MC-kvin­nor­na som föl­jer de dö­da till sista vi­lan

I svart och lä­der åker Cat­ha­ri­na och mc-kvin­nor­na i Black Ang­els i kor­te­ge från be­grav­ning­en till kre­ma­to­ri­et

Söndag (Aftonbladet) - - Veckans Innehåll - Text: Jacob Här­nqvist

Vrå­lan­de mo­to­rer, svar­ta ­väs­tar och Har­ley-Da­vid­son med dödskal­le­mär­ken. Ett mc-gäng på väg att ta över?

Nej, det är Black Ang­els som kör be­grav­nings­kor­te­ge.

So­len ski­ner och väd­ret är varmt när vi mö­ter Black Ang­els i Käv­linge. Ett tju­go­tal svart­kläd­da kvin­nor har slu­tit upp över kaf- fe och ka­ka för att be­rät­ta om ­var­för de så gär­na kör mo­tor­cy­kel efter be­grav­nings­bi­lar. Var­för de en gång rul­la­de in två mo­tor­cyklar i kyr­kan un­der en be­grav­ning. Och var­för gäng­et ba­ra in­klu­de­rar kvin­nor i si­na bäs­ta år, som dess­utom gla­de­li­gen kör tvärs över Skå­ne för att få va­ra med på kor­te­ger­na.

Pre­cis som själ­va nam­net an­ty­der är rätt myc­ket svart i Black Ang­els uni­ver­sum.

Rum­met vi sit­ter i på Käv­linge be­grav­nings­by­rå är mö­ble­rat med svar­ta sto­lar runt ett svart bord. Svar­ta in­red­nings­de­tal­jer bry­ter av mot grått och vitt. Kaf­fet är svart som nat­ten och till och med vd:n Cat­ha­ri­na Lin­dell är stöpt i svart, om man bort­ser från det långa blon­da hå­ret.

För­kla­ring­en kun­de för­stås va­ra att svart är en gi­ven ku­lör i be­grav­nings­bran­schen. Men Cat­ha­ri­na är in­te all­tid den som föl­jer bran­schens tra­di­tio­ner och för­do­mar. Färg­va­let har allt­så ing­et med job­bet att gö­ra egent­li­gen.

Det är bå­de enkla­re och me­ra per­son­ligt än så.

– Svart är min fa­vo­rit­färg. Min mc är ock­så svart, kon­sta­te­rar hon.

Att tyc­ka om svart är kanske ­in­te så ovan­ligt. Att va­ra kvinn­lig mc-fö­ra­re är tro­li­gen me­ra säll­synt. In­tres­set för mo­tor­cyklar kom­mer från far­mor, som kör­de mc re­dan på fem­ti­o­ta­let och var en stark kvinn­lig fö­re­bild. Om även far­mor gil­la­de svart vet vi ­in­te. Men vi vet att även Cat­ha­ri­nas in­tres­se för be­grav­nings­bran­schen lig­ger i ge­ner­na.

– Det var mor­far som star­ta­de fö­re­ta­get en gång i ti­den. Se­dan tog mam­ma över. Efter att ha ex­traknäckt un­der någ­ra år in­såg jag

att job­bet pas­sa­de mig, så jag fort­sat­te. Nu har jag dri­vit by­rån i sex år. Jag är upp­lärd efter al­la kons­tens reg­ler och har gjort mäng­der av tra­di­tio­nel­la be­grav­ning­ar. Den bi­ten kan jag ut­an och in­nan.

Det var just den sam­la­de er­fa­ren­he­ten som fick Cat­ha­ri­na att vil­ja ta ut sväng­ar­na.

Start­skot­tet till Black Ang­els

Tra­di­tio­nel­la be­grav­ning­ar kan jag ut­an och in­nan

På det sät­tet blir det den av­lid­ne som läm­nar si­na an­hö­ri­ga i stäl­let

kom för ung­e­fär ett år se­dan när Cat­ha­ri­na del­tog i en mc-kor­te­ge för prosta­tacan­cerns of­fer. För att upp­märk­sam­ma dem skrev hon ner för­nam­nen på al­la can­cer­drab­ba­de som be­grav­nings­by­rån ta­git hand om ge­nom åren.

Se­dan spred hon ut nam­nen på små lap­par un­der kor­te­gen. ­Upp­le­vel­sen åter­upp­väck­te hen­nes tan­kar på den gängse upp­fatt­ning­en om be­grav­nings­by­rå­er och be­grav­ning­ar.

– Många kun­der bru­ka­de frå­ga hur man gör på be­grav­ning­ar. Jag bru­ka­de sva­ra att det finns vis­sa tum­reg­ler men inga strik­ta reg­ler och att man in­te alls mås­te gö­ra som för­vän­tat. I stäl­let för att föl­ja tra­di­tio­ner kan man li­ka gär­na ­an­pas­sa be­grav­ning­en efter den dö­de.

Var­för in­te, det hand­lar ju trots allt om ett helt män­ni­sko­liv som pas­se­rat. Be­grav­ning­en är väl det all­ra sista till­fäl­let att bör­ja fun­de­ra på vad and­ra tyc­ker. Det ska helt och hål­let va­ra fa­mil­jens och den dö­des stund.

De här tan­kar­na mal­de i Cat­ha­ri­nas hu­vud. Ef­tersom hon just ­ta­git mc-kort fun­de­ra­de hon ­sam­ti­digt på hur hen­nes mc-in­tres­se skul­le kun­na in­te­gre­ras i job­bet.

Så små­ning­om kom hon på att en mc-kor­te­ge skul­le kun­na bli ett fint in­slag. En tillägg­s­tjänst, helt en­kelt.

– När fa­mil­jen gått efter ce­re­mo­nin är ju den dö­de en­sam med be­grav­nings­ent­re­pre­nö­ren. Ing­en föl­jer med un­der den där sista fär­den från ka­pel­let till kre­ma­to­ri­et. Min tan­ke var att fyl­la det tom­rum­met. På det sät­tet blir det den av­lid­ne som läm­nar si­na an­hö­ri­ga i stäl­let. Och får säll­skap he­la ­vägen.

För att pej­la in­tres­set ställ­de ­Cat­ha­ri­na frå­gan i en mc-grupp på Fa­ce­book.

– Det var en grupp ba­ra för ­tje­jer. Jag skrev att jag job­ba­de på be­grav­nings­by­rå och und­ra­de om nå­gon vil­le stäl­la upp och kö­ra ­fri­vil­ligt. Gen­sva­ret blev enormt. Jag fick mas­sor med fi­na kom-

Kor­te­ger­na gör fak­tiskt att folk bör­jar pra­ta om det här frå­gor­na

men­ta­rer. Se­dan drog det i gång rätt fort.

Ka­ta­ri­na star­ta­de en in­tern grupp på Fa­ce­book och sam­man­kal­la­de till ett förs­ta mö­te.

– Vi dis­ku­te­ra­de och be­stäm­de oss för att kö­ra mc för de fa­mil­jer som vil­le. Se­dan bör­ja­de vi gö­ra lo­go­ty­pe och väs­tar. Och en of­fi­ci­ell Fa­ce­book-si­da ba­ra för Black Ang­els. Se­dan var det full fart fram­åt.

Förs­ta kor­te­gen gick för­ra vå­ren. Då var ett tju­go­tal per­so­ner med från he­la Skå­ne.

– Det var en fan­tas­tisk upp­slut­ning och en fa­mil­je­med­lem till den av­lid­ne kör­de med själv i ­kor­te­gen. Det var starkt. Na­tur­ligt­vis var det en väl­digt tung dag för fa­mil­jen men jag tror att det blev en varm sista färd för den ­av­lid­ne. Fa­mil­jen skrev väl­digt fint på vår Fa­ce­book­si­da om si­na upp­le­vel­ser och re­ak­tio­ner.

Kvin­nor­na i Black Ang­els har för­stås si­na eg­na histo­ri­er.

Cat­ha­ri­na be­rät­tar att många av dem har er­fa­ren­het av dödsfall i fa­mil­jen och bär på oli­ka slags sorg. Of­ta har de öns­kat att en ­så­dan här grej ha­de fun­nits när per­so­nen av­led. Att nå­gon kun­de ha vi­sat al­ter­na­tiv som var li­te mer in­di­vi­du­el­la.

En av des­sa kvin­nor är Eva Lars­son från Helsing­borg. Hon har ­va­rit med än­da från star­ten, som var en stark upp­le­vel­se för hen­ne. Hon ha­de ny­li­gen gått ige­nom sam­ma sak som den drabbade ­fa­mil­jen.

– Den be­grav­ning­en hand­la­de om en ung kil­le som gått bort. Sam­ma sak har hänt mig. Min son dog för två år se­dan, när han var tret­tio­ett. Då märk­te jag att van­li­ga be­grav­nings­by­rå­er in­te har nå­got sär­skilt att er­bju­da unga män­ni­skor. Så jag nap­pa­de ­ome­del­bart när jag fick hö­ra ta­las om det här. Jag ha­de en egen mcgrupp på nä­tet kal­lad La­dy­bi­kers, och jag gick ome­del­bart med i Black Ang­els.

En an­nan ve­te­ran är Ru­na ­Alfvén.

– Jag har va­rit med på tre ­kör­ning­ar och gil­lar nytän­ket. Folk har li­te för­do­mar mot mcfolk men det är kanske li­te mind­re hot­fullt att vi ba­ra är tje­jer.

Och hur har ut­veck­ling­en sett ut se­dan star­ten? Jo, un­der det ­se­nas­te året har Black Ang­els ­Fa­ce­book­si­da bli­vit långt mer ­po­pu­lär än be­grav­nings­by­råns ­si­da. Och den in­vol­ve­rar många per­so­ner som kanske ald­rig ­an­nars ha­de ve­lat pra­ta om ­be­grav­ning­ar, me­nar Cat­ha­ri­na.

– Kor­te­ger­na gör fak­tiskt att folk bör­jar pra­ta om de här ­frå­gor­na. En del in­ser att de kan ­bör­ja pla­ne­ra si­na eg­na be­grav­ning­ar ut­an dra­ma­tik. Många har ju för­do­mar om be­grav­nings­by­rå­er an­nars. De tror att det är stelt och hög­tid­ligt och be­fol­kat av äld­re män. Men min er­fa­ren­het är att de som ver­kar i bran­schen är väl­digt var­ma och om­hän­der­ta­gan­de män­ni­skor.

Just på grund av för­do­mar­na för­sö­ker Cat­ha­ri­na av­dra­ma­ti­se­ra det he­la ge­nom att be­rät­ta och ­in­for­me­ra så myc­ket som möj­ligt. Och här spe­lar Black Ang­els en stor roll, ef­tersom mo­tor­cy­kel­kor­te­gen ger en av­väp­nan­de och per­son­lig käns­la. Nå­got som ­ver­kar be­hö­vas, me­nar Cat­ha­ri­na. Många är räd­da för att pra­ta om dö­den.

– I vår kul­tur ska man ju var­ken åld­ras el­ler dö. Man ska ba­ra va­ra stark he­la ti­den. På så sätt är jag tack­sam över det här yr­ket ef­tersom det he­la ti­den på­min­ner mig om vad som är vik­tigt. Jag in­ser att jag mås­te pri­o­ri­te­ra rätt sa­ker. Det finns så myc­ket som folk stres­sar över och brå­kar om. Stress och krav känns väl­digt av­läg­set när man mö­ter dö­den he­la ti­den. Det är in­te så dumt att ve­ta att li­vet tar slut och att man får gö­ra det bäs­ta av det.

Och det är just där­för Cat­ha­ri­na ser be­grav­ning­en som nå­got fint.

Nå­got som är värt bå­de an­sträng­ning och ef­ter­tan­ke.

– För mig är be­grav­ning­en en hyll­ning till li­vet.

Den störs­ta belöningen är de an­hö­ri­gas re­ak­tio­ner, tyc­ker Cat­ha­ri­na. ”Det är så myc­ket ­re­spekt och kär­lek. Det lyf­ter he­la da­gen.”

Fo­to: Joi Grin­de

Cat­ha­ri­na är tred­je ge­ne­ra­tio­nens be­grav­nings­ent­re­pre­nör. Här i sam­språk med Gert-Inge Sjöstedt, som an­sva­rar för jour­trans­por­ter och hämt­ning­ar i hem­met.

Black Ang­els kör i he­la Skå­ne. All­tid ut­an att ta be­talt. ”Men det är myc­ket jobb för att få all­ting att klaf­fa. Det mås­te va­ra pro­fes­sio­nellt även om det är fri­vil­ligt, sä­ger Cat­ha­ri­na.”

Cat­ha­ri­na tillsamman­s med Ru­na och Eva, som va­rit med se­dan start.

Även en svart äng­el be­hö­ver för­stås fi­ka ibland.

Mo­tor­cyk­lar­na trängs ut­an­för Käv­linge Be­grav­nings­by­rå. Själv har Cat­ha­ri­na en Ya­ma­ha XJ6. ”Den är lätt­körd och ro­lig. Och så är den svart!”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.