MITT LIV

Me­diu­mets var­ning stop­pa­de Pi­er­re från det död­li­ga upp­dra­get – nu be­ja­kar han sin egen me­di­a­la för­må­ga och hjäl­per and­ra

Söndag (Aftonbladet) - - Veckans Innehåll - Text: An­ni­ka Sohlan­der Fo­to: Per­nil­la Wahl­man

Tv-me­di­et Pi­er­re Hes­sel­brandt

Som ni­o­å­ring såg han i en syn hur en gran­ne skul­le bli sjuk och dö.

Tre da­gar se­na­re hän­de det på rik­tigt.

I sko­lan mob­ba­des han för sin käns­lig­het och se­na­re ham­na­de han snett, tog anabo­la ste­ro­i­der och um­gicks med en del kri­mi­nel­la.

Un­der många år för­ne­ka­de tv­pro­fi­len Pi­er­re Hes­sel­brandt sin me­di­a­la gå­va.

När han ac­cep­te­ra­de den för­änd­ra­des allt och i höst loc­kar han åter stor­publik i ”Det okän­da”.

– Dröm­men vo­re ett eget tv­pro­gram där jag kun­de re­sa runt och hit­ta spi­ri­tu­el­la för­må­gor, sä­ger han.

Han har levt ett spän­nan­de liv och be­skri­ver må­lan­de hur han näs­tan mot­vil­ligt in­såg vid­den av sin spe­ci­el­la för­må­ga. Att han kun­de se sa­ker som in­te gick att för­kla­ra och kom­mu­ni­ce­ra med de dö­da.

Ti­di­ga­re um­gicks me­di­et Pi­er­re Hes­sel­brandt i kret­sar där me­di­a­la för­må­gor in­te stod högt i kurs.

– Jag var en bi­ker­kil­le och rädd för vad and­ra skul­le tän­ka. När jag se­na­re ren­sa­de bland vän­ner­na och bör­ja­de ta till mig det här blev jag kal­lad ”and­lig tönt”.

Vänd­ning­en kom på all­var ef­ter en svår bi­lo­lyc­ka. Det blev en stark upp­le­vel­se och ett slags ”point of no re­turn” i hans liv. En vin­ter­dag för snart 11 år se­dan ha­de han pre­cis bör­jat job­ba som trä­nings­me­dium. Vid en au­di­tion för tv-pro­gram­met ”Aka­de­min för det okän­da” åk­te han ut som num­mer 11 av 220 sö­kan­de. Ef­teråt sat­te han sig i bi­len för att åka hem.

– Själv­käns­lan fick sig en knäck och jag kän­de mig helt vär­de­lös, sä­ger han.

Det ha­de snö­at kraf­tigt och på vägen hem som­na­de Pi­er­re vid rat­ten och skar ner i en kur­va. Bi­len plöj­de 60 me­ter vilt­stäng­sel in­nan fär­den slu­ta­de mel­lan två träd. Men då satt han in­te läng­re kvar i for­do­net.

Min­ne­na från hän­del­sen är kniv­skar­pa. Hur bi­len fyll­des av ett starkt ljus, en tun­nel och en ge­stalt som lik­som flöt runt i bi­len och om­fam­na­de ho­nom som en slags vit skyd­dan­de gé­le.

– Jag tänk­te, gud vad skönt, nu dör jag, sä­ger han.

Men ge­stal­ten ha­de en an­nan upp­fatt­ning.

– Nej, du ska in­te dö. Du ska hjäl­pa män­ni­skor från och med idag, hör­de han en röst sä­ga.

Ef­ter det gled Pi­er­re på nå­got oför­klar­ligt sätt ur bi­len pre­cis in­nan kroc­ken med trä­den, näs­tan stå­en­de och i stort sett ut­an ska­dor.

Själv­käns­lan fick sig en knäck och jag kän­de mig vär­de­lös

– Det var en skydds­äng­el jag möt­te och det lå­ter kanske flum­migt men jag vet vad jag har upp­levt.

Ef­ter den hän­del­sen kän­de Pi­er­re att han kun­de li­ta på sin ovan­li­ga gå­va som bland an­nat in­ne­bär att va­ra en ka­nal mel­lan an­de­värl­den och män­ni­skor. Det var som att han stän­digt påmin­des om det.

Åren in­nan bi­lo­lyc­kan ha­de han haft fle­ra star­ka upp­le­vel­ser som han in­te kun­de för­kla­ra. En natt stod hans bror, som av­led någ­ra år ti­di­ga­re, i hans sov­rum och tit­ta­de på ho­nom. Brö­der­na ha­de in­te växt upp till­sam­mans och Pi­er­res då­va­ran­de tjej trodde att det var en in­brotts­tjuv.

– Ef­teråt be­rät­ta­de jag för min mam­ma, bland an­nat hur han var klädd. Hon blev för­bluf­fad och und­ra­de hur jag kun­de ve­ta hur hans älsk­lings­trö­ja såg ut?

För att för­stå det han va­rit med om tog han kon­takt med ett me­dium där han fick en var­ning.

– Hon sa att en man i uni­form skul­le ringa och be mig gö­ra nå­got men att jag in­te skul­le tac­ka ja, för då skul­le jag dö.

Re­dan da­gen ef­ter det fick Pi­er­re en för­frå­gan via telefon om att job­ba med ett mi­li­tärt upp­drag ut­om­lands. Med me­di­ets ord i färskt min­ne tac­ka­de han nej. Fle­ra i plu­to­nen dog se­na­re i det upp­dra­get.

– Jag tror att om jag ha­de åkt så kun­de jag ha dött un­der upp­dra­get och att det var det som min bror och me­di­et vil­le var­na mig för, sä­ger Pi­er­re.

Ef­ter att hans för­äld­rar skilts fick Pi­er­re som li­ten flyt­ta till sin mor­mor i Jär­na.

– Mi­na för­äld­rar kun­de av oli­ka or­sa­ker in­te ha mig. Jag läng­ta­de of­ta ef­ter dem men med åren har vi fått en rik­tig fin och bra re­la­tion, sä­ger han.

Pi­er­re var en käns­lig poj­ke med få kom­pi­sar, som blev mob­bad och kal­la­des för ”mor­mors gull”.

– De and­ra bar­nen trodde att jag blev bort­skämd på sam­ma sätt som de blev av si­na mor- och far­för­äld­rar. Men jag fick ti­digt ta

an­svar och lär­de mig bå­de att tvät­ta och stä­da, sä­ger han. Min mor­mor var bra på fle­ra sätt, vil­ket jag haft nyt­ta av som vux­en.

När Pi­er­re var nio år och ute på går­den med sin nya cy­kel hän­de nå­got oför­klar­ligt. En tant som bod­de i sam­ma hus vin­ka­de och ma­ta­de någ­ra kat­ter på går­den när Pi­er­re upp­lev­de hur bil­den blev svart­vit.

– I näs­ta se­kund såg jag en am­bu­lans och tan­ten som låg på en bår sam­ti­digt som de drog en filt över hen­nes an­sik­te.

Tre da­gar se­na­re kom han hem från sko­lan och möt­tes av sjuk­vår­dar­na och gran­nen som bars ut på bår.

Sjuk­vår­dar­na sa att hon sov men Pi­er­re viss­te att hon var död.

– Ef­tersom jag in­te kun­de de­la med mig av upp­le­vel­ser­na så skräm­de det mig och jag stäng­de in min gå­va.

Pi­er­re väx­te upp med en käns­lig­het som gjor­de ho­nom ut­satt men i slu­tet av hög­sta­di­et bör­ja­de han trä­na kamp­sport och blev star­ka­re. Nu vå­ga­de ing­en läng­re ge sig på ho­nom. I gym­na­si­et bör­ja­de han an­vän­da anabo­la ste­ro­i­der.

– Jag blev stör­re i krop­pen men själv­käns­lan var ska­dad så in­nerst in­ne kän­de jag mig svag.

Pi­er­re bör­ja­de um­gås med kri­mi­nel­la men triv­des in­te.

– Det höll på att spå­ra ur och jag bad till Gud om hjälp. Jag vil­le le­va ett lugnt och van­ligt liv, sä­ger han.

Så små­ning­om bör­ja­de han ac­cep­te­ra sin för­må­ga. Han gick fle­ra kur­ser hos ett eng­elskt me­dium och i te­ra­pi för att re­da ut sitt käns­lo­liv. För att bli mot­tag­lig för an­de­värl­den och ut­veck­la sin in­tui­tion så krävs det att man ren­sar or­dent­ligt i sin ”ryggsäck”, för­kla­rar han.

– Oli­ka sor­ger man har, som att man va­rit mob­bad, att en för­äl­der har va­rit elak el­ler in­te fun­nits el­ler olyck­lig kär­lek och fel­ak­ti­ga val, det sät­ter stopp i he­la ma­ski­ne­ri­et.

När han in­såg att han ha­de en me­di­al för­må­ga vil­le han hjäl­pa al­la.

– Jag tar in allt ifrån per­so­nens käns­lor och får verk­tyg som kan stär­ka per­so­nen. Man blir näs­tan som en med­be­ro­en­de och det tar all­de­les för myc­ket ener­gi för att hål­la på med det­ta på hel­tid.

Det in­ne­bar att han 2014 blev ut­bränd.

Idag har han be­grän­sat sin verk­sam­het för att or­ka. Han har slu­tat med pri­va­ta sitt­ning­ar och är spar­sam med stor­se­an­ser och hus­be­sök. In­tres­set är stort men han vill gär­na hål­la en viss kva­li­tet och själv väl­ja när han vill ”kopp­la upp sig” mot an­de­värl­den.

– För mig är and­lig­het att kom­ma i kon­takt med mi­na in­re käns­lor, mitt hög­re jag och va­ra en god män­ni­ska, sä­ger han.

I höst star­ta­de han i sam­ar­be­te med tid­ning­en Nä­ra en webb­kurs i

För mig är and­lig­het att kom­ma i kon­takt med mi­na in­re käns­lor

per­son­lig ut­veck­ling, för de som vill stär­ka sin in­tui­tion samt in­spi­re­ras att lä­ra sig ty­da hän­der­nas lin­jer.

– Man lär sig in­te att bli me­dium el­ler spå­tant men att stär­ka själv­käns­lan och in­tui­tio­nen kan hjäl­pa många i var­da­gen, på ar­be­tet el­ler när det hän­der nå­got i ens liv där det är vik­tigt med bra mag­käns­la och att fat­ta vik­ti­ga be­slut.

Han skri­ver ock­så på en bok om sitt liv och del­tar i två nya sä­song­er av tv-pro­gram­met

Det okän­da. Där har han bli­vit en po­pu­lär pro­fil med höga tit­tar­siff­ror speciellt för sin prick­sä­ker­het att få fram så­väl namn, ål­der, stjärn­tec­ken och and­ra spe­ci­fi­ka sär­drag hos en av­li­den per­son.

Han skic­kar även dö­da mot lju­set som in­te för­stått att de är dö­da. – De kal­las i folk­mun för spö­ken, men of­ta är vå­ra nä­ra och kä­ra an­dar från and­ra si­dan här och häl­sar på för att hjäl­pa oss i nu­et. De är in­te spö­ken, ut­an and­ligt be­sök.

I bör­jan såg Pi­er­re de dö­da, nu hör han dem of­ta­re. En del kan in­te vi­sa sig el­ler vet in­te i vil­ken skep­nad de ska gö­ra det.

– Det känns un­ge­fär som en ull­trö­ja på en bal­long, som sta­tisk elekt­ri­ci­tet el­ler ky­ligt. Det in­ne­bär in­te att de är ela­ka ut­an att de in­te har nå­gon kropp att vär­ma sig med, sä­ger han.

Kom­mu­ni­ka­tio­nen är svår att för­kla­ra. In­for­ma­tio­nen kan kom­ma i form av bil­der i en dag­dröm, bok­stä­ver el­ler mu­sik som han tol­kar. – Det är in­te som i tv-se­ri­en

Ghost whis­pe­rer, att man ser och hör allt prick­fritt. Det är mer som en då­lig ra­di­o­fre­kvens som ibland blir stöt­vis bätt­re, för­kla­rar han.

Det finns många för­ut­fat­ta­de me­ning­ar som att me­dium tjä­nar mas­sor med peng­ar, att de sä­ger det kun­den vill hö­ra och goog­lar fram in­for­ma­tion.

– Det finns de som är ose­ri­ö­sa men jag tyc­ker in­te om när me­dium tar för myc­ket be­talt. Jag är kanske för då­lig bu­si­nes­sman då jag tjä­nar un­ge­fär som en un­der­skö­ters­ka men att hjäl­pa män­nisk- or är ett kall, sä­ger han.

Det finns många skep­ti­ker men ock­så ett väx­an­de in­tres­se.

– Jag tyc­ker att det är okej att in­te tro el­ler in­te ha upp­levt nå­got men klan­ka in­te ner på de som har det, sä­ger han.

Pi­er­res kli­en­ter finns bå­de bland helt van­li­ga män­ni­skor och kän­di­sar. Allt ifrån po­li­ser och vak­ter till ten­nisproffs och fi­nans­män i topp­skik­tet vill ha hjälp med oli­ka val i li­vet. Men om han själv skul­le vil­ja spe­la el­ler kö­pa ak­ti­er så fun­ge­rar in­te hans för­må­ga.

– Då blir det som en grå­zon och jag får in­te till mig ett smack. Om jag skul­le bli su­per­rik nu så skul­le jag san­no­likt slu­ta som me­dium och jag tror in­te att an­dar­na tyc­ker att jag ska gå i pen­sion än­nu.

Han skul­le gär­na gö­ra en egen tv-se­rie där han re­ser runt och le-

tar ef­ter me­di­a­la för­må­gor i Sverige.

– Mer än så vill jag in­te sä­ga för i den här bran­schen så snor man varand­ras idéer ut­an att blin­ka. Det har jag själv upp­levt då ett ma­nus till en pro­gram­idé kom på ”vil­lo­vä­gar”, sä­ger han.

Han be­skri­ver sig som en högst van­lig bi­ker­kil­le som är hård på ut­si­dan men mjuk in­u­ti. Som vill va­ra en fö­re­bild och vi­sa att and­lig­het in­te sit­ter i at­tri­but som kaf­ta­ner, mantran el­ler kri­stal­ler. Han tror att hans mjuk­tuf­fa stil har fått fler kil­lar med me­di­alt in­tres­se, an­ting­en de är bi­kers, gym­kil­lar el­ler dörr­vak­ter, att be­ja­ka sin för­må­ga. Vid ett till­fäl­le fick han ett kon­kret be­vis på att han loc­kar and­ra grup­per än de van­li­ga.

En tungt kri­mi­nell per­son ha­de sett Pi­er­re på tv och bo­ka­de en sitt­ning på grund av hans fram­to­ning. Man­nen be­rät­ta­de att hans liv var på väg ut­för och att han vil­le by­ta spår. Un­der se­an­sen fick Pi­er­re kon­takt med hans mor­far som ha­de stått ho­nom nä­ra när han var barn.

– Hans mor­far vil­le sä­ga att man all­tid ska ha två mas­kar på kro­ken för då har man dub­belt så stor chans att få fångst. Det var hans sig­num och när jag fram­för­de det så grät den här man­nen som ett barn för förs­ta gång­en på tio år, sä­ger Pi­er­re. Se­dan sa mor­fa­dern att han skul­le läm­na det liv han lev­de och bli en li­ka fin poj­ke som han var som barn.

– Man­nen bröt med sitt kri­mi­nel­la liv, fick barn och familj och när jag träf­fa­de ho­nom någ­ra år se­na­re så tac­ka­de han mig och sa att sitt­ning­en för­änd­ra­de hans liv så att allt blev så myc­ket bätt­re, sä­ger Pi­er­re.

Det per­son­li­ga som hans kli­en- ter sä­ger be­hål­ler han för sig själv.

– Jag har ald­rig tjal­lat på nå­gon. Det är min he­dersko­dex men själv­klart skul­le jag nog sät­ta dit nå­gon pe­do­fil, där går verk­li­gen grän­sen.

Att va­ra me­di­al är in­te en­bart en

gå­va.

– Det kan va­ra en bör­da när man kän­ner in folks pro­blem, sor­ger och vad som ska hända dem.

Han sva­rar ald­rig på frå­gor om otro­het el­ler död.

– Det är ingen­ting po­si­tivt som främ­jar nu­et. Det är svårt att med­la i de­struk­ti­va för­hål­lan­den om nå­gon va­rit otro­gen. Då är ris­ken stor att jag blir syn­da­bock.

Pi­er­re Hes­sel­brandt har bli­vit en po­pu­lär pro­fil i tv-pro­gram­met Det okän­da för sin prick­sä­ker­het att få fram så­väl namn, ål­der, stjärn­tec­ken och and­ra spe­ci­fi­ka sär­drag hos en av­li­den per­son.

INSPIRERAR. Pi­er­re tror att hans mjuk­tuf­fa stil har fått fler kil­lar med me­di­alt in­tres­se att be­ja­ka sin för­må­ga.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.