Var­je dans­mo­ve är en risk för on­da ögat

Söndag (Aftonbladet) - - Välkommen -

Pap­pas mor­bor Kjell luk­ta­de rakvat­ten och ci­ga­ret­ter. På lör­dags­kväl­lar­na kam­ma­de han det vi­ta, vå­gi­ga hå­ret med stål­kam, sat­te sig i sin Saab, ploc­ka­de upp en kom­pis som bod­de än­nu läng­re in på grus­vä­gen i sko­gen och for på dans i Väs­terås.

Des­sa dans­kväl­lar var för mig om­gär­da­de av stor mystik och ett ma­giskt skim­mer. Hur lät mu­si­ken, hur såg det ut och vil­ka ”da­mer” var det som mor­bror Kjell dan­sa­de med nat­ten lång? Jag lär­de mig bug­ga till The Bop­pers Je­an­nie's coming back och val­de om­sorgs­fullt ut den tur­kospric­ki­ga kjo­len, som skul­le svänga max­i­malt i snur­rar­na, in­för skol­par­tyt.

Men där var det svårt. Det var för många and­ra sa­ker som spe­la­de roll. Vem som var po­pu­lär. Vem som var söt. Var det ens ok att för­lo­ra sig i dan­sen? Jag ha­de på känn att så in­te var fal­let. Och var­je för­sök att bju­da upp för­de med sig ris­ken att få ett för­ned­ran­de nej.

Ett trum­fa­to­riskt ögon­blick på skol­ba­len i ni­an slapp jag. Han frå­ga­de mig först, han som gått i min bugg­kurs och var po­pu­lä­rast i sko­lan, och jag såg på ho­nom att han äls­ka­de att dan­sa li­ka myc­ket som jag. Men det blev ba­ra en gång. Mer skul­le även­ty­ra makt­ba­lan­sen.

Jag har ald­rig fa­rit på dans. Det har helt en­kelt in­te va­rit en grej man gjort i min be­kant­skaps­krets. Jag har gått på natt­klub­bar och ba­rer, som låt­sas att de in­bju­der till dans men i själ­va ver­ket hand­lar om li­ka de­lar al­ko­holin­tag och par­nings­lek, där var­je för­sök till en snygg mo­ve in­ne­bär en risk att få en arm­bå­ge i hu­vu­det el­ler en öl ut­spilld över sig (och on­da ögat).

Det hän­der att det är li­te tomt på dans­gol­vet, så där så att tren­digt folk vill gå vi­da­re ef­tersom ”the ac­tion” ver­kar va­ra nå­gon an­nan­stans. Då trivs jag, när man kan gunga loss till skön hip­hop el­ler snur­ra runt till nå­gon gam­mal schla­ger.

Men jag miss­tän­ker starkt att jag mis­sat nå­got. Nå­got som finns i sal­sa-, folk­dans- och dans­bands­värl­den. Den re­na lyc­kan över att få rö­ra sig till mu­sik, tills man blir svet­tig och trött och glad.

Mor­bror Kjells se­ni­ga ar­mar som snur­ra­de runt mig i kö­ket. Kanske är det in­te för sent att kli­va i hans dans­skor?

PS. Till vec­kans tid­ning har jag in­ter­vju­at sång­ers­kan Eli­sa Lind­ström som slu­tat tur­ne­ra med Eli­sa,s men som än­då pra­tar om dans­bands­värl­den med ren kär­lek i rös­ten (si­dan 10).

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.