Möt för­fat­tar­na som de­bu­te­ra­de ef­ter 50

De har bu­rit på en dröm i många år. Kanske har den in­te ens va­rit syn­lig för dem själ­va. Men när de väl tog tag i den för­änd­ra­des allt. Möt för­fat­tar­na som bör­ja­de skri­va sent.

Söndag (Aftonbladet) - - Veckans Innehall - Text: Mo­ni­ka Is­ra­els­son

Vil­ken gen­re ska jag väl­ja? Ska jag skri­va sy­nop­sis el­ler gå på käns­la?

Lek­tö­ren Eli­sa­bet No­rin har coachat hund­ra­tals hug­na för­fat­ta­ra­spi­ran­ter. Här de­lar hon med sig av si­na bäs­ta tips.

Bil­den av för­fat­ta­ren har för­änd­rats de se­nas­te de­cen­ni­er­na. De gu­da­be­nå­da­de ge­ni­er­na finns kanske kvar, men allt fler ser skri­van­det som ett hant­verk som går att lä­ra sig. Även i 40-, 50-el­ler 60-års­ål­dern. Eli­sa­bet No­rin har job­bat som lek­tör och pe­da­gog i många år och har sett ut­veck­ling­en.

– Det bör­ja­de re­dan för 15 år se­dan, när jag job­ba­de med en di­stans­kurs i skri­van­de – jag såg att det in­te ba­ra var de ”van­li­ga” 20–30-åring­ar­na som sök­te. I dag är det ock­så många li­te äld­re som vän­der sig till mig di­rekt som hand­le­da­re/coach. Man tyc­ker kanske in­te att man har tid att gå kur­ser i ett år el­ler två, ut­an vill kom­ma i gång for­ta­re, sä­ger hon.

Det har ald­rig va­rit så lätt att bli läst. På in­ter­net finns mäng­der av fo­rum att pro­va sin text i.

– Många job­bar mål­med­ve­tet från bör­jan, på sam­ma sätt som de job­bat med allt an­nat i li­vet. De har sur­fat på nä­tet och jäm­fört hand­le­da­re, de har läst tid­ning­en Skri­va, de har ett mål som de är på väg mot. Man har i min­net att nå­gon ska lä­sa tex­ten, nå­gon ska fat­ta vad det hand­lar om och upp­skat­ta det.

Men all­de­les i bör­jan är det bra att hål­la skri­van­det lek­fullt. Eli­sa­bet No­rin tip­sar om att skaf­fa en hand­bok som gö­der fan­ta­sin, el­ler gå en helg­kurs i skri­van­de.

– Så man kan hit­ta bort från räds­lan och den där ohygg­li­ga re­spek­ten som man kanske har, sär­skilt om man är äld­re.

Vil­ka är de van­li­gas­te fall­gro­par­na?

– Jag ser att de som är li­te äld­re har med sig en del från sin skol­tid: in­te bör­ja me­ning­ar med ”och” el­ler ”men”, in­te med ”jag”. Det är ibland ock­så för myc­ket ad­verb och ad­jek­tiv, man re­do­gör i stäl­let för att ge­stal­ta. För det var så man lär­de sig skri­va. Jag bru­kar sä­ga att man ska tän­ka att man sit­ter i en te­a­ter­sa­long och ska skri­va vad som hän­der på sce­nen. Vi­sa lä­sa­ren.

Hur väl­jer man äm­ne och gen­re?

– Skriv där det pir­rar, om det

som väc­ker skriv­lust hos dig. Det kan va­ra att grä­va där man står, skri­va om sitt eget liv. Men det kan li­ka gär­na hand­la om ytt­re rym­den, det är in­di­vi­du­ellt. Om du själv gär­na lä­ser en viss gen­re, som dec­ka­re el­ler ro­man­ce, så kanske du får lust att skri­va en så­dan bok. Då finns det vis­sa drag, hän­del­ser som för­vän­tas va­ra med, och som du be­hö­ver för­hål­la dig till. Ska du an­vän­da el­ler strun­ta i det genre­ty­pis­ka?

Ska man skri­va sy­nop­sis först?

– Det är ock­så oli­ka. En del vill ha sy­nop­sis som en led­stång att hål­la i. And­ra, som för­fat­ta­ren An­ne Svärd, skri­ver enor­ma mäng­der text och re­di­ge­rar i ef­ter­hand. Jag har en kurs där vi job­bar med bild­tän­kan­de och gör som en mood­board, med ut­klipp­ta el­ler må­la­de bil­der och job­bar med frå­gor i oli­ka steg. Det tyc­ker många är för­lö­san­de, ef­tersom man blir fri­a­re av bil­der och fär­ger än om man har text­sy­nop­sis ner­skri­ven på en A4.

Hur gör man för att få ka­rak­tä­rer­na att kän­nas le­van­de?

– Ta re­da på vil­ka de är. Skriv ner fa­vo­rit­mat, kläd­stil, hän­del­ser ur barn­do­men som for­mat dem. Vad vill hen? Vad är hen rädd för? Det kom­mer in­te med i be­rät­tel­sen men på­ver­kar ditt sätt att skri­va. Hu­vud­per­so­ner­na be­hö­ver va­ra li­te dju­pa­re el­ler run­da­re, me­dan öv­ri­ga ka­rak­tä­rer kan ha mer av en funk­tion i hu­vud­per­so­ner­nas liv.

Så har man då ett fär­digt ma­nus. Men kon­kur­ren­sen är sten­hård och många blir re­fu­se­ra­de. Då gäl­ler det att in­te ge upp, sä­ger Eli­sa­bet No­rin.

– Det är fort­fa­ran­de så att folk bac­kar när de får nej från ett för­lag. Men det gäl­ler att va­ra be­redd på att job­ba om sitt ma­nus, skri­va om, läg­ga till, ta bort. Till­ba­ka till tan­gent­bor­det och fun­de­ra igen.

Eli­sa­beth No­rin. Sven Woll­ter (82). El­sie Jo­hans­son (48). He­le­na Hen­schen (63). Eb­ba Witt Bratt­ström (63). Ma­ri­an­ne Fred­riks­son (53). Ka­ren Blix­en (50).

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.