YOLANDA ÅTER­VÄN­DER TILL SKOGÅS

Som 23-åring läm­na­de po­e­ten och trans­ak­ti­vis­ten Yolanda Bohm Skogås för att bör­ja om – och bli den hon all­tid har va­rit.

Södra Sidan Huddinge - - Sidan 1 - SKOGÅS Text: Fri­da Wä­nelöf

Yolanda Au­rora Bohm Ra­mi­rez kli­ver av pen­del­tå­get i Skogås. Till­ba­ka i or­ten där hon väx­te upp. En dag vill hon bo här igen. Även om hon har ”en in­veck­lad re­la­tion till sin ort” och en ”job­big upp­växt” känns det bra att kom­ma hit, be­rät­tar hon.

– Jag är li­te så där PK, sä­ger hon och be­stäl­ler en varm cho­klad på so­jamjölk på kafé­et i Skogås cent­rum.

Dröm­men just nu är att star­ta ett kol­lek­tiv. En fristad för per­so­ner som likt hon le­ver nyk­tert, que­er och ve­ganskt. En plats där de kan ar­ran­ge­ra kul­tur­gre­jer och fixa en säng för per­so­ner som in­te har en säng när det är kallt om vin­tern.

I dag bör­jar bud­giv­ning­en på hu­set de är in­tres­se­ra­de av. Det är ett stort steg.

– Jag har in­te haft ett första­hands­kon­trakt på sju år. Ef­tersom jag bytt per­son­num­mer är det som att jag är ny­född i sy­ste­met, sä­ger Yolanda och drar ett streck med ey­li­nern vid ögat.

Som tvåå­ring flyt­ta­de hon med fa­mil­jen till Trång­sund. För­äld­rar­na var lä­ka­re i Chi­le, men fick in­te job­ba som det i Sve­ri­ge. Till slut fick de jobb som vård­bi­trä­den på Stor­torpskli­ni­ken, och kom­mu­nen hjälp­te till med en bo­stad i när­he­ten. Se­na­re flyt­ta­de de till Skogås och Yolanda fick en plats på Ed­bo­sko­lan.

– Skogås är upp­de­lat. På den ena sko­lan var typ 95 pro­cent blat­tar, på den and­ra var 98 pro­cent vi­ta.

Brå­ka­de med na­zis­ter

I den sist­nämn­da gick Yolanda. Till en bör­jan höll hon tyst när lä­rar­na el­ler ele­ver­na var ra­sis­tis­ka. Men i tolvårs­ål­dern, ef­ter för­äld­rar­nas skils­mäs­sa, blev hon mer ut­åt­gå­en­de.

– Jag började brå­ka med na­zis­ter. Då togs ing­en skit.

Un­der den ti­den sym­pa­ti­se­ra­de många i hen­nes sko­la med hö­gerex­tre­mis­ter, be­rät­tar hon.

– Jag för­sök­te as­si­mi­le­ras. När nas­sar­na började hål­la på vil­le jag be­vi­sa att jag var bätt­re. Jag vil­le in­te va­ra en job­big in­vand­ra­re. Jag vil­le bli bätt­re än nas­sar­na på svens­ka och tryc­ka ner dem på de­ras eget språk.

Att växa upp på den si­dan om järn­vä­gen som hon i en av si­na dik­ter be­skri­ver med or­den ”ute­bli­ven hem­språks­un­der­vis­ning hämnd­lyst­na hög­hus och cent­rum” och gå i sko­lan på si­dan med ”blon­da stränder Vol­vo-vov­ve-vil­lor och he­la fuc­king gym­pa­do­jor” har haft stor be­ty­del­se för hen­ne.

– Jag tror det gjort att jag ser et­ni­ci­tet som spe­let Ot­hel­lo: Blir man om­ring­ad av vi­ta blir en vit till slut. Men jag tror ock­så det gjort att jag

Ef­tersom jag bytt per­son­num­mer är det som att jag är ny­född i sy­ste­met.

fått en säm­re bild av min egen del av or­ten.

Det tog tid att kun­na vän­da skam­men att kom­ma från den plat­sen till att kun­na an­vän­da det. Gö­ra motstånd. För­stå att det gett hen­ne in­sik­ter som va­rit vik­ti­ga i li­vet.

– Det har gett mig stör­re för­stå­el­se för klass och hur oli­ka hi­re­ar­ki­er byggs upp.

Be­höv­de by­ta stad

Hon re­ser sig för att ta en pro­me­nad till plat­ser som va­rit be­ty­del­se­ful­la för hen­ne. Men först ska hon by­ta om in­för fo­to­gra­fe­ring­en.

I en ”ful ryggsäck hon lå­nat av en kom­pis” har hon si­na scen­klä­der. En ran­dig klän­ning, en re­flex­väst för att gö­ra re­flex­väs­tar till en grej och ett klän­nings­fynd som ”gör att hon ser re­kor­der­lig ut och lik­nar en go­tisk präst”. Hon väl­jer den sist­nämn­da, bätt­rar på smin­ket, av­slu­tar med ett pär­hals­band och läm­nar cent­rum.

Förs­ta gång­en hon läm­na­de Skogås var det för att bör­ja om.

– Jag be­höv­de by­ta stad för att kom­ma bort från al­la för­ut­fat­ta­de me­ning­ar om min iden­ti­tet. Jag har all­tid va­rit norm­bry­tan­de, men det kom till en brist­nings­gräns.

Hon vär­jer sig först mot ut­tryc­ket men an­vän­der det än­då. Hon ”kom ut” som trans­per­son först när hon flyt­ta­de från Skogås, 23 år gam­mal. De var ock­så då hon byt­te namn för förs­ta gång­en. Till sitt mer könsne­utra­la mel­lan­namn.

– Sen hän­der ju ing­et över en natt. Det här är en stän­digt på­gåen­de pro­cess och det hand­lar om så myc­ket mer än kön­si­den­ti­tet, för­kla­rar Yolanda.

Un­der he­la sin upp­växt har hon fått frå­gan ”är du tjej el­ler kil­le?”.

– Jag kän­de mig in­te otrygg här, men jag kän­de mig en­sam. Al­la var van­li­ga straigh­ta cis-per­so­ner (en per­son som iden­ti­fi­e­rar sig med det vid föd­seln till­de­la­de kö­net, reds. anm.). I och med att det in­te fanns and­ra que­ers i Skogås be­höv­de jag väl­ja: An­ting­en fick jag va­ra blat­te el­ler så fick jag gö­ra mig själv vi­ta­re och va­ra que­er.

Star­ta­de mö­tes­plats

Se­na­re fick hon an­stränga sig för att ”ta till­ba­ka or­ten”.

– Egent­li­gen är det ju ba­ra att kö­pa vit­he­tens lögn. Att tro att det in­te skul­le kun­na gå ihop. Ha­de jag ve­tat det jag vet nu om ko­lo­ni­a­lis­men ha­de det va­rit enkla­re att få ihop mi­na iden­ti­te­ter.

Hon står ut­an­för Ung­dom142, en mö­tes­plats för unga i Skogås och Trång­sund. Som ton­å­ring var hon med och star­ta­de en mö­tes­plats där, som ung vux­en job­ba­de hon i den nya verk­sam­he­ten.

– Vi var al­la ar­be­tar­klasskids och ha­de in­te så myc­ket plats att hänga på, an­tag­li­gen som de där kid­sen, sä­ger Yolanda och nic­kar mot någ­ra som står ut­an­för cent­ru­met.

Hon vän­der blic­ken mot hy­res­hu­set där hen­nes mam­ma bor. Mot sam­ma lä­gen­het som hon själv vux­it upp i.

Då ha­de hon ve­lat ha fö­re­bil­der. I dag är hon en för and­ra. Del­vis ge­nom po­e­sin.

Först på sce­nen och nu ock­så i lit­te­ra­tu­ren. I ja­nu­a­ri kom hen­nes de­but­bok.

– Det här blir ett sätt att be­dri­va kamp på. När jag upp­träd­de tänk­te jag in­te att det be­höv­des en bok, men sen pra­ta­de jag med någ­ra om att det in­te finns så många que­er­per­so­ner i lit­te­ra­tu­ren. Det här gör gör att det finns fler be­rät­tel­ser, sä­ger Yolanda Au­rora Bohm Ra­mi­rez.

PÄRLHALSBAND. ”Ba­ra tran­sor och tan­ter bär pärlhalsband”, så av­slu­tas Yo­lan­das dikt 5 år av pär­lor. ”Någ­ra blev pro­vo­ce­ra­de när jag fram­för­de den. Tran­sa är ju ett skälls­ord, men jag vill ta till­ba­ka d ban­det någ­ra varv. ”Jag gil­lar att le­ka med bil­den av det fe­mi­ni­na.”

et”, sä­ger hon och snur­rar pärl­hals-

GRANN­SKAP.”JAG äls­kar att va­ra i det här hu­set. Det känns som en är släkt med al­li­ho­pa”, sä­ger Yolanda när hon går in i por­ten i Skogås där hon väx­te upp. Ge­nom li­vet har hon flyt­tat runt och bott på många plat­ser. ”Det är ba­ra här folk häl­sar på varand­ra. Tar sig tid och pra­tar sä­ger sho vad hän­der? Det är det som är li­vet.”

TRYGG­HET. ”Det finns en bild av or­ten att det skul­le va­ra que­er­fi­ent­ligt. Jag tyc­ker in­te att det är så”, sä­ger Yolanda och för­kla­rar att hon kän­ner sig tryg­ga­re i Skogås än ”i stan”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.