”Jag är bäst på mor­go­nen”

Söndag (Aftonbladet) - - Nytt & Utvalt Skönhet -

Som ton­å­ring var han skol­trött. Så till den mil­da grad att han hop­pa­de av sko­lan två gång­er. Men tred­je gång­en gillt. Väns­ter­par­ti­ets le­da­re Jo­nas Sjöstedt lyc­ka­des ta stu­den­ten, en­ga­ge­ra­de sig ti­digt po­li­tiskt men ång­rar att han in­te lyss­na­de på franska­lek­tio­ner­na.

Vad fick dig att en­ga­ge­ra dig po­li­tiskt?

– Jag var 13 år, och vi star­ta­de en elev­kår på sko­lan, till skol­led­ning­ens för­tret. Vi vil­le för­änd­ra sa­ker. Där lär­de jag mig att or­ga­ni­se­ra mig. Se­na­re var jag med i Elev­för­bun­det, där pra­ta­de man myc­ket om det so­ci­a­la ar­vet och om hur sko­lan fun­ge­rar för ele­ver med oli­ka bak­grund. Steget där­i­från till väns­tern var in­te så långt. Jag kom­mer in­te från ett po­li­tiskt hem, dä­re­mot var min pap­pa och jag ak­ti­va i folk­kam­pan­jen mot kärn­kraft.

Vem var du på hög­sta­di­et?

– Jag var en en­ga­ge­rad per­son, men sam­ti­digt skol­trött och själv­stän­dig. Jag lif­ta­de runt i Nor­den från det jag var 13. Märk­ligt nog lät mi­na för­äld­rar mig åka. Jag tåg-luf­fa­de från det jag var 15 och var nog en ny­fi­ken per­son som vil­le iväg, sko­lan gick in­te all­tid först. Jag hop­pa­de av sko­lan två gång­er in­nan jag gick ut gym­na­si­et. Jag skul­le in­te lå­ta mi­na barn lif­ta själ­va när de blir 13.

Hur so­ver du på nat­ten?

– Gott, men jag vak­nar ti­digt. Och det blir allt ti­di­ga­re med ål­dern. Jag tyc­ker om mor­nar­na, man ko­kar sitt kaf­fe, får en lugn stund. Väc­ker sin fa­milj … Jag är bäst på mor­go­nen och går upp strax fö­re sex.

När kopp­lar du bort tan­kar­na på po­li­ti­ken?

– När jag åker iväg nå­gon­stans. Vi har en li­ten kåk i Umeå, där är jag myc­ket med min fa­milj. Där åker vi längdskidor, fis­kar, gör pinn­bröd, ploc­kar bär el­ler går i sko­gen.

Hur får du ihop ar­be­tet med fa­mil­je­li­vet?

– Mitt liv är familjen och ar­be­tet. Kan jag åka hem ti­di­ga­re från job­bet, då gör jag det. Jag tyc­ker om mor­go­nen med familjen och att kun­na va­ra med i var­da­gen. Jag möts av för­stå­el­se från and­ra i par­ti­et för min öns­kan att va­ra med mi­na barn.

Hur bra är din själv­käns­la?

– Den är nog gans­ka god. Jag kän­ner mig trygg i mig själv.

Vad är det kons­ti­gas­te du läst om dig själv i tid­ning­en?

– Nog har jag läst märk­li­ga sa­ker. Som att jag ope­re­rat mitt knä på pri­vat­kli­nik, men jag har ald­rig ens ope­re­rat mitt knä.

Vad är det mest olag­li­ga du gjort?

– Jag är gans­ka lag­ly­dig av mig, men har fått p-bö­ter och har sä­kert kört för fort. Det kan nog hän­da att jag cyk­lat mot rött kloc­kan tre på mor­go­nen.

Vad är det sista du gör in­nan en debatt?

– Jag för­sö­ker ta det lugnt, lyss­na på musik jag tyc­ker om. Ame­ri­ca­na, blu­egrass, ame­ri­kansk folk­mu­sik. Jag för­sö­ker gå ner i varv. Det är gans­ka stres­sigt med de där de­bat­ter­na. Det sista jag gör är att hit­ta rätt käns­la in­nan jag går in.

Hur kan du all­tid ha svar på tal?

– Jag är sä­ker på vad jag själv tyc­ker. Då känns det na­tur­ligt. Men jag kan själv­klart in­te al­la de­tal­jer.

Blir ni ar­ga på varand­ra ibland?

– Ja, det hän­der. Om jag an­ser att åsik­ter­na som mot­stån­da­ren har är helt hor­rib­la el­ler om mot­stån­da­ren kör med härskar­tek­ni­ker. Men det hän­der ock­så att vi um­gås ef­ter de­bat­ter­na, till ex­em­pel An­nie Lööf har en rak­het som jag upp­skat­tar. Trots vå­ra olik­he­ter.

In­teg­ra­tion är en av väl­jar­nas vik­ti­gas­te val­frå­gor. Vad har du för er­fa­ren­he­ter av ut­an­för­skap?

– Jag kom­mer från ett väl­digt tryggt hem och ha­de en fa­milj som bac­ka­de upp mig. Men det är klart, när vi bod­de i Väs­terås var många av bar­nen i klas­sen in­vand­ra­re.

Men du är gift med en di­plo­mat, ni har bott i New York. Du kom­mer med en an­nan bak­grund, di­plo­mat­kret­sar­na är ju li­te an­norlun­da.

– Jo. Där kan jag kän­na mig li­te ut­an­för fak­tiskt. Di­plo­ma­ter har en an­nan jar­gong. Men, det gör mig in­te så myc­ket. Jag är in­te en del av den värl­den, men jag kan be­sö­ka den ibland.

Be­rät­ta om ditt se­nas­te mö­te med sjuk­vår­den.

– Jag bröt fot­le­den häromå­ret. Det var fint att se hur folk tog hand om mig. Det var 12 gra­der kallt och det kom ge­nast nå­gon med en kar­tong­bit och la un­der mig. Am­bu­lan­sen kom, jag fick smärt­stil­lan­de, det var fan­tas­tiskt att det fun­ge­ra­de som det gjor­de när jag be­höv­de det som mest.

Hur myc­ket har du flu­git privat det se­nas­te året? Flyg­skatt – ja el­ler nej?

– Kanske fem re­sor privat. Mitt mål är att dra ner kraftigt på fly­get, och att in­te fly­ga alls i val­rö­rel­sen. Jag tyc­ker att flyg­skatt är helt rim­ligt. Folk be­ta­lar skatt när de tan­kar bi­len, då kan man be­ta­la skatt när man fly­ger.

Hur myc­ket ve­ge­ta­riskt har du ätit den se­nas­te vec­kan? Be­hö­ver vi mins­ka kött­kon­sum­tio­nen och hur ska vi i så fall gö­ra det?

– Jag äter ju kött, men bå­de min fru och min dot­ter är ve­ge­ta­ri­a­ner, så det blir in­te myc­ket kött hem­ma. Jag skul­le vil­ja äta mind­re kött, ha koll på det kött jag äter och att det är eko­lo­giskt och pro­du­ce­rat i Sve­ri­ge. För kli­ma­tets skull är det vik­tigt. En bra väg dit är att all­tid er­bju­da ve­ge­ta­riskt al­ter­na­tivt och ha ve­ge­ta­ris­ka vec­kor.

Sko­le­le­vers må­en­de och re­sul­tat har dis­ku­te­rats fli­tigt de se­nas­te åren. Vad gjor­de skill­nad för dig när du gick i sko­lan?

– Jag hop­pa­de ju av två gång­er och läng­ta­de bort, men tog mig sam­man och gjor­de sista året. Jag ha­de en fan­tas­tisk lä­ra­re som pep­pa­de mig. Det finns många så­na fan­tas­tis­ka lä­ra­re i Sve­ri­ge.

Vad öns­kar du att du lärt dig mer om?

– Fram­för allt språk. Eng­els­kan går ju bra, men tys­kan och frans­kan … När man än­då satt där kun­de man väl li­ka gär­na ha smällt in de där kun­ska­per­na. Men jag har all­tid vå­gat pra­ta and­ra språk, även om det blir fel.

Käns­lan av otrygg­het har ökat i sam­häl­let. När har du känt dig otrygg? Vad vill du gö­ra åt det?

– Som par­ti­le­da­re har man ju ett skydd. Men jag tyc­ker att då­det på Drott­ning­ga­tan var för­fär­ligt på många sätt. Nor­malt kän­ner jag mig dock trygg och hem­ma, var jag än är i Sve­ri­ge. Men, kvin­nor kän­ner sig ty­värr mer otryg­ga än män, och det finns en grund till det. Och det är det sex­u­el­la vål­det, och det mås­te vi kom­ma till rät­ta med!

Hur tar du med dig Me­Too i val­rö­rel­sen?

– Att vi mås­te gö­ra upp med det sex­u­el­la vål­det och in­te nor­ma­li­se­ra det. Me­Too vi­sa­de verk­li­gen att det in­te är jäm­ställt i sam­häl­let. Sam­ti­digt finns det nå­got hopp­fullt i att man rev upp det där. Många män kanske tän­ker sig för ef­ter Me­Too och in­ser att de be­tett sig il­la.

– Jag hop­pas och tror att den ge­ne­ra­tion som väx­er upp nu, som min dot­ter, in­te kom­mer att ta li­ka myc­ket. Sam­tyc­ke­sla­gen, till ex­em­pel, bör­ja­de med två tje­jer som pro­te­ste­ra­de mot en våld­täkt med fri­an­de dom. De för­änd­ra­de lag­stift­ning­en. Det går.

Skul­le du kun­na tän­ka dig att bo på lands­byg­den? Vad be­hö­ver fin­nas där du bor?

– Jag gör ju det del­vis. Men bar­nen går i sko­la i Stock­holm där vi även har en lä­gen­het. Jag trivs väl­digt bra på lands­byg­den. Det krävs prak­tis­ka för­ut­sätt­ning­ar som bred­band, fun­ge­ran­de mo­bil­täck­ning. Af­fä­rer i när­he­ten, skol­skjuts. Jag tror att många män­ni­skor vill bo på lan­det.

Vad be­ta­lar du gär­na mer skatt för? Och vad vill du slip­pa?

– Jag skul­le gär­na be­ta­la mer skatt för att sjuk­skö­ters­kor och un­der­skö­ters­kor får mer be­talt, men jag vill in­te be­ta­la skatt för dy­ra kon­sul­ter på Ka­ro­lins­ka.

Du går för­bi tig­ga­ren ut­an­för Ica. Vad gör du?

– Det hän­der att jag ger en slant, men för det mesta gör jag in­te det. Lös­ning­en på de­ras ut­satt­het och de­ras fram­tid finns i de­ras hem­län­der och att man slu­tar att dis­kri­mi­ne­ra dem. Det här är län­der som får myc­ket peng­ar från EU, då kan man stäl­la upp krav för att de ska få det. Dä­re­mot tror jag in­te på tig­ge­ri­för­bud, men jag tror på att be­käm­pa fat­tig­dom.

Ditt barn har länge känt sig häng­igt och du är oro­lig för att det är nå­got all­var­ligt. Tar du med dig bar­net till vård­cen­tra­len där ni bor, el­ler har du an­nan möj­lig­het att sö­ka hjälp?

– Vård­cen­tra­len är det na­tur­li­ga, om det in­te är skol­sys­ter. Sen har jag en svär­far som är all­män­lä­ka­re, men det är få för­un­nat, så det mås­te fin­nas en vård­cen­tral som fun­kar.

Är det ens nå­gon idé att för­sö­ka job­ba sig till att få det gott ställt?

– Det är det som är Sve­ri­ges sto­ra pro­blem, sam­häl­let har bli­vit mer ojäm­likt. De som drar ifrån, de är re­dan ri­ka, och de tjä­nar peng­ar på att de har peng­ar. Fak­tum är att hon som sit­ter i kas­san of­ta be­ta­lar en stör­re an­del av si­na peng­ar i skatt än vad mil­jar­dären gör.

”Den här bilden är ta­gen ut­an­för vårt hus i Stor­bö­le ut­an­för Umeå. Här är vi så myc­ket det ba­ra går, fis­kar och vis­tas ute i na­tu­ren.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.