REPORTAGE

”Det är ju min Fet-Mats!”, ut­ro­pa­de den gam­la gum­man som kän­de igen sin ung­doms kär­lek. Hans hud var li­ka slät, hå­ret li­ka glan­sigt, musk­ler­na li­ka sväl­lan­de, som för över 40 år se­dan. Fet-Mats ha­de kom­mit till­ba­ka från de döda.

Söndag (Aftonbladet) - - Innehall - Text: Ka­ta­ri­na Norr­grann Fo­to: Las­se Al­lard

Gruvmysteriet i Falun

Det är kallt och fuk­tigt ne­re i Fa­lu gru­va. Luk­ten är en myc­ket spe­ci­ell bland­ning av blöt sten, av kop­par­sör­jan vi klaf­sar runt i och av det färs­ka vir­ket som an­vänts till räc­ken och gång­bro­ar.

Tunn­lar­na och sten­sa­lar­na där vi rör oss är rym­li­ga och luf­ten är frisk att an­das. Käns­lan av att det finns enor­ma mäng­der sten och jord ovan­för vå­ra hu­vu­den är än­då högst på­tag­lig.

Mård­skinns­schak­tet, där FetMats möt­te sitt öde lig­ger in­te långt här­i­från, det är nu­me­ra av­stängt.

Den gi­gan­tis­ka malm­krop­pen i un­der­jor­den har fött och närt män­ni­skor­na ovan­för se­dan ur­min­nes ti­der.

Men gru­van har ock­så krävt si­na of­fer.

– Det var ett far­ligt jobb. Ett år dog 50 av 800 ar­be­ta­re och då räk­na­des ba­ra de som de facto av­led un­der jord. De som de lyc­ka­des bä­ra upp me­dan de lev­de är in­te med i den siff­ran, sä­ger gruv­gui­den Jo­han­na Ny­be­li­us.

1677 blev gruv­dräng­en Fet-Mats än­nu ett av gru­vans ota­li­ga of­fer.

Fet-Mats, el­ler Mats Is­ra­els­son som han het­te, var na­tur­ligt­vis högst med­ve­ten om att han vil­ken dag som helst kun­de få be­ta­la med sitt liv för malm­bi­tar­na som han bröt loss ur mo­der jords mör­ka skö­te.

Likt de and­ra unga gruv­dräng­ar­na strun­ta­de han of­ta i att an­vän­da ste­gar och trap­por, i stäl­let kas­ta­de han sig döds­förak­tan­de ner i dju­pet ge­nom att stäl­la sig på kan­ten på nå­gon av tun­nor­na som

fi­ra­des ner i schak­tet. De värs­ta våg­hal­sar­na åk­te di­rekt på li­nor­na även om det var för­bju­det.

Hur Mats han­te­ra­de skräc­ken för dö­den vet vi in­te. Kans­ke trod­de han på Gud, kans­ke gick han i kyr­kan ibland och bad om skydd från ovan.

De un­der­jor­dis­ka

kraf­ter­na trod­de Fet-Mats i var­je fall på. Likt si­na kam­ra­ter bar han alltid med sig ett sil­ver­mynt, en riks­da­ler spe­cie, som amu­lett och skydd mot olyc­kor, ras och gruv­fruns vre­de.

En uråld­rig dam med klän­nings­fål­len fläc­kad av kop­par­sör­ja, den kal­la un­der­jor­dens allsmäk­ti­ga härs­ka­rin­na. Än i dag hän­der det att gruv­frun vi­sar sig ne­re i Fa­lu gru­va.

Gruv­frun är gru­van för­kropps­li­gad och hon sägs kun­na ta många oli­ka skep­na­der. För att hål­la sig väl med hen­ne gäl­ler det att upp­fö­ra sig väl i gru­van och vi­sa re­spekt, man får in­te svä­ra och in­te skrä­pa ner.

Gruv­frun kan vi­sa vägen till ri­ke­do­mar, hjäl­pa och räd­da liv. Om hon är klädd i vitt är allt bra, men om hon är svart­klädd är det ett då­ligt tec­ken, myc­ket då­ligt.

Gruv­frun rör sig

tyd­li­gen ovan jord ock­så. Jo­han­na Ny­be­li­us be­rät­tar att per­so­nal på den när­be­läg­na mac­ken ibland har sett gruv­frun, en väl­klädd äld­re dam, när de va­rit en­sam­ma vid stäng­nings­dags.

Själv har Jo­han­na Ny­be­li­us ald­rig mött gruv­frun och hon tyc­ker att man kan tro vad man vill om allt som folk sä­ger sig upp­le­va.

Tänk förr då fack­lor­nas sken fladd­ra­de över väg­gar­na. Det är in­te kons­tigt att folk såg saker. Al­la käns­lor och in­tryck för­stärks i gru­van, hon på­ver­kar en. Är man glad ovan jord kän­ner man sig lyck­lig här ne­re, är man li­te ned­stämd blir det väl­digt tungt att va­ra här. Man blir som li­te gruv­ta­gen.

– Al­la käns­lor och in­tryck för­stärks i gru­van, hon på­ver­kar en. Är man glad ovan jord kän­ner man sig lyck­lig här ne­re, är man li­te ned­stämd blir det väl­digt tungt att va­ra här. Man blir som li­te gruv­ta­gen.

– I dag har vi elekt­risk be­lys­ning, tänk förr då fack­lor­nas sken fladd­ra­de över väg­gar­na. Det är in­te kons­tigt att folk såg saker.

Mar­ga­re­ta Ols­dot­ter

bör­ja­de när­ma sig de 30 och ha­de va­rit gift ti­di­ga­re, hon ha­de för­lo­rat sin förs­te man till gru­van.

Nu ha­de hon en ny fäst­man, hon var för­lo­vad med Fet-Mats. På det här ti­den var ”fet” ing­et ned­vär­de­ran­de ord, det be­tyd­de stor och kraf­tig.

Två vec­kor fö­re de­ras pla­ne­ra­de bröl­lop för­svann hen­nes ståt­li­ge fäst­man utan ett spår. Ha­de han flytt från or­ten? Ha­de han kans­ke en an­nan kvin­na i hem­lig­het?

Mar­ga­re­ta sörj­de länge, frå­gor­na mås­te ha malt in­om hen­ne. Till slut gick hon vi­da­re med li­vet, hon träf­fa­de en ny man.

Men hon glöm­de ald­rig FetMats, sin sto­ra kär­lek.

Över 40 år se­na­re,

den 2 de­cem­ber 1719, röj­de någ­ra gruv­ar­be­ta­re ut det gam­la Mård­skinns­schak­tet på 147 me­ters djup. När de bröt ige­nom en vägg ström­ma­de vat­ten ut och ett väl­be­va­rat mans­lik kom i da­gen.

Den unge man­nens bå­da ben var helt av­slag­na, men an­sik­tet, hän­der­na och klä­der­na var in­te det mins­ta för­stör­da. Det vitri­ol­hal­ti­ga vatt­net ha­de kon­ser­ve­rat krop­pen, han såg näs­tan le­van­de ut.

I fic­kan ha­de den dö­de man­nen en snus­do­sa och de drif­ti­ga upp­hit­tar­na kun­de snabbt kon­sta­te­ra att in­ne­hål­let i den fort­fa­ran­de var bå­de färskt och njut­bart.

Men en sak fat­ta­des. Den här gruv­dräng­en ha­de ing­et sil­ver­mynt med sig, ing­en riks­da­ler spe­cie. Han ha­de tyd­li­gen gett sig ner

i un­der­jor­den utan att ha skydd­s­amu­let­ten med sig.

Man­nen såg ut som om han ha­de dött i går, men ing­en kän­de igen ho­nom. Åren som gått ha­de gjort att Fet-Mats var en främ­ling på sin egen ar­bets­plats.

Fet-Mats ha­de fin­klä­der­na på sig. Kans­ke låg hans sil­ver­riks­da­ler kvar i ar­bets­byx­or­na hem­ma i kam­ma­ren.

Vad han skul­le ner i gru­van och gö­ra på sin le­di­ga dag och var­för han gick ner all­de­les en­sam, det har fol­ket i Falun fun­de­rat över i snart 300 år.

Av nå­gon an­led­ning

be­fann FetMats sig ne­re i Mård­skinns­schak­tet när allt ra­sa­de ihop. Kans­ke hand­la­de hans sista tan­ke om det glöm­da sil­ver­myn­tet, det som skul­le skyd­da ho­nom mot allt.

Fet-Mats hann lyf­ta en hand för att skyd­da an­sik­tet när gång­en ra­sa­de och vatt­net ström­ma­de in.

– Vi vet in­te hur Fet-Mats dog, men jag vill gär­na tro att det gick fort. Hans lår­ben slogs av, bland an­nat, så han fick re­jä­la smäl­lar, sä­ger Jo­han­na Ny­be­li­us.

Ef­tersom ing­en kän­de igen den dö­de ställ­des han ut för all­män­he­tens be­skå­dan i ett hus på gruv­om­rå­det. Då kom Mar­ga­re­ta och kän­de igen sin Fet-Mats. Res­ten är histo­ria.

Be­rät­tel­sen om gruv­dräng­en som fort­fa­ran­de var ung och vac­ker och hans åld­ra­de kä­res­ta har troll­bun­dit ge­ne­ra­tio­ner.

På 1700-ta­let

var in­tres­set för Fet-Mats främst ve­ten­skap­ligt. Hur kom det sig att han var så väl­be­va­rad ef­ter al­la år? Skul­le han räk­nas som en män­ni­ska el­ler var han så förste­nad att han ha­de över­gått till att bli ett mi­ne­ral?

På 1800-ta­let kom ro­man­ti­ken och kär­leks­hi­sto­ri­en om Fet-Mats och Mar­ga­re­ta slog det mesta. Be­rät­tel­sen spred sig över Eu­ro­pa och Wag­ner skrev ett ut­kast till en ope­ra.

I Wag­ners ope­ra är det gruv­frun som lockar Fet-Mats i för­där­vet.

– På den ti­den gäll­de det att säl­ja in ope­ror­na till Pa­ri­so­pe­ran, de vil­le alltid ha en ba­lett i and­ra ak­ten för att väc­ka liv i den lind­rigt nykt­ra publiken. När Wag­ner med­de­la­de att den här ope­ran ut­spe­la­de sig i en gruv­gång tac­ka­de de nej, sä­ger Jo­han­na Ny­be­li­us.

Fet-Mats var ut­ställd i ett glas­skåp på gruv­om­rå­det i 30 år. Med ti­den tap­pa­de han sin frä­schör.

– Det finns kvit­ton i ar­ki­ven här från apo­te­ka­ren som man be­ta­lat för att sy fast di­ver­se kropps­de­lar, sä­ger Jo­han­na Ny­be­li­us.

Till slut be­grav­des Fet-Mats in­ne i Kopp­ar­bergs kyr­ka. Att få grav­plats in­ne i kyr­kan var på den­na tid en stor ära för en van­lig gruv­dräng.

Men ef­ter 30 år blev hans kvar­le­vor upp­gräv­da igen. På dunk­la vägar ham­na­de res­ter­na av den ar­me man­nen i en trälå­da up­pe på kyrk­vin­den, där han låg bort­glömd till 1930.

Då hit­ta­de man ho­nom igen och ställ­de ut ho­nom på or­gel­läk­ta­ren, dit Faluns skol­klas­ser vall­fär­da­de för att be­skå­da spek­tak­let.

– En dam som va­rit där och sett ho­nom när hon var li­ten be­rät­ta­de för mig att det då ba­ra fanns en skal­le och en hår­tofs kvar, sä­ger Jo­han­na Ny­be­li­us. 1933 fick Fet-Mats änt­li­gen frid. Se­dan dess vi­lar han un­der en grav­sten for­mad som ett koppar­tec­ken vid Sto­ra Kopp­ar­bergs kyr­ka i Falun.

Det finns kvit­ton i ar­ki­ven här från apo­te­ka­ren som man be­ta­lat för att sy fast di­ver­se kropps­de­lar

Fet-Mats dog en­sam långt ne­re i en gruv­gång. Vad han gjor­de där ner på sin le­di­ga dag är det ing­en som vet.

Fet-Mats, Mats Is­ra­els­sons, grav är for­mad som ett koppar­tec­ken.

Gruv­frun sä­ga va­ka över ar­be­tet i gru­van och slå larm om hon upp­täc­ker nå­got fel. Om hon bär lju­sa klä­der be­ty­der det att allt är väl i ber­get, men om hon är klädd i svart är det ett myc­ket då­ligt tec­ken. Än i dag upp­le­ver folk att de ser hen­ne i Fa­lu gru­va. Här ge­stal­tas hon av gruv­gui­den Em­ma Lars­son.

En starkt kop­par­fär­gad sör­ja blö­der ut ur berg­väg­gar­na ne­re i gru­van.

De unga gruv­dräng­ar­na åk­te längs vaj­rar­na ner i schak­ten. Förr till­ver­ka­des de långa och star­ka re­pen av ox­hu­dar. För att ta till­va­ra på allt kött som så att sä­ga blev över i pro­ces­sen bör­ja­de man till­ver­ka korv – så föd­des Fa­lu­kor­ven.

Fet-Mats hann hö­ja han­den för att skyd­da an­sik­tet när gruv­gång­en ra­sa­de ihop över ho­nom. Här ge­stal­tas han av gruv­gui­den Ebaa Asaad. Så här teck­na­de Adam Ley­el den ”förste­na­de gruv­dräng­en” 1722. Ob­ser­ve­ra att be­nen är av­slag­na.

Tys­ke kom­po­si­tö­ren Ri­chard Wag­ner.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.