Ma­ria Rashi­di

Söndag (Aftonbladet) - - Innehåll - Text: Mo­ni­ka Is­ra­els­son Fo­to: Ma­ria Öst­lin

”Var är al­la speg­lar?” frå­ga­de Ma­ria Rashi­di på sjuk­hu­set. Hon ha­de fått sy­ra kas­tat i sitt an­sik­te, ef­ter att hon be­gärt skils­mäs­sa från sin man. För be­rät­tar hon om hel­ve­tet som led­de fram till at­tac­ken, och styr­kan som tog hen­ne vi­da­re. – Det är fort­fa­ran­de stor skill­nad på om du som blir miss­hand­lad he­ter Ka­rin el­ler Fa­di­me, sä­ger hon.

Sep­tem­ber 1997. Ma­ria Rashi­di är lät­tad när hon sti­ger ur sin ex­mans bil på ga­tan vid sitt hem på kväl­len. På re­stau­rang­en, där hon mot­vil­ligt gått med på att mö­ta ho­nom och de­ras älds­ta dot­ter, ha­de han som van­ligt lo­vat att bätt­ra sig, om hon ba­ra kom till­ba­ka. Då skul­le allt bli bra och kans­ke kun­de de resa till Ka­na­ri­eö­ar­na till­sam­mans?

– Nej, jag mår bra så här, ha­de hon sva­rat, kallt och sten­hårt.

Hon är stolt över det. Och nu är hon hem­ma, ut­an någ­ra ka­ta­stro­fer längs vägen. Hon är fort­fa­ran­de ung, ba­ra 41 år. Ung och fri att le­va som hon vill.

En ung man i röd trä­nings­o­ve­rall vän­der sig om när hon när­mar sig sin port, hon får plöts­ligt käns­lan av att han vän­tar på hen­ne.

– Vad är kloc­kan? frå­gar han och hon tit­tar på arm­bandsu­ret. 21.45.

Se­dan blir allt vitt.

Maj 2018. So­len ski­ner in i den spar­samt mö­ble­ra­de lä­gen­he­ten. På bor­det lig­ger Ma­ria Rashi­dis nyut­giv­na bok med hen­nes be­rät­tel­se, Bränd fri­het är ti­teln, skri­ven av Eli­sa­bet Omsén. Ma­ria Rashi­di tor­kar si­na ögon med en bit hus­hålls­pap­per, de ten­de­rar att rin­na. Sy­nen är svårt ska­dad.

– Jag ha­de pre­cis bli­vit av med mitt syn­fel. Ope­re­rat ögo­nen och be­ta­lat en mas­sa peng­ar. In­nan det hän­de.

De kal­la­de hen­ne upp­käf­tig. Som ung i Iran väg­ra­de Ma­ria Rashi­di att in­ord­na sig.

– Jag klarade in­te av kon­trol­len över min ex­istens som män­ni­ska. Hur jag skul­le be­te mig, rö­ra mig, pra­ta… Al­la de osyn­li­ga kra­ven.

Ett tag såg fram­ti­den än­då ljus ut. Un­der sha­hens re­gim var en väs­ter­ländsk livs­stil ac­cep­te­rad. Ma­ria Rashi­di ha­de jeans och kor­ta kjo­lar och kun­de träf­fa kom­pi­sar, så länge hen­nes lil­le­bror var med. Un­der den­na pe­ri­od träf­fa­de hon ock­så en kil­le, som hon äls­ka­de och som vil­le gif­ta sig med hen­ne.

– Al­la viss­te att det var vi. Och jag ha­de sto­ra dröm­mar. Jag vil­le åka ut­om­lands och stu­de­ra. Hon tyst­nar. Sjun­ker ihop li­te. – Jag blev be­svi­ken på ho­nom för att han hop­pa­de av sin pi­lot­ut­bild­ning. Jag sa att jag in­te vil­le ha ho­nom. Det var ett idi­o­tiskt be­slut som jag ång­rar än i dag.

Strax ef­ter upp­brot­tet för­änd­ra­des allt. Ma­ria Rashi­dis mor dog, fa­dern måd­de psy­kiskt då­ligt ef­ter en bi­lo­lyc­ka och Ma­ria själv blev ex­tra­mam­ma åt si­na fy­ra små­sys­kon. Plöts­ligt låg an­sva­ret för fa­mil­jen tungt på hen­nes ax­lar. Det var då som hen­nes bli­van­de man kom in i bil­den.

– Han job­ba­de i när­he­ten och hjälp­te oss på hel­ger­na. Han var ett stort stöd. Jag kän­de om­tänk­sam­het och kär­lek från ho­nom och tänk­te att jag mås­te slu­ta dröm­ma. Jag mås­te gif­ta mig och vem kun­de va­ra bätt­re än han?

Kon­trol­len och ag­gres­si­vi­te­ten bör­ja­de di­rekt ef­ter gif­ter­må­let. Den snäl­la man­nen som upp­vak­tat hen­ne för­vand­la­des till en våld­sam, pa­ra­noid hust­ru­miss­hand­la­re. Än­nu vär­re blev det se­dan fa­mil­jen flyt­tat till Sve­ri­ge un­der kri­get mel­lan Iran och Irak.

Ma­ria Rashi­di lyss­nar dag­li­gen till va­ri­an­ter av sin egen be­rät­tel­se i sitt ar­be­te i or­ga­ni­sa­tio­nen Kvin­nors rätt, som hon var med och grun­da­de år 2001.

Det är histo­ri­en om den svart­sju­ke man­nen, som slår sin fru med ett damm­su­gar­rör så att hon får väts­ke­fyll­da blå­mär­ken på lå­ren, ryg­gen, bäc­ke­net. Som krän­ker och miss­hand­lar hen­ne in­för bar­nen, dag ef­ter dag, år ef­ter år.

Än­då är det ock­så en an­nan histo­ria, den om he­der­s­våld.

– Det är stor skill­nad på en Ka­rin och en Fa­di­me. Ka­rin vet att hen­nes man kom­mer att få skäm­mas om det kom­mer ut att han slår hen­ne, hon vet att hon ska sam­la be­vis och att hon kom­mer att få rätt till vård­na­den om bar­nen om hon tar ste­get och läm­nar ho­nom. Fa­di­me kän­ner of­ta in­te till si­na rät­tig­he­ter och hon är rädd, in­te ba­ra för sin man ut­an även för ”gäng­et”, på kans­ke hund­ra släk­ting­ar. I he­derskul­tu­ren är kvin­nan all­tid skyl­dig, sä­ger Ma­ria Rashi­di.

På nä­tet, via kam­pan­jer och jour­te­le­fo­ner in­for­me­rar hon kvin­nor­na: ”Det är han som ska läm­na lä­gen­he­ten, in­te du. Det är du som har rät­ten på din si­da.”

Man­nen som kom­mer till Sve­ri­ge mås­te

för­stå att han in­te får miss­hand­la sin fru

Un­der mitt äk­ten­skap ha­de jag en hemsk ast­ma som lä­kar­na in­te kun­de gö­ra nå­got åt. Den för­svann i sam­ma stund som min man för­svann. ”Hår, ögon, och så en glad mun.” Ma­ria Rashi­di an­vän­der en för­sto­ran­de läs­ka­me­ra för att se vad hon gör.

– Man­nen som kom­mer till Sve­ri­ge mås­te för­stå att han in­te får miss­hand­la sin fru, in­te gif­ta bort sin dot­ter, att oskuld in­te är ett krav, att hon har rätt till sin sex­u­a­li­tet och fri­het att väl­ja vem hon blir kär i. Det ska va­ra tyd­ligt: ”I Sve­ri­ge fun­kar det så­här”, sä­ger Ma­ria Rashi­di.

Man ska vak­ta sig för att dra al­la över en kam, me­nar hon. De all­ra fles­ta ny­an­län­da är för­stås in­te kvin­no­miss­hand­la­re.

– Men vi vill in­te ha 100, 50 el­ler ens ett he­dersmord i Sve­ri­ge. Det fö­re­byg­ger även ra­sism att age­ra tyd­ligt, ef­tersom var­je flic­ka som ut­sätts ger nya rös­ter till SD.

Un­der MeToo-rö­rel­sen lyf­tes ett lock till tu­sen­tals be­rät­tel­ser om över­grepp och dis­kri­mi­ne­ring från många håll i värl­den. Ma­ria Rashi­di kän­ner sig ned­stämd av verk­lig­he­ten som fram­träd­de men hittade en styr­ka i kraf­ten i be­rät­tel­ser­na.

– Jag har ett hopp om för­änd­ring. I Iran käm­par vi­sar kvin­nor sitt miss­nö­je på det sätt de kan. Slö­ja är ob­li­ga­to­riskt men de smin­kar sig och har slö­jan bak på hu­vu­det. Viss­te du att skön­hets­o­pe­ra­tio­ner är tio gång­er van­li­ga­re i Iran än i Eng­land? Det är på grund av för­tryc­ket – du får ba­ra vi­sa ditt an­sik­te.

Trots dag­li­ga slag och kränk­ning­ar un­der sitt äk­ten­skap rub­ba­des Ma­ria Rashi­di ald­rig i sin läng­tan ut. Hon ha­de un­der li­te mer än ett år, in­nan man­nen kom ef­ter res­ten av fa­mil­jen till Sve­ri­ge, fått upp­le­va själv­stän­dig­het.

– Jag för­änd­ra­des snabbt, kän­de att här kun­de jag nå mi­na dröm­mar och få se bar­nen växa upp i fri­het.

Un­der den pe­ri­o­den väx­te hon, vå­ga­de ta or­det på SFI-un­der­vis- ning­en, och in­för sitt förs­ta mid­som­mar­fi­ran­de läm­na­de hon slö­jan hem­ma för en dag. Hon in­ta­la­de sig själv att hen­nes man skul­le för­änd­ras, han ock­så.

– Men han re­a­ge­ra­de helt tvärtom. Han skräm­des ihjäl av he­la kul­tu­ren, det var ett hel­ve­te för ho­nom att förlora sin makt och sitt in­fly­tan­de. Han vil­le in­te lä­ra sig.

Man­nen slog, kon­trol­le­ra­de och be­stäm­de allt, men han nåd­de ald­rig sitt mål- att gö­ra om hen­ne till den typ av hust­ru han vil­le ha.

– Han såg ju att jag in­te vil­le ha hans säll­skap, att jag ha­ta­de ho­nom. Jag slog ald­rig till­ba­ka för jag vil­le in­te sjun­ka så lågt.

År 1995 be­sök­te hon en kvin­no­kon­fe­rens och kom i kon­takt med ak­ti­vis­ter och fe­mi­nis­ter.

– Jag gav mitt num­mer till en kvin­na och sa att hon in­te fick sä­ga att hon ring­de från en kvin­no­or­ga­ni­sa­tion om min man sva­ra­de.

I smyg bör­ja­de Ma­ria Rashi­di en­ga­ge­ra sig.

Den unga man­nen kas­ta­de frä­tan­de sy­ra i hen­nes an­sik­te, den där sep­tem­ber­kväl­len 1997 i Rin­ke­by, någ­ra må­na­der ef­ter att Ma­ria Rashi­di till slut lyc­kats skil­ja sig.

Hon är över­ty­gad om att han lejts av hen­nes ex­man, men ing­en döm­des för brot­tet.

– Han kör­de mig till sjuk­hu­set och spe­la­de den kär­leks­ful­la ma­ken. Se­dan togs han in till för­hör men de släpp­te ho­nom och han för­svann ut ur lan­det. Trots att jag ha­de ett över­fallslarm i min väs­ka på grund av min man.

Hon ha­de även gjort en po­li­san­mä­lan mot man­nen för att han någ­ra vec­kor ti­di­ga­re dro­gat hen­ne ge­nom att läg­ga nå­got i hen­nes te. Ma­ria Rashi­di tror att han pla­ne­ra­de att fö­ra hen­ne ut ur lan­det me­dan hon var med­vets­lös, men han ha­de in­te räk­nat med bar­nens star­ka re­ak­tio­ner.

– En­ligt min de­fi­ni­tion bor­de det ha lett till att han bli­vit an­hål­len di­rekt. Men han blev in­te ens ta­gen till för­hör. Det sit­ter kvar i min hjär­na. Kans­ke kun­de det ha lett till att han blev rädd, när han såg att det blev kon­se­kven­ser. Men nu tror jag att han kän­de att han kun­de gö­ra vad som helst, ing­en skul­le bry sig.

I sitt ar­be­te lig­ger Ma­ria Rashi­di och hen­nes ar­bets­kam­ra­ter på po­lis- och rätts­vä­sen­de, ring­er upp och tja­tar: ”Har ni kol­lat det­ta, har ni för­hört den här per­so­nen?”

– I dag är många fler med­vet­na om he­derskul­tu­ren och för­står att det kan kos­ta li­vet. Det är in­te li­ka många som blun­dar och tän­ker:

” Vi blan­dar oss in­te i.” Men det hän­der fort­fa­ran­de.

Ex­man­nen åter­vän­de ald­rig till Sve­ri­ge men ring­de ibland till bar­nen. I dag är han död.

Det har ta­git 99 ope­ra­tio­ner, bland an­nat en som på­gick i 18 tim­mar då hud och fett häm­ta­des från Ma­ri­as rygg och höft, för att ska­pa ett nytt an­sik­te.

Men i sjä­len är hon in­takt, sä­ger hon. Det för­vå­nar hen­ne själv.

– Kons­tigt nog har jag ald­rig ta­git någ­ra me­di­ci­ner mot de­pres­sion. Un­der mitt äk­ten­skap ha­de jag en hemsk ast­ma som lä­kar­na in­te kun­de gö­ra nå­got åt. Den för­svann i sam­ma stund som min man för­svann.

I många år var hon sjuk. Mar­dröm­mar och hal­lu­ci­na­tio­ner, smär­ta i hu­den, sorg över det för­stör­da an­sik­tet. Hon plå­ga­des av då­ligt samvete för bar­nen, som fick kla­ra sig myc­ket själ­va, med hjälp från Ma­ri­as fa­milj. Men hon läk­te bit för bit ihop.

– Smär­tan ha­de jag att le­va med. Trots det måd­de jag suc­ces­sivt allt bätt­re. Jag kän­de att det här in­te slu­tar med mitt fall.

KONTROLLERANDE MIL­JÖ.

Ma­ria ett år ef­ter at­tac­ken.

Som 19-årig i Iran kal­la­des Ma­ria Rashi­di för upp­käf­tig för att hon väg­ra­de att in­ord­na sig. ”Jag klarade in­te av kon­trol­len över min ex­istens som män­ni­ska”.

Själv­por­trät­tet

SAK­NAR SVAR. Ma­ria Rashi­di skul­le vil­ja få svar från po­li­sen som ald­rig tog in hen­nes ex­man till för­hör, vec­kor­na in­nan sy­ra­at­tac­ken. Hon skul­le ock­så vil­ja ta­la med den unga man som kas­ta­de sy­ran i hen­nes an­sik­te.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.