”Det gäl­ler att skri­va de förs­ta or­den, se­dan har det plöts­ligt gått två tim­mar”

Söndag (Aftonbladet) - - Reportage -

När jag lä­ser min förs­ta bok, Sol­vi

ken, i dag ser jag att den verk­li­gen kom ur hjär­tat. Sam­ti­digt finns det sa­ker jag skul­le gjort an­norlun­da nu. Man lär sig på vägen. Fram­för allt hand­lar det om att vå­ga läg­ga in de­lar av sig själv och eg­na käns­lor, även om man skri­ver un­der­håll­ning. Bra fe­el­good in­ne­hål­ler ka­rak­tä­rer som du bryr dig om, men det är in­te för my­sigt – då blir det så soc­ker­sött att det knast­rar mel­lan tän­der­na.

Jag har all­tid va­rit en läsan­de och skri­van­de per­son. Men jag tänk­te ald­rig på att det fanns en för­fat­ta­re bakom bo­ken jag läs­te, den var lik­som ett eget vä­sen, än­da upp i vux­en ål­der. Jag ha­de in­te hel­ler en tan­ke på att jag skul­le kun­na skri­va en bok själv.

Men jag job­ba­de som chef på ett stu­di­e­för­bund och an­mäl­de mig till någ­ra av vå­ra eg­na skriv­kur­ser, ef­tersom jag fun­de­ra­de på att star­ta ett bok­för­lag. Det var un­der de kur­ser­na som jag bör­ja­de tän­ka: ”Und­rar om jag kan skri­va en hel bok?”

Först blev allt jag skrev hög­tra­van­de och pre­ten­tiöst men ef­ter ett tag in­såg jag att jag vil­le skri­va nå­got som jag själv lä­ser när jag vill stres­sa av, nå­got som på­min­ner om fe­el­good-fil­mer­na.

Jag skrev på kväl­lar och hel­ger och måd­de väl­digt bra. Det var lust­fyllt och krav­löst. Min man sköt­te markser­vicen och tyck­te att det var en lugn och skön stäm­ning hem­ma när jag satt och skrev.

Det gäl­ler att skri­va de förs­ta or­den, se­dan har det plöts­ligt gått två tim­mar. Jag tyc­ker ock­så att ef­ter­ar­be­tet är ro­ligt, att for­mu­le­ra om och pil­la. Man lå­ter tex­ten vi­la, som ett kors­ord, och se­dan ser man plöts­ligt lös­ning­en.

När bo­ken var klar skic­ka­de jag den till bok­för­lag, men fick nej. Då har man ju två möj­lig­he­ter: An­ting­en be­stäm­mer man sig för att he­la värl­den är dum i hu­vu­det och in­te för­står en, el­ler så in­ser man att det man skri­vit in­te var till­räck­ligt bra. Jag för­sök­te re­di­ge­ra mitt ma­nus, men ha­de svårt att se var det egent­li­gen brast. Se­dan fick jag möj­lig­het att skri­va en no­vell för en vec­ko­tid­ning, men re­dak­tö­ren sa att det var för lit­te­rärt för de­ras lä­sa­re.

Där nå­gon­stans för­stod jag: Mitt be­rät­tan­de ha­de in­te till­räck­ligt driv. Jag skrev om ma­nu­set en gång till – och det blev an­ta­get di­rekt.

Min för­läg­ga­re sä­ger att 50 är re­vo­lu­tio­nens ål­der. För mig har det bli­vit så. Jag och min man har sålt allt och flyt­tat till Frank­ri­ke. Nu är jag för­fat­ta­re på hel­tid!

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.