Den som föds rik kan för­lo­ra sin själ

Söndag (Aftonbladet) - - Sista Sidan Krönikan - Niclas Vent niclas.vent@af­ton­bla­det.se

Arv­da peng­ar. Det är li­te märk­ligt att de fort­fa­ran­de finns.

Vi le­ver än­då i ett sam­häl­le som stolt­se­rar med vär­den som in­di­vi­du­a­lism, jäm­ställd­het och li­ka rät­tig­he­ter, i en ci­vi­li­sa­tion som mer än nå­got an­nat är byggd på nor­men om me­ri­to­kra­ti. Att man ska få det man för­tjä­nar.

Den mest läm­pa­de ska in­ne­ha äm­be­tet, in­te den som har fi­nast fa­milj. Den som ar­be­tar hår­da­re ska tjä­na mer än den som la­tar sig.

Det är, om man vill, ar­vet från frans­ka re­vo­lu­tio­nen, upp­gö­rel­sen med ärft­lig makt och kunga­väl­de.

En norm som i stort sett al­la i Sve­ri­ge åt­minsto­ne i te­o­rin om­fam­nar. Att peng­ar går i arv är ett up­pen­bart brott mot den här nor­men.

Än­då ac­cep­te­rar vi att vis­sa ung­do­mar går in i vux­en­li­vet med klä­der­na på krop­pen och väx­an­de stu­di­es­kul­der, me­dan and­ra gör det med skänk­ta bo­stads­rät­ter och de skräd­dar­syd­da fic­kor­na pu­tan­de av se­del­rul­lar som nå­gon an­nan tjä­nat ihop.

Man får grä­va bland de rik­tigt gam­mal­dags or­den för att hit­ta ett som be­skri­ver det he­la: Orätt­vist. Men in­te ba­ra mot den som föds till fat­ti­ga för­äld­rar. Även den som ald­rig be­hö­ver tän­ka på peng­ar har fak­tiskt nå­got att för­lo­ra.

Vad ska jag kal­la det ... sin själ?

Låt oss för all del gå

till kris­ten­do­men, trots allt världs­hi­sto­ri­ens mest in­fly­tel­se­ri­ka kul­tu­rel­la ström­ning. I Bi­belns in­led­ning ska­par Gud män­ni­skan till sin av­bild – men Adam blir in­te där­med fullt ut män­ni­ska.

I Edens lust­gård le­ver han och Eva när­ma­re him­len än jor­den: de kan äta sig mät­ta på frukt från trä­den och strö­va runt i sin na­ken­het i väl­sig­nad okun­skap, ald­rig ho­ta­de av sorg och be­drö­vel­se. I egent­lig me­ning ska­par Gud män­ni­skan först med sin för­ban­nel­se när han för­vi­sar dem från de­ras jor­dis­ka pa­ra­dis: ”Du skall sli­ta för ditt bröd i ditt an­le­tes svett.”

Den­na ska­pel­se­myt pe­kar på en grund­läg­gan­de in­sikt, som up­pen­bar­li­gen var eta­ble­rad re­dan för tu­sen­tals år se­dan: Att ar­be­ta för sin för­sörj­ning är den de­fi­ni­e­ra­de mänsk­li­ga er­fa­ren­he­ten. Det är det som gör män­ni­skan till män­ni­ska.

Det här be­gri­per al­la som ar­be­tar för en lön

in­stink­tivt.

De peng­ar vi kan dra ihop är ju li­ka med om­rå­det vi bor i, ma­ten vi äter, klä­der­na vi bär, var vi se­mest­rar, vad vi upp­le­ver. De är vil­ka vän­ner vi har. De är till och med san­no­lik­he­ten att vi ska hit­ta kär­le­ken, el­ler få barn. För oss är peng­ars vär­de lätt att för­stå. Var­je sak vi kö­per er el­ler upp­le­vel­se vi be­ta­lar för går att om­sät­ta di­rekt i tim­mar och mi­nu­ter vid ma­skin n el­ler da­tor, i vård­kor­ri­dor el­ler bakom m ka­te­der.

På sam­ma sätt be­ty­der ety­der var­je in­tjä­nad kro­na se­kun­der er och mi­nu­ter bor­ta från vå­ra barn, n, vå­ra vän­ner och dem vi äls­kar.

Så: är den nya jac­kan ckan värd två tim­mar mind­re lek k med le­go el­ler en ute­bli­ven fa­mil­je­mid­dag? id­dag?

Po­äng­en är in­te sva­ret – det kan för­stås va­ri­e­ra – ut­an an att den som in­te själv tjä­nar si­na a peng­ar in­te ens be­gri­per frå­gan. rå­gan. Li­vets fun­da­men­ta är för hen­ne ett mys­te- eri­um.

Hon vet all­tings pris, men vär­det av ing­et, för att ta­la med Oscar Wil­des ord.

En från föd­seln rik per­son kan va­ra a en fin män­ni­ska. Men jag är in­te sä­ker på att hon verk­li­gen vet vad ad det är att le­va.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.