Var­för är din tid vik­ti­ga­re än min?

Söndag (Aftonbladet) - - Sista Sidan Krönikan - To­ve Björnlundh to­[email protected]­ton­bla­det.se

Ibland tän­ker jag på ti­den. El­ler gans­ka of­ta egent­li­gen. In­te på ett su­pers­mart sätt, som att fun­de­ra över krök­ning­ar i tid- och rums­di­men­sio­ner, el­ler på ett gi­rigt sätt som att tid är peng­ar. Ut­an sna­ra­re över ti­dens in­ne­bo­en­de re­la­ti­vi­tet.

Ett som­mar­lov var en oänd­lig­het när man var li­ten. Man hann ba­da, åka till lan­det, kom­ma hem och till och med ha trå­kigt ibland, så att man näs­tan, fast ba­ra näs­tan, läng­ta­de ef­ter att bör­ja sko­lan igen. I vux­en ål­der är som­ma­ren en pick­nick, ett is­kallt bad och om man har tur en stres­sig sol­re­sa där man ska hin­na nju­ta. Sen tar man ett an­de­tag och så var det över.

Tre tim­mar för­svin­ner lätt en sön­dags­mor­gon tills Net­flix hå­nar en med frå­gan ” Tit­tar du fort­fa­ran­de?”. Tre tim­mar i te­le­fon­kö till Skat­te­ver­ket där­e­mot är en eon av tid.

De fem mi­nu­ter­na till när man vill snoo­za en kall höst­mor­gon är in­te alls li­ka långa som fem SL-mi­nu­ter el­ler re­kla­men på Ka­nal 5.

Se­kun­der tän­ker man säl­lan på, så­vi­da man in­te syss­lar med nå­gon slags sport där var­je hund­ra­del räk­nas. Men har du nån gång för­sökt att ko­ka mjölk och sen tit­tat bort en mil­li­se­kund vet du att de där små, små se­kun­der­na är av­gö­ran­de.

Vad som dock all­tid fa­sci­ne­rat mig (läs re­tat mig) med ti­den är hur den ver­kar va­ra re­la­tiv för oli­ka per­so­ner. Även om man tror att man strä­var mot sam­ma fas­ta punkt. Trots att man be­stäm­mer en tid för att mö­tas, för att ar­bets­da­gen ska bör­ja el­ler för att sät­ta sig ner till en mid­dags­bjud­ning. Al­la får sam­ma tid, än­då finns det vis­sa som ba­ra in­te kan dy­ka upp i tid.

Jag är in­te en av dem. Det här är ing­en be­kän­nel­sek­rö­ni­ka, en sån där ”för­låt men min här­li­ga bo­he­mis­ka livs­stil gör att jag in­te vill va­ra en slav un­der kloc­kan”, en krö­ni­ka där jag be­rät­tar om x an­tal forsk­nings­stu­di­er som vi­sar att män­ni­skor som är se­na le­ver läng­re. Det kanske stäm­mer, men i så fall tar ni den ti­den av oss, för man blir to­kig av att vän­ta på de som all­tid är se­na.

För vi har sam­ma för­ut­sätt­ning­ar. Vi kan kloc­kan och vi har ett hum om över­slags­räk­ning: Om det tar cir­ka 30 mi­nu­ter att åka från a till b bor­de jag gå hem­i­från 30 mi­nu­ter fö­re ut­satt tid (för­ut­satt att du räk­nat in pro­me­nad­ti­den till bus­sen et­ce­te­ra). Och nej, det tar in­te fem mi­nu­ter att klä på sig, bors­ta tän­der­na och smin­ka sig. Än­då är vis­sa stän­digt se­na.

Jag kan för­stå att man är morgontrött, snoo­zar och där­för kom­mer sent. nt. Men om du va­rit sen tre da­gar i rad bor­de du u se över di­na ru­ti­ner. Och ba­ra så ni vet så är r det in­te så att vi and­ra stud­sar ur säng­en med ett le­en­de på läp­par­na var­je grå tis­dag. Vi går upp i tid för att vi bör­jar en viss tid.

Själv­klart kan nå­got oför­ut­sett hän­da, en tra­fi­ko­lyc­ka el­ler nå­got t som mås­te lö­sas akut på job­bet. Att man mis­sar ssar tun­nel­ba­nan. En tun­nel­ba­na. In­te sju.

Och att kom­ma sent för att man vär­de­ra­de att slap­pa i sof­fan i stäl­let täl­let för att dy­ka upp i tid är ba­ra oför­skämt. kämt. Var­för är din tid vik­ti­ga­re än min? Var­för ska jag fry­sa i ett gat­hörn, stå med kall­nan­de mat, el­ler vän­ta med mö­tet, ba­ra för att du in­te pal­lar kol­la på kloc­kan?

Mag­da­le­na Rib­bing (RIP) skrev i en krö­ni­ka i DN att ing­en ng­en gil­lar att stän­digt be­hö­va vän­ta på en vän:

” Tvärtom in­ne­bär det et att den som kom­mer för­sent har stu­lit den ti­den från den vän­tan­de tan­de som hind­ras från an­nat un­der der vän­te­ti­den.”

Ti­den må va­ra re­la­tiv v – men en tid­punkt är in­te det.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.