”Ka­rak­tä­rer­na tog själ­va över be­rät­tel­sen och drev den fram­åt”

Söndag (Aftonbladet) - - Reportage -

Det svå­ras­te för mig har va­rit att hit­ta ti­den.

Det är ju ett

hel­tids­pro­jekt att ba­ra le­va.

Jag har levt med min förs­ta bok se­dan 2001. På ett och ett halvt år dog tre, all­de­les för unga män­ni­skor, i vår när­het – två små­barns­för­äld­rar och ett barn, al­la gick bort i nå­gon form av can­cer. Det var fruk­tans­värt och det slog mig hur ”då­li­ga” vi i vår ge­ne­ra­tion är på sorg. Vid förs­ta be­grav­ning­en kän­de jag mig oer­hört osä­ker på hur jag skul­le be­te mig so­ci­alt, jag ha­de in­te ko­der­na. Vad sä­ger man till de som sör­jer? Var sit­ter man i kyr­kan? Vil­ka blom­mor är pas­san­de? När vi gick på tred­je be­grav­ning­en, ett och ett halvt år se­na­re, ha­de jag för­stått att man in­te be­hö­ver va­ra så rädd. Att fa­mil­jen upp­skat­tar att man ring­er, kom­mer för­bi, pra­tar om den som gått bort. Att det värs­ta är när al­la för­svin­ner ef­ter be­grav­ning­en, när det blir tyst.

Jag skrev fem ka­pi­tel på min bok un­der 2002–2003. Se­dan kom li­vet emel­lan – bar­nen var små, vi flyt­ta­de fle­ra gång­er, jag job­ba­de myc­ket och bo­ken ham­na­de i by­rå­lå­dan.

När jag bör­ja­de skri­va igen, 15 år se­na­re, var jag en an­nan per­son, jag bru­kar sä­ga ”vux­en på rik­tigt”. Jag ha­de ett sorts livs­fa­cit. Jag ha­de fått mitt hjär­ta kros­sat som 22-åring, känt al­la käns­lor som ny­för­löst mam­ma, haft en 40-års­kris och va­rit läs­kigt nä­ra en skils­mäs­sa. Det fanns många si­tu­a­tio­ner och käns­lor att ösa ur och i stäl­let för att fort­sät­ta på min förs­ta histo­ria, som hand­la­de om hur vi re­a­ge­rar vid sorg, bör­ja­de jag på en helt ny be­rät­tel­se. Plöts­ligt satt jag där med två in­tri­ger – dels sjuk­doms­hi­sto­ri­en, dels en ren re­la­tions­ro­man. Vil­ken skul­le jag sat­sa på?

Det loss­na­de när jag gav mig själv en skriv­kurs i 50-års­pre­sent. Jag vil­le tes­ta för­fat­tan­det på rik­tigt och om det in­te fun­ka­de, skul­le jag kun­na läm­na dröm­men om att ge ut en bok bakom mig, ut­an ång­er. Det var un­der kur­sen och i sam­tal med skriv­coachen Ann Ljung­berg som jag in­såg att de två histo­ri­er­na skul­le ba­kas ihop till en. När bo­ken om can­cer även fick hand­la om tyst­na­den i en re­la­tion och om var­dags­li­vet med barn som be­hö­ver lus­kam­mas, blev det lät­ta­re att skri­va och jag kän­de att många fler skul­le kun­na kän­na igen sig. Can­cern är be­rät­tel­sens rö­da tråd, men den hand­lar mer om vad som hän­der med män­ni­skor när li­vet stäl­ler ul­ti­ma­tum, när det kas­tar på oss för­ut­sätt­ning­ar som vi in­te kan kon­trol­le­ra.

Det svå­ras­te för mig har va­rit att hit­ta ti­den. Det är ju ett hel­tids­pro­jekt att ba­ra le­va. Jag är in­te en sån som kan sit­ta på kväl­lar­na ef­ter job­bet el­ler på hel­ger­na, då mås­te jag vi­la. Där­för var det för­lö­san­de när jag be­stäm­de mig för att ta tjänst­le­digt någ­ra vec­kor. När jag gav mig gå­van att un­der en pe­ri­od skri­va på hel­tid, gick det så myc­ket lät­ta­re. Ka­rak­tä­rer­na tog själ­va över be­rät­tel­sen och drev den fram­åt, det var som att jag in­te själv be­stäm­de över de­ras liv läng­re. Det är en otro­ligt häf­tig upp­le­vel­se!

Det är i stu­gan i Järvsö som Eri­ka hit­tar lug­net att skri­va (iv­rigt på­he­jad av fa­mil­jens hund Mon­ty). Hon hop­pas bli klar med rå­ma­nu­set till den fri­ståen­de upp­föl­ja­ren fö­re års­skif­tet.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.