Kän­di­sar­nas tvätt­hö­gar gör dem mer mänsk­li­ga

Söndag (Aftonbladet) - - Välkommen -

Jag minns när jag förs­ta gång­en för­sök­te in­ter­vjua nå­gon i kung­a­fa­mil­jen. Jag har all­tid va­rit gans­ka obrydd när det gäl­ler kän­dis­skap och stjärn­sta­tus, haft rätt lätt att min­nas att stor­he­ter­na ock­så är van­li­ga män­ni­skor som får hål i tän­der­na, hälspric­kor och prut­tar i smyg.

I det­ta fall var jag dock lätt oro­ad. Min upp­gift var att för­sö­ka få en prat­stund med prin­ses­san Ma­de­le­i­ne i sam­band med en väl­gö­ren­hets­auk­tion och jag såg fram­för mig att hon ba­ra skul­le vil­ja pra­ta om det­ta Stock­holms­cen­tre­ra­de över­klas­se­vent. Hur skul­le jag kun­na få fram nå­got äk­ta och få in­ter­vjun att bli in­tres­sant läs­ning?

Jag var nog mer än lov­ligt na­iv men det som verk­li­gen hän­de ha­de fak­tiskt in­te ens fö­re­speg­lat mig i för­väg. Att hon in­te ens skul­le låt­sas om mig. Att hon blankt skul­le ig­no­re­ra mig där jag stod, trots att jag var så nä­ra att jag skul­le kun­nat sträc­ka ut ar­men och pe­ta på hen­ne.

– Så är det näs­tan all­tid, trös­ta­de fo­to­gra­fen när vi åk­te där­i­från ut­an ett en­da ci­tat.

Jag är in­te dum, själv­klart kan jag se hen­nes si­da av sa­ken. Att stän­digt va­ra på­pas­sad och be­hö­va väga si­na ord på guld­våg skul­le in­te di­rekt gö­ra mig prat­su­gen.

Men frå­gan är om det lig­ger nå­got mer bakom?

Ope­ras­ång­ers­kan Bir­git Nils­son ha­de ade en of­fent­lig och en pri­vat si­da, en åt­skill­nad som gick så långt att den änd­ra­de hen­nes di­a­lekt (hon ta­la­de ba­ra ara skåns­ka med de när­mas­te och and­ra skå­ning­ar). Hon brev­väx­la­de vän­ligt med många fans men lät få kom­ma in n på li­vet. Hon lär ha sagt: ”Det är li­ka bra att de in­te får träf­fa mig, så de ser hur trå­kig jag är.”

De mest mytomspun­na kän­di­sar­na a blir ock­så i dag en slags sa­go­fi­gu­rer, in­svep­ta i hem­lig­hets­fullt ts­fullt gla­mo­röst skim­mer. De ger få in­ter­vju­er och när r de väl gör det är de ci­ta­ten till­rät­ta­lag­da och bil­der­na hård­staj­la­de. dstaj­la­de. Och trots att många i dag har so­ci­a­la me­di­er och h sken­bart in­vi­ger oss mer än nå­gon­sin i si­na pri­vat­liv, iv, så vet al­la som lagt upp en bild från en fa­mil­je­mid­dag g hur myc­ket av san­ning­en så­da­na vi­sar.

Men fak­tum är att jag tror att de har r fel, de som tror att strål­glan­sen för­svin­ner om vi får se tvätt­hö­gar, osmin­ka­de an­sik­ten och tvi­vel. Som om re­por­ter har jag all­tid upp­skat­tat ra­ka rör. Som när r jag för nå­got år se­dan möt­te pro­gram­le­da­ren An­na He­den­mo, som lugnt ta­la­de om vad hon in­te vil­le pra­ta ta om, men som in­te väj­de för det mänsk­li­ga – sorg, skör­het ör­het och kär­lek. Allt det som på­min­ner oss om varand­ra.

Är in­te det det mest spän­nan­de av allt?

PS. En som hål­ler fa­mil­jen ut­an­för of­fent­lig­he­ten fent­lig­he­ten men än­då all­tid är hund­ra pro­cent sig g själv är Zla­tan Ibra­hi­mo­vic. Läs allt om hans nya liv i LA på si­dan 32.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.