Su­san­na och Pe­der:

Vi blev kä­ra igen ef­ter 36 år

Söndag (Aftonbladet) - - Veckans Innehåll - Text: Bir­git­ta Lind­vall Wi­ik Fo­to: Pet­ra Älv­strand och pri­vat

Det go­da kom­mer till dem som har tå­la­mod att vän­ta. Ett li­tet kort med tänk­vär­da ord har sin plats på Su­san­na Åh­léns skriv­bord – nu som då när hon, för sex år se­dan, be­fann sig i sitt ti­di­ga­re för­hål­lan­de i Stock­holm.

– Jag satt och job­ba­de med da­torn när det plöts­ligt pling­a­de till. Det var en sajt där gam­la klass­kam­ra­ter kan sö­ka ef­ter varand­ra och det blin­ka­de om och om igen, tills jag blev ir­ri­te­rad och stäng­de av da­torn, sä­ger Su­san­na och be­rät­tar att hon gick ut på en pro­me­nad in­nan hon sat­te sig vid da­torn igen.

– Så fort jag slog i gång den bör­ja­de det blin­ka igen. Jag var ju tvung­en att ta re­da på vad det hand­la­de om! Så fort jag ak­ti­ve­rat mitt kon­to på Stayfri­ends fick jag se namn på gam­la klass­kom­pi­sar som ock­så hit­tat dit. Och där var Pe­ders namn!

Pe­der var kil­len som blev hen­nes klass­kom­pis när hon i åt­tan, år 1966, flyt­ta­de från den lil­la byn Pu­ottau­re i Norr­bot­ten till Umeå med sin fa­milj.

Pe­der Åh­lén var 14-åring­en som lev­de för att spe­la ten­nis.

– Jag bod­de mitte­mot ten­nisba­nan och var nog där li­ka of­ta som hem­ma, skrat­tar Pe­der, som på sin me­rit­lis­ta har en vinst mot själ­vas­te Björn Borg. Pe­der var 17 år och vis­ser­li­gen var Björn fem år yng­re, men än­då!

Su­san­na har all­tid va­rit en hästtjej ut i fing­er­spet­sar­na. Vid den här ti­den häng­de hon i stal­let och ha­de ba­ra ögon för häs­tar­na.

Det skul­le drö­ja någ­ra år in­nan ung­do­mar­na lyf­te blic­ken och ”såg” varand­ra.

– Ja, egent­li­gen var vi väl­digt oli­ka. Jag gil­la­de mods­sti­len och kläd­de mig i in­di­an­pon­cho, pann­band och rö­da boots. Pe­der var mer en rock­kil­le, sä­ger Su­san­na.

Ing­en av dem minns ex­akt när det ”sa klick”, men de bör­ja­de um­gås mer och mer i sam­ma gäng och när de var i 20-års­ål­dern blev de ett par.

Su­san­na, 66 och Pe­der, 66, skrat­tar gott åt ung­domsmin­ne­na. Som när de fick va­ra med och rös­ta fram lå­tar till ra­di­o­pro­gram­met

Tio-i-topp.

– Det var 1967 och vi var en hel mas­sa ung­do­mar som satt med men­to­me­ter­knap­par och tryck­te på lå­tar med bland and­ra Be­at­les.

Su­san­na häm­tar fo­to­al­bu­met och vi­sar bil­der från pa­rets ung­doms­tid. Det är bil­der som länge va­rit un­danstop­pa­de i göm­mor-

na. Nu har de en själv­klar plats i pa­rets hem i Umeå. En sär­skilt kär bild på Pe­der har stått in­ra­mad i Su­san­nas flick­rum i Pu­ottau­re i över 40 år. Barn­doms­hem­met är nu­me­ra pa­rets fri­tids­bo­stad.

Su­san­na blev mam­ma till Jo­han, som i dag är 46 år, re­dan när hon var 19 år och ha­de allt­så en tvåå­rig son när Pe­der på all­var kom in i hen­nes liv.

– In­te var det helt lätt att bli bonus­pap­pa i så unga år, men Jo­han och jag fick snabbt och själv­klart en nä­ra kon­takt, och jag blev ”pap­pa Pe­der”, sä­ger Pe­der.

Tri­on fick ett par här­li­ga år till­sam­mans, då de hann ska­pa många min­nen som de of­ta åter­kom­mer till i dag. Su­san­na och Pe­der åk­te bland an­nat på sin förs­ta ut­lands­re­sa till Rho­dos. Fo­to­gra­fi­er­na från en ka­mel­ritt är för­sto­ra­de och in­ra­ma­de och ett kärt min­ne för dem.

Men de var unga och ef­ter två år gick pa­ret skil­da vägar. Su­san­na val­de att flyt­ta till Stock­holm, då hon fick för­flytt­ning via Pos­ten – som i många år var hen­nes ar­bets­gi­va­re.

Strax ef­ter flyt­ten häl­sa­de Pe­der på hen­ne i stor­s­tan. Han och en kom­pis skul­le ut och re­sa, och stan­na­de till för att sä­ga hej.

– El­ler egent­li­gen ”hej då och lyc­ka till i li­vet”, sä­ger Pe­der.

In­nan han åk­te läm­na­de han ett fo­to­gra­fi på sig själv, där han på bak­si­dan ha­de skri­vit: ”Du kom­mer all­tid att va­ra i mi­na tan­kar, för du är min bäs­ta vän. Pe­der.”

Men det skul­le allt­så drö­ja över 35 år in­nan pa­ret över hu­vud ta­get ha­de nå­gon kon­takt igen. Li­vet gick vi­da­re för dem bå­da. Pe­der träf­fa­de en ny kvin­na, gif­te sig och lev­de fa­mil­je­liv med dotter och bonus­dot­ter. Han job­ba­de som elekt­ri­ker och glad­des åt att dot­tern ärvt hans in­tres­se för rac­ketspor­ten.

Su­san­na var sam­bo med en man i Stock­holm och gjor­de kar­riär in­om bank­värl­den, men ha­de pre­cis bli­vit ar­bets­lös den där gång­en när da­torn bör­ja­de blin­ka så för­tviv­lat.

– När jag såg Pe­ders namn blev jag glad och skic­ka­de ett med­de­lan­de till ho­nom. Jag fick svar di­rekt och se­dan kun­de vi in­te slu­ta chat­ta, skrat­tar Su­san­na.

Pe­der nic­kar och sä­ger att han ha­de så många frå­gor. Var fanns hon? Hur lev­de hon? Vad gjor­de hon? Hur såg hon ut?

– Vår kon­ver­sa­tion var oskyl­dig men kän­des väl­digt pri­vat. Vi de­la­de nå­got från en svun­nen tid, en tid dit ing­en an­nan ha­de till­trä­de, sä­ger Pe­der.

Han ha­de fo­to­gra­fi­er som han vil­le skic­ka Su­san­na och till slut ring­de Su­san­na upp ho­nom.

Det förs­ta sam­ta­let följ­des av många fler.

– Vi kun­de in­te slu­ta pra­ta och bå­da kän­de att vi mås­te ses! sä­ger hon.

På väg hem från en tjäns­te­re­sa, ett par må­na­der ef­ter den förs­ta kon­tak­ten, stan­na­de Pe­der i Stock­holm och de fick någ­ra tim­mar till­sam­mans.

– Åh, vi kun­de knappt slu­ta kra­mas och bå­da grät. Det var som att vi ha­de öpp­nat en damm­luc­ka, nu fanns ing­en åter­vän­do! Vi ha­de var sin re­la­tion men vi mås­te sat­sa på vå­ra käns­lor, det fick bä­ra el­ler bris­ta.

Ef­ter den förs­ta träf­fen gick allt fort.

– Vi kun­de in­te se någ­ra hin­der, ing­et skul­le få hind­ra oss trots att vi ha­de så­väl upp­brott som skils­mäs­sa och bo­del­ning fram­för oss, sä­ger Pe­der och

Vi ha­de var sin re­la­tion men vi mås­te sat­sa på vå­ra käns­lor, det fick bä­ra el­ler bris­ta

kon­sta­te­rar att det var en väl­digt job­big tid.

Pa­ret ha­de fått kon­takt i sep­tem­ber och re­dan i de­cem­ber kom Su­san­na upp till Umeå för att le­ta ef­ter en ge­men­sam bo­stad. De köp­te den förs­ta lä­gen­het de såg, den de bor i än­nu i dag.

– På ban­ken sa tjäns­te­man­nen att det kun­de ta en vec­ka in­nan bolå­net be­vil­ja­des, men jag har ju job­bat på bank och på­pe­ka­de att det där ju gick att fixa på någ­ra tim­mar. Och så blev det, skrat­tar Su­san­na som ock­så blev tvung­en att skaf­fa stall­plats till sin häst, som flyt­ta­de med upp till Umeå.

Ett knappt år ef­ter pa­rets förs­ta kon­takt gif­te de sig. Vig­seln äg­de rum på Po­ta­tis­bac­ken i Am­mar­näs, Väs­ter­bot­ten, med snö­kläd­da fjäll i bak­grun­den.

– Ja, he­la vårt liv för­änd­ra­des to­talt på mind­re än ett år, men i vår ål­der finns ing­en tid att tve­ka och dra ut på be­slu­ten, och även om det har va­rit tufft för al­la in­blan­da­de så är kär­le­ken en ur­kraft som gör det omöj­li­ga möj­ligt, sä­ger Su­san­na.

I dag har pa­ret fin kon­takt med så­väl Pe­ders dotter, bonus­dot­ter och barn­barn som med Su­san­nas son Jo­han och hans barn. He­la sto­ra fa­mil­jen sam­las då och då för att äta mid­da­gar och fi­ra fö­del­se­da­gar till­sam­mans och i dag gläds al­la åt pa­rets lyc­ka.

Su­san­na och Pe­der gläds ock­så åt att de­ras bå­da mam­mor hann upp­le­va pa­rets åter­för­e­ning och ge dem sin väl­sig­nel­se. Pe­der bad till och med Su­san­nas mam­ma om dot­terns hand in­nan de gif­te sig.

– Mam­ma Maj-Lis blev jät­te­glad när han föll ner på knä och ställ­de frå­gan. Hon min­des ju Pe­der från vår ung­dom och har all­tid tyckt så myc­ket om ho­nom, ler Su­san­na och kon­sta­te­rar att de klo­ka or­den på hen­nes skriv­bord in­te kun­de stämt in bätt­re: ”Det go­da kom­mer till dem som har tå­la­mod att vän­ta.”

Su­san­na pla­ne­rar att skri­va om sin och Pe­ders kär­leks­sa­ga, så fort hon fått li­te mer di­stans till åter­för­e­ning­en.

Med fjäl­len som fond gif­te sig Su­san­na och Pe­der el­va må­na­der ef­ter att de fått kon­takt igen.

Pe­der bad Su­san­nas mam­ma Maj-Lis om dot­terns hand in­nan de gif­te sig.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.