”Man kan fort­fa­ran­de va­ra vac­ker när man blir gam­mal”

För över tret­tio år se­dan sål­de hon mil­jon­tals al­bum och var en av Eng­lands mest fo­to­gra­fe­ra­de ce­leb­ri­te­ter. Nu, med ny mu­sik och en bi­o­gra­fi som top­par lis­tor­na, är gla­mour­mo­del­len och sång­ers­kan Sa­mant­ha Fox till­ba­ka igen.

Söndag (Aftonbladet) - - Samtalet - Text: He­lén Bjur­berg Foto: Ma­ria Öst­lin

Vi har stämt träff på Walt­ham Ab­bey Mar­ri­ott Ho­tel i Lon­don­för­or­ten Es­sex. Det är tis­dag för­mid­dag och vi har ta­git oss med tun­nel­ba­na och buss ge­nom ett blå­sigt och regngrått Lon­don och just kom­mit fram när Sa­mant­ha Fox taxi kör upp fram­för en­trén. Trots att det gått drygt tret­tio år se­dan hen­nes stor­hets­tid blir det ome­del­bart tyd­ligt att hon fort­fa­ran­de väc­ker upp­märk­sam­het i hem­lan­det. Gäs­ter­na i den över­ful­la ho­tel­lob­byn vän- der sig om, en ef­ter en, för att föl­ja 1980-tals­stjär­nans steg upp­för trap­por­na till in­om­hus­bal­kong­en vi bo­kat för da­gens in­ter­vju och fo­to­gra­fe­ring. Sa­mant­ha Fox ver­kar in­te ha nå­got emot att sy­nas. Hon skrat­tar och ges­ti­ku­le­rar och är en så­dan där per­son som, trots yn­ka 155 cen­ti­me­ter i strumpläs­ten, har för­må­gan att fyl­la ett helt rum – fast på ett trev­ligt sätt.

Ro­lig är hon ock­så. Vi hin­ner in­te ens häl­sa klart på hen­ne och hen­nes nors­ka flick­vän Lin­da in­nan hon drar in oss i en liv­lig

dis­kus­sion om hur många kind­pus­sar som egent­li­gen är kor­rekt en­ligt brit­tisk, norsk och svensk sed.

Det är lätt att tyc­ka om hen­ne, den jord­nä­ra ar­be­tar­klasstje­jen som vid 16-års ål­der slog ige­nom och gjor­de ko­met­kar­riär, först som gla­mour­mo­dell och se­dan som popstjär­na med bland an­nat mil­jon­säl­jan­de dun­der­hiten

Touch me. De fles­ta svens­kar föd­da fö­re 1980 minns hen­ne väl. In­te minst för att hen­nes halvnak­na kropp pryd­de näs­tan varen­da num­mer av den po­pu­lä­ra mu­sik­tid­ning­en Okej un­der fle­ra år.

– När jag slog ige­nom som sång­ers­ka för­sök­te jag bry­ta med min ti­di­ga­re mo­dell­kar­riär, det fun­ka­de bra över­allt ut­om i Sve­ri­ge där man köp­te in gam­la bil­der och la på om­sla­get, sä­ger Sa­mant­ha Fox.

Ti­der­na var an­norlun­da då, på det gla­da och sex­fix­e­ra­de 1980-ta­let pas­se­ra­de topp­less­bil­der på van­li­ga tid­nings­om­slag i Sve­ri­ge ut­an att nå­gon höj­de nämn­värt på ögon­bry­nen. Topp­less el­ler ej, svens­kar­na äls­ka­de Sa­mant­ha Fox. Jag kan in­te lå­ta bli att frå­ga om kär­le­ken nå­gon­sin var be­sva­rad? Hon ly­ser upp och ut­bris­ter: – Om! Mitt kär­leks­för­hål­lan­de med Sve­ri­ge bör­ja­de i och med

Sol­stol­lar­na 1987 och har be­stått se­dan dess, sä­ger hon och be­skri­ver stolt sin med­ver­kan i det ud­da

Mitt kär­leks­för­hål­lan­de med Sve­ri­ge bör­ja­de i och med Sol­stol­lar­na 1987

barn­pro­gram­met. Och vem minns in­te hur hon gjor­de en­tré i en he­li­kop­ter och fick i prin­cip ett helt av­snitt för sig själv?

Läng­re än så hin­ner vi in­te in­ter­vjun in­nan Sa­mant­ha Fox plöts­ligt und­rar om det möj­ligt­vis skul­le gå bra att skif­ta och ta fo­to­gra­fe­ring­en först i stäl­let. Den ny­li­gen gjor­da ögo­no­pe­ra­tio­nen som ska gö­ra så att hon slipper lin­ser fram­ö­ver gör att ögo­nen fort­fa­ran­de tå­ras på hen­ne och hon är rädd att ma­ke­u­pen blir för­störd om vi vän­tar för länge, för­kla­rar hon.

Det är ing­et pro­blem att änd­ra om i sche­mat.

Me­dan vi rig­gar lam­por­na hit­tar Sa­mant­ha Fox en stö­kig

skrubb att by­ta om i och snart är plåt­ning­en i gång.

Trots att mo­dell­kar­riä­ren lig­ger långt till­ba­ka i ti­den vi­sar det sig snart att hon fort­fa­ran­de är ett proffs fram­för kameran. Po­ser­na sit­ter som gjut­na och bå­de kameran och fo­to­gra­fen äls­kar hen­ne. Hon sko­jar om sitt de­kol­le­tage och det märks att hon trivs med sin kropp och in­te är blyg för att an­vän­da den. Un­der si­na glans­da­gar var hon ju ock­så en av värl­dens störs­ta sex­sym­bo­ler och många mäns vå­ta dröm men ef­ter ett an­tal för­hål­lan­den med bå­de halv- och hel­kän­da kar­lar, bland an­nat Kiss-med­lem­men Paul Stan­ley, kom hon till slut iro­niskt nog ut som gay.

När plåt­ning­en är klar häl­ler hon upp ett glas vat­ten, slår sig ner i den oran­gea loung­e­sof­fan och by­ter snabbt fo­kus till in­ter­vjun.

Hon lyss­nar no­ga, tän­ker ige­nom si­na svar och kon­trol­le­rar att jag för­stått hen­ne rätt. Ef­teråt vill hon lä­sa tex­ten. Hon är per­fek­tio­nist, be­rät­tar hon, och så vill hon und­vi­ka att hon ut­må­las som nå­got hon in­te är. Det är in­te kons­tigt. Hon har bli­vit blåst mer än en gång i sitt liv. Jour­na­lis­ter, fo­to­gra­fer och med­ar­be­ta­re har stått på rad för att lu­ra hen­ne på

av­tal och peng­ar. Själv sä­ger hon att hon an­tag­li­gen in­te rå­kat mer il­la ut än and­ra, men att det lätt ser så ut när det hand­lar om na­ken­bil­der och sto­ra sum­mor peng­ar. Och när allt till slut blir sam­lat i bok­form.

I bi­o­gra­fin Sa­mant­ha Fox – Min

be­rät­tel­se (Fo­rum), skri­ven med svens­ka för­fat­tar­pa­ret Leif Eriks­son och Mar­tin Svens­son har hon änt­li­gen fått upp­rät­tel­se för myc­ket av det som hänt. För förs­ta gång­en har hon in­te ba­ra kun­nat sam­man­fat­ta en kar­riär som hon är stolt och tack­sam över, hon har ock­så fått chan­sen att be­rät­ta sin ver­sion av al­la de histo­ri­er som ba­ra and­ra ut­ta­lat sig om ti­di­ga­re.

Är­ligt och öp­pet de­lar hon med sig av otro­hets­af­fä­rer, rät­te­gång­ar och svek, hur hen­nes sto­ra barn­dom­si­dol Da­vid Cas­si­dy ofre­da­de hen­ne på en to­a­lett och hur hen­nes egen pap­pa tilli­ka ma­na­ger sking­ra­de peng­ar från hen­nes bo­lag, men även gjor­de vär­re sa­ker.

Ef­ter en miss­han­del så all­var­lig att hon höll på att stry­ka med av­ske­da­de hon ho­nom slut­li­gen från ma­na­gerupp­dra­get och bröt kon­tak­ten. Ef­teråt har hon för­stått att be­te­en­det var ett re­sul­tat, in­te ba­ra av hans gra­va drog­miss­bruk, ut­an ock­så en mi­se­ra­bel barn­dom med en psy­kiskt sjuk mam­ma och en al­ko­ho­li­se­rad pap­pa. Trots för­stå­el­sen gick re­la­tio­nen ald­rig att la­ga och i dag är han bor­ta.

Själv har hon gått vi­da­re och för­lå­tit bå­de ho­nom och de fles­ta and­ra män­ni­skor som gjort hen­ne il­la ge­nom åren. En med­född po­si­tiv in­ställ­ning till li­vet och en stark guds­tro har hjälpt hen­ne, me­nar hon. Men hen­nes er­fa­ren­he­ter har gjort hen­ne li­te för­sik­ti­ga­re, bå­de med vad hon ger sig in på men ock­så vil­ka hon väl­jer att ha i sin när­het. Hen­nes mam­ma är en av dem. Hon ta­lar varmt om kvin­nan som fött hen­ne och stått vid hen­nes si­da i vått och torrt.

– Hon är och kom­mer all­tid va­ra min klip­pa, sä­ger hon med en le­en­de och lu­tar sig till­ba­ka.

Över­lag känns hon har­mo­nisk och tillfreds, den li­te mog­na­re Sa­mant­ha Fox. Hon är lyck­lig över boken, som sålts i re­kord­många ex­em­plar i Stor­bri­tan­ni­en och nu ska ut i öv­ri­ga värl­den. Hon ta­lar ock­så med gläd­je och stolt­het om sitt liv och sin kar­riär. Fick hon chan­sen att le­va om det igen skul­le hon in­te änd­ra myc­ket. Möj­ligt­vis skul­le hon för­sö­ka va­ra li­te tuf­fa­re.

– Det var myc­ket av en mans­värld jag lev­de och ver­ka­de i, jag gjor­de än­då mitt bäs­ta, men det kräv­des så myc­ket kraft för att för­änd­ra det.

Ett uns av ve­mod i ögo­nen. En stund se­na­re dy­ker det upp igen, när hon näm­ner My­ra Strat­ton, hen­nes part­ner och ma­na­ger un­der sex­ton år, som gick bort i bröst­can­cer 2015. För­lus­ten tog hårt på Sa­mant­ha Fox och sor­gen var svår att ta sig ige­nom, men med nya kär­le­ken Lin­da vid sin si­da känns li­vet ljust igen.

– Är det varmt här in­ne el­ler är det min ål­der, frå­gar hon plöts­ligt och fläk­tar med sin trö­ja för att släp­pa in li­te luft. Kom­men­ta­ren gör mig påmind om att jag mås­te frå­ga hur det känns för en kvin­na som levt stör­re de­len av sitt liv på sitt ut­se­en­de att åld­ras?

– Jag har verk­li­gen ing­et pro­blem med det. Man kan fort­fa­ran­de va­ra vac­ker när man blir gam­mal, och jag för­sö­ker ta hand om mig så gott jag kan ge­nom att trä­na, äta bra och dric­ka mas­sor av vat­ten, sä­ger hon och för­kla­rar sam­ti­digt att hon in­te dö­mer kvin­nor som ope­re­rar sig och an­vän­der bo­tox och fil­lers, även om hon själv fö­re­drar att åld­ras na­tur­ligt.

– Jag ver­kar ha ärvt min mam­mas ge­ner, hon är över sjut­tio och jät­te­vac­ker fort­fa­ran­de, så jag kän­ner mig lugn.

Hon är fort­fa­ran­de kvar i mu­sik­bran­schen, skri­ver mu­sik, sjung­er och upp­trä­der över he­la värl­den. Det se­nas­te al­bu­met Fo­re­ver är snart klart, och ef­ter det kom­mer yt­ter­li­ga­re ett, med ba­ra rock­mu­sik. Vad som hän­der se­dan får hon se. Men hon ser ljust på fram­ti­den, vad den än har att er­bju­da.

– Det finns gott om pla­ner, sä­ger hon och av­slö­jar att hon gär­na skul­le vil­ja skri­va än­nu en bok, men även har fun­de­rat på att star­ta en mo­del­la­gen­tur. Tro­li­gast är dock att hon fort­sät­ter med mu­si­ken, men kanske på ett nytt sätt.

– Jag skul­le gär­na sät­ta ihop ett pojk­band i stil med Back­stre­et boys el­ler New kids on the block och för­se dem med mu­sik. 1980- och 90-tals­mu­si­ken är ju på väg till­ba­ka, och det är den mu­sik jag kan och gil­lar all­ra bäst, så det vo­re en dröm att fort­sät­ta pro­du­ce­ra, fast åt nå­gon an­nan, kon­sta­te­rar hon.

Men vill hon verk­li­gen in­te fort­sät­ta stå där på sce­nen själv då?

– Jag kan ju in­te gär­na åka land och ri­ke runt och sjunga Touch me när jag är åt­tio, el­ler hur? sä­ger hon med ett gap­skratt.

Men fak­tum är att jag in­te är helt sä­ker på att sva­ret på den frå­gan är nej.

Det var myc­ket av en mans­värld jag lev­de och ver­ka­de i, jag gjor­de än­då mitt bäs­ta, men det kräv­des så myc­ket kraft för att för­änd­ra det

VÄC­KER UPP­MÄRK­SAM­HET. Sa­mant­ha Fox skrat­tar och ges­ti­ku­le­rar och är en så­dan där per­son som, trots yn­ka 155 cen­ti­me­ter i strumpläs­ten, har för­må­gan att fyl­la ett helt rum.

1987 be­sö­ker Sa­mant­ha Fox Sve­ri­ge och med­ver­kar i tv-pro­gram­met Sol­stol­lar­na.

På om­sla­get till tid­ning­en Okej 1986.

KVAR I BRAN­SCHEN.

Sa­mant­ha Fox skri­ver fort­fa­ran­de mu­sik, sjung­er och upp­trä­der över he­la värl­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.