Sve­ri­ges mest okände dubbelmördare

När han var 19 år gam­mal högg Jo­han Nils­son ihjäl sin pap­pa med en yxa. Ef­ter två år fick han sin förs­ta per­mis­sion – och dö­da­de sin mam­ma. Jo­han Nils­son har nu suttit inlåst i 36 år och hålls stän­digt iso­le­rad från and­ra män­ni­skor. – Han är som en svensk

Söndag (Aftonbladet) - - Veckans Innehall - Text: Eric Ta­ges­son

Det var vin­tern 1982.

Den då 19-åri­ge Jo­han Nils­son, som bod­de hem­ma hos si­na för­äld­rar på de­ras gård någ­ra mil norr om Umeå, ha­de ut­an lov ta­git en käl­ke hos en gran­ne. Käl­kar var en av många de sa­ker den au­tis­tis­ke poj­ken sam­la­de på.

När pap­pan fick re­da på vad so­nen gjort sa han till so­nen att han skul­le läm­na till­ba­ka käl­ken, och er­kän­na stöl­den. Pap­pan sat­te sin son i bi­len och kör­de till gran­nen.

So­nen tyck­te, en­ligt för­un­der­sök­ning­en från 1982, att det var ”för­smäd­ligt” att tving­as läm­na till­ba­ka käl­ken, och da­gen där­på när han och fa­dern ar­be­ta­de i en bygg­nad på går­den tog han en 63 cen­ti­me­ter lång yxa och slog den i sin pap­pas bak­hu­vud.

Jo­han Nils­son gick se­dan för att häm­ta en slä­de att frak­ta bort fa­derns kropp med. Men pap­pan var in­te död ut­an stapp­la­de kraf­tigt blö­dan­de ut ur gårds­bygg­na­den och gick över gårds­pla­nen mot bo­stads­hu­set.

So­nen gick då till­ba­ka in i la­dan, häm­ta­de yx­an och följ­de ef­ter sin pap­pa in i hu­set. Där fann han fa­dern, sittande i en få­tölj, och at­tac­ke­ra­de ho­nom på nytt med yx­an. Hug­get träf­fa­de hjäs­san, och pap­pan av­led av allt att dö­ma ome­del­bart.

Jo­han Nils­son slä­pa­de ut krop­pen, la den på en sko­ter och kör­de iväg och göm­de den i en la­da en bit från går­den.

Ett par tim­mar

se­na­re, när Jo­hans mam­ma kom hem från ar­be­tet som hem­sa­ma­rit var Jo­han ”oro­lig”, be­rät­ta­de hon i för­hör.

– Det har hänt någon­ting fruk­tans­värt här, sa Jo­han till sin mam­ma.

– Det är kanske nå­gon som sla­git pap­pa.

Ef­tersom hon in­te kun­de fin­na sin ma­ke kon­tak­ta­de hon gran­nar­na som i sin tur ring­de po­li­sen, som skic­ka­de en patrull till går­den.

”Sam­ma dag kloc­kan 14.20 med­de­lar patrul­len att man­nen an­träf­fats död i en la­da”, står det i po­li­sens rap­port.

So­nen be­rät­ta­de då att han ”gjort nå­got hemskt”, och att pap­pan där­ef­ter ”sett ut som ett spö­ke”.

Den ti­di­ga­re ostraf­fa­de Jo­han Nils­son döm­des till rätts­psy­kia- trisk vård ef­tersom han an­sågs ha be­gått gär­ning­en un­der in­fly­tan­de av ”psy­kisk ab­nor­mi­tet av så djup­gå­en­de na­tur att den mås­te an­ses jäm­ställd med sin­nes­sjuk­dom”.

19-åri­ge Jo­han Nils­son för­des till ett men­tal­sjuk­hus, som det het­te då. Där vår­da­des han i två år in­nan han fick sin förs­ta – och sista – per­mis­sion.

Per­mis­sio­nen,

som sträck­te sig över ny­årsaf­to­nen 1983, till­bring­a­de han hem­ma på går­den med sin mam­ma.

Den 2 ja­nu­a­ri skul­le han kö­ras till­ba­ka till rätts­psy­ki­a­tris­ka av­del­ning­en, men han vil­le in­te och ham­na­de där­för i en dis­pyt med mo­dern.

När mo­dern ring­de ett sam­tal, med ryg­gen vänd mot so­nen, över­föll och högg han hen­ne fle­ra gång­er i hu­vu­det med en yxa. En­ligt upp­gift träf­fa­des mam­man av minst tre yx­hugg. Den då 21-åri­ge Jo­han Nils­son slä­pa­de ut sin mam­mas kropp på går­den och la­de hen­ne i en brunn. Se­dan gick han in i hu­set och släck­te ned.

Kort där­på kom bi­len med per­so­nal från rätts­psyk som skul­le häm­ta Jo­han. När de upp­täck­te att hu­set var ned­släckt och låst ana­de de oråd och ring­de po­li­sen för att de skul­le bi­stå dem.

När po­li­sen öpp­na­de dör­ren fann de 21-åring­en i ett av rum­men. Gol­vet var täckt av blod – och Jo­han Nils­son er­kän­de di­rekt vad han gjort och var han gömt mam­mans kropp.

En ut­red­ning ge­nom­för­des, men ef­tersom han re­dan satt på men­tal­sjuk­hus be­slu­ta­de åkla­ga­ren att in­te väc­ka åtal ef­ter att ha in­häm­tat ytt­ran­de från psyk­vår­den som kon­sta­te­ra­de att brot­tet ”up­pen­bar­li­gen be­gåtts un­der in­fly­tan­de av själs­lig ab­nor­mi­tet.”

Per­so­ner i

Jo­han Nils­sons när­het be­rät­tar om att han all­tid, se­dan barn­do­men, va­rit an­norlun­da. En av dem be­rät­tar om hur han som poj­ke kröp in un­der en buss.

– Det var den lo­ka­la bus­sen som stan­na­de vid ki­os­ken i byn. Han fick ett in­fall och kröp in un­der bus­sen, drog med sig sin cy­kel och allt. Men buss­chauf­fö­ren såg ho­nom, så det gick bra. Men visst var han gans­ka egen.

Ur hand­ling­ar Af­ton­bla­det ta­git del av fram­går att Jo­han ut­veck­la­des nor­malt fram till fem års ål­der. Han bör­ja­de lä­sa ti­digt, och fick by­ta klass ef­tersom han an­sågs ”för be­gå­vad”.

Hans be­tyg var ge­nom­gå­en­de myc­ket höga.

Sam­ti­digt be­skrivs han som en poj­ke som ha­de svårt att be­sin­na sig.

”När han blev upp­rörd bru­ka­de han of­ta un­der skol­å­ren slå sön­der föns­terru­tor. Han har emel­ler­tid ald­rig va­rit ag­gres­siv mot per­so­ner. Det har en­bart va­rit dö­da ting”, står det.

Jo­han Nils­son be­skrevs av fle­ra per­so­ner som ”prat­sam”. Men vå­ren 1979, när han var 17 år gam­mal, blev han ef­ter en dis­pyt till­sagd av en sko­lan­ställd att ”va­ra tyst”.

Poj­ken sva­ra­de då: ”Då har du fått din sista chans, då ska jag va­ra tyst.”

Och Jo­han höll fast vid vad han sagt. I tre år var han tyst. En­ligt vad mo­dern upp­gett i för­hör ha­de han ef­ter den sko­lan­ställ­des till­sä­gel­se ”över­hu­vud­ta­git ald­rig” sagt någon­ting till för­äld­rar­na själv­mant fram till mor­det på pap­pan.

Förs­ta gång­en han pra­ta­de ”som van­ligt”, ef­ter vå­ren 1979, var i sam­tal med rätts­lä­ka­ren som un­der­sök­te ho­nom ef­ter att han gri­pits för mor­det.

Han fick då frå­gan var­för han dö­dat sin pap­pa.

– Jag tap­pa­de ba­ra be­sin­ning­en, och det ba­ra small till och pap­pa låg där.

Thu­re Jacobs­son

är ti­di­ga­re po­lis och har va­rit för­val­ta­re för Jo­han Nils­son i över 30 år. Han sä­ger att det in­te går att fö­ra ett sam­tal med den nu 56-åri­ge Jo­han Nils­son.

– Mot mig har han ald­rig va­rit våld­sam, det är mer att han mö­ter mig med tyst­nad.

Han sä­ger att Jo­han Nils­son dock fle­ra gång­er va­rit ag­gres­siv och sla­gits med vård­per­so­na­len.

– Han är väl­digt kraf­tigt byggd, ing­en man vill gå i clinch med. Men han är rus­kigt snabb när han slår till.

Thu­re Jacobs­son be­skri­ver 56-åring­en som ett ”svårt vård­fall”.

– Lä­kar­na kan ing­et gö­ra. Visst, han får me­di­ci­ner för att däm­pa ag­gres­si­vi­te­ten, men an­nars kan de in­te gö­ra nå­got.

Ma­ten bärs van­li­gen in till ho­nom på hans rum. Han kan in­te sit­ta med de and­ra pa­ti­en­ter­na.

– Det skul­le in­te gå, in­te en chans.

”Det är in­te läng­re möj­ligt att vår­da ho­nom till­sam­mans med and­ra pa­ti­en­ter, var­ken för hans egen el­ler för öv­ri­ga pa­ti­en­ters skull”, står det i ett färskt be­slut från kam­mar­rät­ten.

Jo­han Nils­son kan, sä­ger hans ti­di­ga­re för­val­ta­re, var­ken lä­sa el­ler skri­va läng­re.

– Han bru­kar lig­ga på säng­en och dra upp täc­ket för an­sik­tet. Se­dan lig­ger han så. Han vill va­ra i fred.

Har han en tv?

– Nej, nej, det går in­te. Den skul­le han slå sön­der på fem mi­nu­ter. Han är helt oin­tres­se­rad av allt så­dant. Han ba­ra lig­ger på sitt rum.

Jo­han Nils­son

har suttit inlåst se­dan Ro­nald Re­a­gan var ame­ri­kansk pre­si­dent, se­dan kri­get på Falklandsö­ar­na, se­dan IFK Gö­te­borg vann Ue­fa-cu­pen och Mi­chael Jack­sons al­bum Thril­ler släpp­tes.

– Det är ett unikt fall. Det är som en svensk Han­ni­bal Lec­ter, sä­ger en per­son med in­syn i ären­det.

– Han sit­ter i prin­cip helt iso­le­rad, och har ing­en kon­takt med om­värl­den – de har in­rett en egen lä­gen­het till ho­nom på av­del­ning­en på rätts­psyk.

I en dom från mit­ten på 90-ta­let be­skrivs Jo­han Nils­son av då­va­ran­de över­läka­ren som ”myc­ket far­lig”.

I en an­nan dom från 1992, när Jo­han Nils­son suttit i tio år, be­skrevs han som ”blyg och still­sam”.

Men han ha­de, en­ligt do­men, haft fle­ra ut­brott. Bland an­nat ha­de han bi­tit en pa­ti­ent, och haft ett an­nat an­fall som ”kräv­de bäl- teslägg­ning un­der fem tim­mar”.

”Un­der an­fal­len är Jo­han Nils­son ag­gres­siv och vi­sar myc­ket stor fy­sisk styr­ka”, står det i do­men.

Över­läka­ren ut­ta­lar sig i do­men:

– Ti­di­ga­re be­döm­ning att Jo­han Nils­son bör be­re­das rätts­psy­ki­a­trisk tvångs­vård för san­no­likt res­ten av li­vet kvar­står.

Det se­nas­te be­slu­tet om vår­den av den nu 56-åri­ge man­nen fat­ta­des i maj 2018.

En­ligt det ska den slut­na rätts­psy­ki­a­tris­ka vår­den av ho­nom fort­sät­ta. Av do­men fram­går att Jo­han Nils­son har ett myc­ket svårt au­tis­tiskt till­stånd och att han vid mins­ta för­änd­ring blir klart för­säm­rad och då ut­gör en fa­ra för and­ra.

Han fö­re­träd­des vid för­hand­ling­en, där han in­te när­va­ra­de, av ad­vo­kat An­na Lund­berg. Hon upp­ger att Jo­han Nils­son in­te ve­lat pra­ta med hen­ne men att hon av hans kon­takt­per­son fått upp­gift om att han in­te vill läm­na av­del­ning­en.

Li­ka­dant såg det ut vid för­hand­ling­ar­na 1995, 2005, 2015 och 2017 – Jo­han Nils­son väg­ra­de ta­la med si­na om­bud.

Stig Sö­der­berg

är över­läka­re i psy­ki­a­tri och en av de som kan Jo­han Nils­sons fall bäst.

Han sä­ger att han är för­hind­rad att ta­la om Jo­han Nils­son på grund av vårdsek­re­tes­sen.

– Men det är ett myc­ket ovan­ligt fall.

I byn där mor­den sked­de finns min­ne­na kvar. Det ta­las in­te så myc­ket om dem, men många bär dem.

– När nå­got så­dant här hän­der för­sö­ker man ju läg­ga det bakom sig, sä­ger en av de som var med och le­ta­de ef­ter pap­pan den där da­gen i feb­ru­a­ri 1982. – Men man glöm­mer det ald­rig. Han be­rät­tar om hur Jo­han var ”en knäpp­gök”.

– Jag var med ho­nom och fis­ka­de nå­gon gång, och han kun­de rätt vad det var ba­ra sli­ta glas­ö­go­nen av folk. Det var en mas­sa jä­vel­skap och gre­jer. Och hans för­äld­rar fick in­te myc­ket hjälp, från sam­häl­let och så. De viss­te in­te hur de skul­le han­te­ra hans pro­blem.

Över­läka­ren på den av­del­ning där Jo­han Nils­son vår­dats i de­cen­ni­er sä­ger att hon in­te alls kan ut-

ta­la sig om hans fall, på grund av sek­re­tes­sen.

In­te ens hur myc­ket Jo­han Nils­son träf­far and­ra pa­ti­en­ter el­ler vil­ka va­nor han har kan hon sä­ga. Än mind­re vil­ken vård han får.

– Den en­da som kan bry­ta en så­dan sek­re­tess är ju pa­ti­en­ten själv.

Kan man få en full­makt som gör att man får ta del av upp­gif­ter­na?

– Ja, men den kan du ba­ra få av pa­ti­en­ten själv.

Hur gör jag om jag vill kon­tak­ta pa­ti­en­ten och få en så­dan full­makt av ho­nom?

– Ja, du, det går nog in­te. Hen­rik Belfrage

är pro­fes­sor i kri­mi­no­lo­gi och forsk­nings­chef vid Rätts­psy­ki­a­tris­ka kli­ni­ken i Sundsvall.

Han har ald­rig hört ta­las om fal­let med Jo­han Nils­son.

– Det för­vå­nar mig, med tan­ke på hur länge jag job­bat med de här frå­gor­na. Det är ju ett väl­digt spe­ci­ellt fall.

Han sä­ger att om­stän­dig­he­ter­na med Jo­han Nils­son, som hålls iso­le­rad, och suttit inlåst i 36 år är ex­cep­tio­nel­la.

– Tack och lov är det väl­digt ovan­ligt.

Han sä­ger att Jo­han Nils­sons fall, lik­som al­la and­ra som dömts till rätts­psy­ki­a­trisk vård, prö­vas av för­valt­nings­rät­ten var sjät­te må­nad.

– Och det är ett så bra sy­stem man kan tän­ka sig.

Men ef­tersom Jo­han Nils­son in­te har nå­gon kon­takt med si­na bi­trä­den fö­re­trä­der ing­en ho­nom i rät­ten.

– Det är en ovan­lig sits. Sam­ti­digt, ef­ter vad du be­rät­tar, kan jag för­stå risk­be­döm­ning­ar­na. Det är ett sorg­ligt fall.

Lars Jacobs­son är pro­fes­sor eme­ri­tus i psy­ki­a­tri, och en av de som haft an­svar för Jo­han Nils­sons vård. Han har, sä­ger han, in­te haft med ären­det att gö­ra på någ­ra år.

– Men han var oer­hört våld­sam och fruk­tans­värt oför­ut­säg­bar, det är det som är så far­ligt med ho­nom. Se­dan har han ju gjort det han gjort, med si­na för­äld­rar.

Han sä­ger att man ”för­sök­te allt”, men att han in­te har någ­ra för­hopp­ning­ar om att Jo­han Nils­son nå­gon­sin kom­mer släp­pas fri.

– Det är nog ute­slu­tet skul­le jag sä­ga.

Mord­vap­net – en blo­dig yxa – hit­ta­des i verk­sta­den. Bild av la­dan där krop­pen hit­ta­des.

Fo­to: JO­HAN­NA REEDER

OVAN­LIGT FALL.Hen­rik Belfrage, pro­fes­sor i kri­mi­no­lo­gi och forsk­nings­chef vid Rätts­psy­ki­a­tris­ka kli­ni­ken i Sundsvall sä­ger att om­stän­dig­he­ter­na med Jo­han Nils­son som hålls iso­le­rad, och suttit inlåst i 36 år är ex­cep­tio­nel­la.Blod­spå­ren i snön le­der från verk­sta­den in till bo­stads­hu­sets al­tan.

Ef­ter mor­det på sin pap­pa döm­des Jo­han till slu­ten psy­ki­a­trisk vård. Två år se­na­re mör­da­de han sin mam­ma.

Pap­pan mör­da­des med ett yx­hugg i hu­vu­det.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.