Ju­li­es mor­för­äld­rar var na­zis­ter

Ju­lie Lindahls mor­för­äld­rar var na­zis­ter

Söndag (Aftonbladet) - - Innehåll - Text: Mo­ni­ka Is­ra­els­son Fo­to: Ve­ro­ni­ca Kind­blad

I det tys­ka riksar­ki­vet be­san­na­des hen­nes värs­ta far­hå­gor. Ju­lie Lindahls mor­far var en fa­na­tisk SS-of­fi­cer, som sta­tio­ne­ra­des i det oc­ku­pe­ra­de Po­len un­der and­ra världs­kri­get och där för­de Himm­lers ras­krig på det sto­ra gods som han be­slag­tog. Nå­got som hem­lig­hål­lits un­der he­la hen­nes liv. – Om skul­den för­tigs förs li­dan­det vi­da­re ge­nom ge­ne­ra­tio­ner, sä­ger hon.

En pryd­lig lä­gen­het i Väst­tyskland, i slu­tet av 1980-ta­let. En gam­mal kvin­na be­rät­tar för sitt barn­barn om tav­lan på väg­gen, som fö­re­stäl­ler ett öp­pet land­skap, ve­te­fält, ljus­hå­ri­ga män i vi­ta bo­mull­skjor­tor som häs­sjar hö.

Barn­bar­net frå­gar om det är en plats som mor­mo­dern bott på.

”Nej, nej, min kä­ra Jül­chen, det är en bild av allt vi har för­lo­rat. Vil­ka då­rar vi var!” Hon av­slu­tar med att fast­slå: ”Men För­in­tel­sen, det kan jag för­säk­ra dig, äg­de in­te rum.”

Jag mö­ter hen­ne, som var Jül­chen, på ett kafé i Stock­holm.

Ju­lie Lin­dahl är en fin­lem­mad kvin­na men handsla­get är fast och blic­ken li­kaså. Hon har äg­nat åra­tal till att fors­ka i fruk­tans­vär­da hem­lig­he­ter och ut­fors­ka sin egen skam och and­ras.

– Skuld upp­står då man vet att man gjort nå­got fel. Skam blir det när man in­te vet vad man gjort. Man le­tar och le­tar men hit­tar in­te or­sa­ken. Man kan bli ga­len i det rum­met, sä­ger hon.

Käns­lan som fanns där se­dan barn­do­men, långt in­nan hon ha­de en aning om si­na mor­för­äld­rars bak­grund. Då hon ba­ra trod­de att de va­rit tys­ka bön­der som ett bra tag ef­ter kri­get emi­gre­rat till Bra­si­li­en, ef­tersom det fanns

Det finns ing­en som kan lä­sa nå­got så­dant och in­te bli kros­sad. Det var så hemskt. Men sam­ti­digt kän­de jag att jag åt­minsto­ne var ak­tiv.

sto­ra jord­bruks­möj­lig­he­ter där. Där hon själv föd­des och bod­de in­nan fa­mil­jen på grund av hen­nes fars ar­be­te bör­ja­de flyt­ta runt i värl­den, bland an­nat till Eu­ro­pa och Asi­en.

Sam­ti­digt. Den stän­digt gna­gan­de aning­en. Tyst­na­den på släkt­träf­far­na. Ju­lie Lindahls mor var of­ta arg, det fanns en in­dig­na­tion kring he­la hen­nes vä­sen.

– Jag kom fram till att jag mås­te ha gjort nå­got så hemskt att det in­te gick att pra­ta om, sä­ger hon och knäp­per hän­der­na fram­för sig på bor­det.

Den kring­flac­kan­de upp­väx­ten gjor­de att Ju­lie Lin­dahl och hen­nes sys­ter var be­ro­en­de av sin mor, som ha­de svårt att han­te­ra sitt för­flut­na.

– Ibland kän­des det som vi stän­digt höll på att fly verk­lig­he­ten. I dag kän­ner jag än­då stor sym­pa­ti för min mor. Det var en tung last att bä­ra.

Sin oma, mor­mor, ha­de hon där­e­mot en okom­pli­ce­rad re­la­tion till. De de­la­de in­tres­set för histo­ria och lit­te­ra­tur och från mor­mo­dern fick hon vär­me och för­stå­el­se. Så när de un­der­li­ga ut­ta­lan­der­na kom för­sök­te Ju­lie Lin­dahl att in­te lyss­na.

– Hon kun­de sä­ga sa­ker som jag tyck­te att det var job­bigt att lyss­na till men jag ar­gu­men­te­ra­de in­te med hen­ne. Då blev skam­men även skuld, ef­tersom jag kän­de att jag bor­de stått upp för det jag tyck­te var rätt.

Nå­got brast när hen­nes far dog. Det sista han sa till Ju­lie Lin­dahl var: ” Ta hand om mi­na barn­barn.”

– Jag blev de­pri­me­rad och låg ba­ra till sängs. Jag kän­de att skam­men skul­le för­stö­ra min fa­milj ock­så, bar­nens liv. Jag för­stod att jag ba­ra mås­te un­der­sö­ka vad mi­na mor­för­äld­rar ha­de gjort un­der kri­get.

Hon be­sök­te det tys­ka riksar­ki­vet, das Bun­de­sar­chiv, i Ber­lin en grå­mu­len kall dag år 2010. När hon gick där­i­från ha­de hon fått ve­ta att hen­nes mor­far till­hört SS. Snart ut­kris­tal­li­se­ra­de det sig att han va­rit en del av en ti­dig SS­styr­ka vid in­va­sio­nen av Po­len, som sat­te den bru­ta­la to­nen. Många av de män som del­tog blev sig ald­rig li­ka igen.

Ju­lie Lindahls mor­far och mor­mor bod­de se­dan i den an­nek­te­ra­de väst­ra de­len un­der kri­get, för att där byg­ga upp mo­dell­pro­vin­sen Wart­he­gau, tred­je ri­kets korn­bod.

Hon be­sök­te fler ar­kiv, i Tyskland och Po­len. Läs­te vitt­nes­mål som be­skrev hen­nes mor­far som en ”djä­vul för fol­ket”, som miss­hand­la­de och tor­te­ra­de folk till med­vets­lös­het. Som tro­ligt­vis ock­så gjort sig skyl­dig till mord.

– Det finns ing­en som kan lä­sa nå­got så­dant och in­te bli kros­sad. Det var så hemskt. Men sam­ti­digt kän­de jag att jag åt­minsto­ne var ak­tiv.

Ef­ter kri­get åter­vän­de fa­mil­jen till Tyskland och lev­de där till 1960, då fle­ra sam­ver­kan­de fak­to­rer, bland an­nat gri­pan­det av För­in­tel­se­ad­mi­nist­ra­tö­ren Adolf Eich- mann då nä­tet kring de fö­re det­ta SS-top­par­na drogs åt, san­no­likt led­de till flyk­ten till Bra­si­li­en.

När do­ku­men­ten in­te kun­de be­rät­ta mer res­te Ju­lie Lin­dahl i mor­för­äld­rar­nas fot­spår och träf­fa­de per­so­ner som min­des dem.

– Var­je gång det har känts en­samt el­ler hopp­löst har nå­gon dykt upp och sagt: ”Jag hjäl­per dig.” Nå­gon som ock­så tyckt att det jag gjort va­rit vik­tigt. Där bör­ja­de min läk­nings­pro­cess, sä­ger hon.

I bör­jan be­rät­ta­de hon ba­ra för ma­ken och sys­tern om sin forsk­ning.

– Men jag tror att oma nå­gon­stans viss­te vad jag höll på med och vil­le att det skul­le kom­ma ut. Hon led av mar­dröm­mar och de­pres­sio­ner. Sam­ti­digt var det in­te möj­ligt för hen­ne att er­kän­na att hon lju­git. Hon ha­de gått för långt in i sin värld, sä­ger Ju­lie Lin­dahl och tit­tar för ett ögon­blick bort, ut över den halv­tom­ma lo­ka­len.

Vid ett sista mö­te med mor­mo­dern, som då var över hund­ra år

gam­mal, tog hon mod till sig och be­rät­ta­de att hon viss­te att mor­fa­dern va­rit en SS-man och fa­na­tisk na­zist.

Men den ång­er hon så hett läng­ta­de ef­ter kom in­te.

Mor­mo­dern be­kräf­ta­de att fa­mil­jen till­hört SS, men påstod att de ba­ra för­sökt ska­pa en bätt­re värld. Hon för­sva­ra­de hög­ljutt mor­fa­dern (” han dö­da­de ing­en! Han slog dem ba­ra”) och be­rät­ta­de stolt att hon va­rit med­lem i det na­zis­tis­ka väl­färds­or­ga­net NSV (som bland an­nat de­la­de ut till­hö­rig­he­ter från män­ni­skor som skic­kats till gas­kam­rar­na som en ” krigs­in­sats”).

– Jag mås­te ha tryckt på nå­got som gjor­de ont i hen­ne för när jag ring­de en tid ef­teråt var hon otro­ligt arg och vil­le så­ra mig.

Mor­mo­dern skrek att Ju­lie fört in en ge­ne­tisk osä­ker­het i fa­mil­jen, ef­tersom hen­nes man har tre sys­kon som dog unga till följd av sjuk­dom.

– Ef­teråt satt jag och ska­ka­de. Jag kän­de att nu har jag bli­vit ut­satt för det som na­zism i grun­den står för. Det var sista gång­en vi ta­la­de med varand­ra. Jag för­stod att jag in­te skul­le kun­na för­änd­ra hen­nes åsik­ter, och jag kun­de sam­ti­digt in­te fort­sät­ta ac­cep­te­ra och lyss­na till hen­ne.

I dag tän­ker hon att mor­mo­dern bå­de var en för­ö­va­re och ett of­fer.

– Kvin­nor i ex­tre­mis­tis­ka rö­rel­ser är of­ta i en så­dan grå­zon. Un­der na­zis­ter­na off­ra­de kvin­nor­na si­na krop­par, de­ras upp­gift var att fö­da barn så att den aris­ka ra­sen skul­le fö­ras vi­da­re. Man­nens ag­gres­si­vi­tet hyl­la­des och det fort­sat­te ibland in i säng­kam­ma­ren. Mor­mor miss­hand­la­des och ut­nytt­ja­des av min mor­far, pre­cis som han ut­nytt­ja­de och miss­hand­la­de pols­ka kvin­nor un­der kri­get. Men hon stöd­de ock­så na­zis­ter­nas världs­å­skåd­ning och slu­ta­de ald­rig med det.

Längs vägen har hon åter­fun­nit en mor­bror, som påstods va­ra död, och hit­tat nya släk­ting­ar i Pa­ra­gu­ay. De­lar av hen­nes fa­milj är lyck­li­ga över det.

– Men al­la är in­te gla­da. Jag de- lar var­ken min forsk­ning el­ler bo­ken med nå­gon som in­te in­tres­se­rar sig, de får ta kon­takt med mig. Kanske kan vi få en för­lös­ning i fram­ti­den.

När vi träf­fas har hon ny­li­gen kom­mit till­ba­ka från USA, där hon fö­re­läst om sin bok Pen­deln, som just ut­kom­mit på svens­ka. I publi­ken satt män­ni­skor med ju­disk bak­grund, och fle­ra grät me­dan hon ta­la­de.

– När de kom fram ef­teråt sa många att Trumps be­te­en­de och sätt att an­vän­da xe­no­fo­bi i re­to­rik har för­änd­rat USA. Folk var räd­da, sä­ger hon och till­läg­ger att fö­re­läs­ning­en var två da­gar in­nan skjut­ning­en i en sy­na­go­ga i Pitts­burgh, då el­va per­so­ner mör­da­des av en fa­na­tisk an­ti­se­mit. Sam­ti­digt gav re­san även hopp. – Jag var över­ras­kad över att hund­ra­tals män­ni­skor kom till mi­na fö­re­läs­ning­ar för att stär­kas och få in­spi­ra­tion i sin kamp för att be­käm­pa ra­sism och xe­no­fo­bi.

Ju­lie Lin­dahl sä­ger att hen­nes fo­kus un­der re­sans gång har skif­tat, från den eg­na släk­ten och histo­ri­en till lä­get i dag. Hon ser sin egen upp­gift klart. – Jag ut­går all­tid från mig själv, där finns en histo­ria som gör att folk lyss­nar. Jag le­ver nu men har bli­vit starkt på­ver­kad av en an­nan tid då det fanns lik­nan­de möns­ter som i dag. Män­ni­skor kanske in­te or­kar ta till sig det om man går runt och sä­ger att da­gens po­li­tis­ka lä­ge lik­nar det på 1930-ta­let, men om man bör­jar med en le­van­de per­sons histo­ria blir det lät­ta­re.

Hon ser upp, den be­slut­sam­ma blic­ken över kaf­fe­kop­pen.

– Det skul­le va­ra lätt att sä­ga: ”Mor­far var ond, nu glöm­mer vi ho­nom, det är ing­en som vi vill ha nå­got med att gö­ra.” San­ning­en är att min mor­far be­fann sig i ett sam­häl­le som tillät och upp­ma­na­de till onds­ka. Vi mås­te in­se att det är myc­ket lätt att ra­se­ra allt vi ska­pat. I dag rös­tar män­ni­skor åter med öpp­na ögon fram per­so­ner ut­an mo­ral till mak­ten som pro­test. Jag för­sö­ker ge dem en blick in i fram­ti­den om vad det kan be­ty­da för de­ras eg­na fa­mil­jer och på så sätt var­na dem.

Jag för­stod att jag in­te skul­le kun­na för­änd­ra hen­nes åsik­ter, och jag kun­de sam­ti­digt in­te fort­sät­ta ac­cep­te­ra och lyss­na till hen­ne.

Ju­lie Lin­dahl med sin mor­far 1969.

Ju­lie Lin­dahl som barn i Bra­si­li­en i en tra­di­tio­nell dirndl.

Ju­lie Lin­dahl re­ser runt i värl­den och fö­re­lä­ser om sin bok ”Pen­deln”. ”Jag ut­går all­tid från mig själv, där finns en histo­ria som gör att folk lyss­nar. Jag le­ver nu men har bli­vit starkt på­ver­kad av en an­nan tid då det fanns lik­nan­de möns­ter som i dag.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.