An­na Odell

I kons­tens namn lät hon sig läg­gas in på psyka­ku­ten och blot­ta­de sitt in­ners­ta, mest sår­ba­ra jag. Med nya fil­men X&Y ut­ma­nar hon grän­ser­na på rik­tigt. Får ska­pan­det kos­ta vad som helst? träf­fa­de konst­nä­ren An­na Odell för att frå­ga.

Söndag (Aftonbladet) - - Veckans Innehåll - Text: An­na-Ma­ria Staw­re­berg

Hon är li­ten. Tunn. Än­då ger hon ett kraft­fullt in­tryck. Vi­ker in­te un­dan med blic­ken. Det märks di­rekt, och då har det ba­ra gått ett par mi­nu­ter se­dan vi häl­sa­de på varand­ra för förs­ta gång­en.

Med är so­nen Frans, sju vec­kor gam­mal, och den­nes mor­mor, som lo­vat att vag­ga och vys­sja un­der in­ter­vjun. In­te för att det ver­kar be­hö­vas. Frans har sam­ma in­ten­si­va blick som sin mor, fy­rar av tand­lö­sa le­en­den och trä­nar på att gö­ra sin röst hörd ge­nom oli­ka gurg­lan­de lä­ten.

Kanske är det sna­ra­re där­för mor­mor är med. Frans har en för­må­ga att stjä­la upp­märk­sam­he­ten, och i dag är det mam­ma An­nas tur att stå i ramp­lju­set. Men själv gil­lar hon det in­te. – Nej. Jag tyc­ker in­te sär­skilt myc­ket om att pra­ta om mig själv, sä­ger An­na, ef­ter att vi skic­kat bort ser­vi­tri­sen två gång­er ef­tersom vi in­te hun­nit be­stäm­ma oss för vil­ken lunch vi ska be­stäl­la in.

Det slu­tar med cae­sarsal­lad ut­an bacon. Och till det kaf­fe.

Hon be­rät­tar att hon haft en för­fär­lig natt, men det be­ror in­te på Frans. I stäl­let le­ve­re­rar An­na en fan­tas­tisk histo­ria som känns som häm­tad från nå­gon av hen­nes fil­mer.

– Vi har två kat­ter hem­ma. Min sam­bo ha­de re­dan en och jag ha­de ock­så en när vi flyt­ta­de ihop. De kom­mer in­te över­ens, där­för har vi spär­rat av hu­set så att kat­ter­na har en varsin del, sä­ger An­na. Ja?

– Och i natt när jag skul­le blan­da ihop mjöl­ker­sätt­ning till Frans så snubb­la­de jag på nå­got sätt över grin­den och fick det ko­kan­de vatt­net över fo­ten. Det gjor­de fruk­tans­värt ont. Jag kun­de in­te so­va. Det slu­ta­de med att jag fick ta ut ett pa­ket djup­fryst skin­ka ur fry­sen och so­va med den över fo­ten he­la nat­ten, för­kla­rar An­na, kav­lar ner strum­pan och vi­sar en röd­flam­mig vad.

Det ser ut att gö­ra ont. Själv sä­ger An­na att den värs­ta smär­tan

Väl­digt många har åsik­ter kring den fil­men, långt fler än de som fak­tiskt har sett den

gått över. Skrat­tar li­te. Kanske är det förs­ta och en­da gång­en un­der in­ter­vjun hon skrat­tar. In­te för att hon är led­sen el­ler uttrå­kad. Men fo­ku­se­rad och all­var­lig. Mån om att gö­ra sig för­stådd och va­ra så tyd­lig som möj­ligt.

Än­da se­dan hon slog ige­nom med dun­der och brak 2009 med konst­ver­ket och kort­fil­men

Okänd kvin­na 2009–349701, har allt hon gjort väckt upp­märk­sam­het.

– Det är märk­ligt. Väl­digt många har åsik­ter kring den fil­men, långt fler än de som fak­tiskt har sett den, kom­men­te­rar An­na.

I sitt ge­nom­brott, det som var ett ex­a­men­s­jobb från ut­bild­ning­en på Konst­fack, val­de hon att ge­stal­ta psy­ki­a­trin i Sve­ri­ge. Ge­nom en iscen­satt psy­kos på Lil­je­holms­bron i Stock­holm skild­ra­de hon vår­den på akutpsyk från ett in­i­från­per­spek­tiv. In­nan pro­jek­tet på­bör­ja­des ha­de hon vis­ser­li­gen pra­tat ige­nom vad hon skul­le gö­ra bå­de med ad­vo­ka­ter och ”med varen­da psyka­kut i he­la lan­det”. I ef­ter­hand an­kla­ga­des hon för att ha slö­sat med stat­li­ga me­del och döm­des till 50 dags­bö­ter för våld­samt mot­stånd och ored­ligt för­fa­ran­de.

Även om det in­te var vän­tat, var det ett pris hon var be­redd att be­ta­la. Och hon ha­de upp­nått ett av si­na mål: Att sät­ta fo­kus på hur den psy­ki­a­tris­ka vår­den i Sve­ri­ge fak­tiskt kan se ut. För hen­nes pro­jekt vi­sa­de att en rad fel ha­de be­gåtts. In­te helt ovan­ligt, en­ligt hen­ne själv. Ef­ter Okänd kvin­na 2009–

349701 blev An­na Odell ett namn för den sto­ra all­män­he­ten. Fy­ra år se­na­re var det dags för näs­ta pro­jekt, lång­fil­men Åter­träf­fen. Ock­så den ett om­ta­lat pro­jekt som väck­te star­ka käns­lor hos be­trak­ta­ren. I Åter­träf­fen, där An­na fick Guld­bag­gen för så­väl bäs­ta ma­nus som för bäs­ta film, blan­das verk­lig­het med fik­tion, och An­na, som mob­ba­des svårt i sin barn­dom och ung­dom, mö­ter åter­i­gen si­na plå­go­an­dar. Ex­akt vad som är fik­tion, och vad som är do­ku­men- tärt, är svårt att ve­ta, och som åskå­da­re läm­nas man med många frå­ge­tec­ken.

Nu är hon ak­tu­ell med en ny lång­film X&Y. Ock­så den en ex­pe­ri­men­tell film, den här gång­en där hon ut­fors­kar man­lig­he­ten och kvinn­lig­he­ten.

– Det är en lek och en un­der­sök­ning med den mediala bil­den av oss, vil­ka vi är och vil­ka vi skul­le kun­na va­ra, för­kla­rar An­na.

Idén om att gö­ra en film om man­lig­het re­spek­ti­ve kvinn­lig­het bör­ja­de med att An­na länge va­rit fa­sci­ne­rad av, men ock­så rädd, för, som hon själv sä­ger, ”män som är myc­ket män, allt­så al­fa­han­nar.” Pre­cis som i ti­di­ga­re pro­jekt be­stäm­de hon sig för att när­ma sig räds­lan och ut­fors­ka alfahannen.

– När jag fun­de­ra­de på vem som är den ultimata alfahannen i Sve­ri­ge in­såg jag att det är Mi­kael Persbrandt. Och när han gick med på att va­ra med var det med för­be­hål­let att han var to­talt är­lig, be­rät­tar An­na och skär om­sorgs­fullt någ­ra bi­tar kyck­ling från sin hit­tills orör­da lunch­tall­rik.

För i X&Y spe­lar Mi­kael Persbrandt sig själv. Till sin hjälp har han tre al­ter egon, ”den ag­gres­si­va och gräns­lö­sa” Mi­kael Persbrandt spe­las av dans­ka Tri­ne Dyr­holm, den ”konst­när­li­ga, te­a­tra­la och driv­na” si­dan av ho­nom spe­las av Shan­ti Ro­ney och den ”själv­de­struk­ti­va och så­ra­de” de­len hos ho­nom spe­las av Thu­re Lind­hardt. Ock­så An­na Odell spe­lar sig själv, men har även hon hjälp av tre al­ter egon. Den ”gräns­lö­sa och sex­u­ellt ut­ma­nan­de” Odell spe­las av Ve­ra Vi­ta­li, den ”pro­duk­ti­va och lo­gis­ka” av So­fie Grå­böl och den ång­est­lad­da­de och själv­de­struk­ti­va si­dan av An­na spe­las av dans­ka Jens Al­bi­nus.

Vad som är verk­lig­het och vad som är fik­tion är omöj­ligt för be-

trak­ta­ren att av­gö­ra, och det finns na­tur­ligt­vis en tan­ke med det. He­la fil­men har en stark do­ku­men­tär och ba­kom-ku­lis­ser­na-mäs­sig käns­la, och hur myc­ket som är den rik­ti­ga An­na Odell, re­spek­ti­ve Mi­kael Persbrandt är oklart.

Klart är att bå­de Persbrandt och Odell blot­tar myc­ket av sig själ­va.

– Jag kun­de ju in­te be Mi­kael att blot­ta sig om in­te jag själv gjor­de det, kom­men­te­rar An­na en­kelt.

In­te hel­ler An­na vet rik­tigt vad som är sant och in­te i fil­men. Åt­minsto­ne in­te när det kom­mer till Mi­kael Persbrandt. Sär­skilt in­te i de av fil­mens sce­ner som spe­la­des in i det spe­ci­al­bygg­da ”för­hörs­rum”, som pla­ce­rats mitt i den jät­te­li­ka stu­di­on. Ett rum där allt som sa­des skul­le va­ra sant.

– Jag sa till Micke att för att va­ra med, då mås­te han va­ra helt sann. Men, om han kän­de att det blev för svårt, då skul­le han få lov att lju­ga, un­der för­ut­sätt­ning att han gjor­de det så tro­vär­digt så att jag gick på det, be­rät­tar An­na.

Öve­rens­kom­mel­sen var ock­så re­dan från bör­jan att ing­en mer än de som be­fun­nit sig i den han­gar­lik­nan­de stu­di­on skul­le få ve­ta vad som var på rik­tigt och vad som var fik­tion. När de sex al­te­re­go­na, Mi­kael Persbrandt och An­na Odell samt öv­ri­ga in­blan­da­de, brå­kar, grå­ter, bry­ter ihop, in­tri­ge­rar, blot­tar sig och lig­ger med varand­ra, är det allt­så oklart vad som är verk­lig­het och in­te.

– Man kan be­skri­va pro­jek­tet som ett slags kon­trol­le­rad im­pro­vi­sa­tion men med en tyd­lig grun­didé där vi gick in med ett öp­pet sin­ne. För att vå­ga stäl­la upp på det­ta kräv­des mod, men i pro­jek­tets vill­kor fanns ju en gräns för hur långt man kun­de gå, men än­då stan­na kvar och full­föl­ja, för­kla­rar An­na.

Ut­an­för re­stau­rang­en skym­tar den ny­föd­de Frans och mor­mor. I fil­men pra­tar An­na och hen­nes al­ter ego Ve­ra Vi­ta­li in­le­vel­se­fullt om att hon un­der in­spel­ning­en vill ska­pa ett ”konst­barn”, att den ”ultimata kom­bi­na­tio­nen mel­lan An­na och Mi­kael vo­re ett barn.” Ef­ter en sex­scen och en läng­re in­spel­nings­pa­us åter­kom­mer An­na. Gra­vid. Re­sul­ta­tet av An­nas gra­vi­di­tet lig­ger i mor­mors famn ut­an­för.

Ett konst­barn el­ler in­te?

– Har det nå­gon be­ty­del­se för ver­ket el­ler fil­men? Det vo­re väl näs­tan fel av mig att sva­ra helt rakt på frå­gan? Är det in­te mer kitt­lan­de att in­te ve­ta vil­ka av lag­ren i fil­men som är san­ning och vil­ka som är fik­tion?

I fil­men sä­ger du att det in­te finns någ­ra konst­när­li­ga grän­ser. Får konst­när­ligt ska­pan­de kos­ta hur myc­ket som helst?

– Det får det ju in­te gö­ra. In­te hur myc­ket som helst. Sam­ti­digt har jag in­sett att ska­pan­de mås­te kos­ta.

För en ut­om­stå­en­de kan det tyc­kas att hon, pre­cis som Mi­kael Persbrandt, blot­tar sig smärt­samt myc­ket i X&Y. Det är ing­et nytt för An­na.

– Kanske blot­tar jag mig mer i den här fil­men än ti­di­ga­re, men det är ock­så en be­tyd­ligt stör­re lek­full­het i den här än i ti­di­ga­re pro­jekt.

Att An­nas förs­ta lång­film Åter­träf­fen hand­lar om mobb­ning och dess ef­ter­dy­ning­ar är ing­en slump.

– Det tog tid att vå­ga be­rät­ta om mobb­ning­en. Men jag märk­te ock­så att ju fler gång­er jag be­rät­ta­de om den, desto lät­ta­re blev det att be­rät­ta, även om det kän­des obe­kvämt för lyss­na­ren.

Mobb­ning­en klev in i An­nas liv re­dan på för­sko­lan. Ett tri­ang­eld­ra­ma mel­lan tre småtje­jer sat­te prä­gel på he­la An­nas upp­växt. För, som An­na ut­tryc­ker det, om man nå­gon gång bli­vit mob­bad, då blir man osä­ker som män­ni­ska. Och ut­strå­lar man osä­ker­het blir man ett lätt byte ock­så i and­ra kon­stel­la­tio­ner.

– När man är mob­bad un­der en läng­re tid på­ver­kas man. Man blir osä­ker och osä­ker­het pro­vo­ce­rar och man kan upp­fat­tas som el­ler till och med bli kons­tig.

Hur gick det då? I ”Åter­träf­fen” be­rät­tar du histo­ri­en om hur al­la i din gam­la Enske­de­klass från hög­sta­di­et bjuds till en klas­så­ter­träff. I verk­lig­he­ten blev du fak­tiskt in­te ens bju­den till 20-års­ju­bi­le­et, ut­an såg på Fa­ce­book att fes­ten re­dan va­rit …

– Ja. Hur gick det? Mam­ma vil­le att jag skul­le by­ta sko­la, men det vil­le in­te jag. Jag ha­de ju lärt mig att det var mig det var fel på. Till slut slu­ta­de jag i stäl­let att be­rät­ta om det hem­ma. Och se­dan blev jag sjuk.

An­na var sjuk un­der en lång pe­ri­od och di­a­gnosti­ce­ra­des med schi­zo­fre­ni, en all­var­lig psy­kisk sjuk­dom med in­slag av psy­kos, där den sju­ka upp­le­ver verk­lig­he­ten på ett an­nat sätt än and­ra. Själ­va psy­ko­s­till­stån­det är lång­va­rigt, ett halv­år el­ler läng­re och ibland ett helt liv. Men, med hjälp av lä­ke­me­del och an­nat stöd går det of­ta att få en fun­ge­ran­de var­dag. An­na är i dag fri från di­a­gno­sen.

Du ver­kar dras till det obe­kvä­ma. Var­för väl­jer du all­tid de svå­ras­te pro­jek­ten?

– Jag vet nog in­te hur man gör nå­got an­nat. Jag dras till det som är läs­kigt och skräm­man­de. Men just nu tän­ker jag att det nog skul­le va­ra skönt att job­ba med ett fär­digt ma­nus, nå­got som lik­nar ett van­ligt ar­be­te. El­ler kanske ska jag äg­na mig åt skulp­tur och må­le­ri ett tag?

Att gö­ra fär­digt fil­men blev på sätt och vis en kamp mot kloc­kan. Den här gång­en fanns det en tyd­lig de­ad­li­ne: An­nas be­räk­na­de för­loss­nings­da­tum. Och An­na hann. Med tre da­gars mar­gi­nal. När Frans väl föd­des var hon helt slut.

Den som sett fil­men in­ser att det va­rit väl­digt myc­ket käns­lor in­blan­da­de. Ing­en läm­nas obe­rörd. Hur kän­des det ef­teråt?

– In­spel­ning­en var sjukt job­big, spän­nan­de, ut­ma­nan­de och ro­lig för oss al­la. Att som jag va­ra bå­de ma­nus­för­fat­ta­re, re­gis­sör och skå­de­spe­la­re sam­ti­digt är egent­li­gen över­mäk­tigt och att då spe­la mot någ­ra ur den ab­so­lu­ta eli­ten av skå­de­spe­la­re i Nor­den var häf­tigt men ock­så helt ga­let.

Det är dags att run­da av. Sal­la­den är uppä­ten, näs­ta jour­na­list står och tram­par i dör­ren. Är­ligt ta­lat: Finns det nå­gon som på all­var tror att An­na kom­mer att stan­na i kom­fort­zo­nen för att lå­ta näs­ta pro­jekt bli en ofar­lig skulp­tur el­ler mål­ning?

San­no­lik­he­ten är li­ten. Det finns för myc­ket obe­kvämt där ute som ba­ra vän­tar på att be­rät­tas.

Fo­to: Mar­ga­re­ta Bloom San­de­bäck

DEBUT. I sitt ge­nom­brott 2009, ”Okänd kvin­na 2009–349701” iscen­sat­te An­na Odell en psy­kos på Lil­je­holms­bron i Stock­holm.

X&Y. I sin nya film spe­lar An­na Odell mot ”den ultimata alfahannen” Mi­kael Persbrandt.

PRISAD. 2014 fick An­na Odells förs­ta lång­film ”Åter­träf­fen” två Guld­bag­gar för bäs­ta ma­nu­skript och bäs­ta film.

RÄTTEGÅNG. Ef­ter den upp­märk­sam­ma­de de­bu­ten döm­des An­na Odell till 50 dags­bö­ter för våld­samt mot­stånd och ored­ligt för­fa­ran­de. Här med för­svars­ad­vo­kat Claes Borg­ström.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.