Il­lust­ra­tö­ren Owe Gustaf­son

Hans ro­sa elefanter och char­mi­ga myror har för­trol­lat mil­jon­tals svens­kar. In­te ba­ra för­trol­lat: De lär­de oss räk­na och lä­sa ock­så. Möt Owe Gustaf­son, il­lust­ra­tö­ren bakom Fem myror är fler än fy­ra elefanter. 78-åring­en som ald­rig tän­ker slu­ta med kons­ten

Söndag (Aftonbladet) - - Innehåll - Text: An­na-Ma­ria Staw­re­berg Fo­to: Joi Grin­de

När konst­nä­ren och il­lust­ra­tö­ren Owe Gustaf­son i bör­jan av 1970-ta­let fick i upp­drag att gö­ra il­lust­ra­tio­ner­na till ett nytt barn­pro­gram som skul­le he­ta Fem myror är fler än fy­ra elefanter

trod­de han väl ald­rig att det skul­le bli ett av de mest om­ta­la­de barn­pro­gram­men ge­nom ti­der­na. In­te hel­ler trod­de han väl att han skul­le bli le­gen­da­risk ge­nom att il­lu­stre­ra just … myror och elefanter.

Han suc­kar li­te lätt när vi träf­far ho­nom och hust­run Har­ri­et i pa­rets vå­ning på Ös­ter­malm i Stock­holm.

– Un­der en pe­ri­od var jag, är­ligt ta­lat, gans­ka trött på att stän­digt för­knip­pas med nå­got som jag gjor­de på 1970-ta­let. Se­dan dess har jag ju gjort så oänd­ligt myc­ket mer, för­kla­rar han, och vi­sar in oss i var­dags­rum­met.

Vi be­hö­ver in­te ta av oss skor­na, för­säk­rar han, och vi föl­jer hans upp­ma­ning.

– Fak­tum är att vi har bott på Sö­der i al­la år, Har­ri­et och jag. Vi flyt­ta­de hit för någ­ra år se­dan. Sö­der ha­de bli­vit så po­pu­lärt vil­ket ock­så gjor­de att det kun­de va­ra gans­ka stö­kigt och liv­ligt där

kvälls­tid. Här är det be­tyd­ligt still­sam­ma­re, sä­ger han och små­skrat­tar li­te.

In­red­ning­en går i vitt, svart och grått och är spar­sma­kad och be­hag­lig. Fi­nur­li­ga och tan­ke­väc­kan­de stil­le­ben här och var. I var­dags­rum­met häng­er två skulp­tu­rer fö­re­stäl­lan­de ett ba­nan­skal och en äp­pelskrutt.

Det en­da som av­slö­jar att vi kom­mit hem till konst­nä­ren som står bakom de mest iko­nis­ka myror och elefanter som nå­gon­sin sett da­gens ljus är den still­sam­ma hu­morn som ski­ner ige­nom i va­len av konst.

Owe tar upp trå­den om ele­fan­ter­na och my­ror­na igen.

– Jo, länge var jag allt­så gans­ka trött på att all­tid be­hö­va pra­ta om just det­ta. Men nu har jag släppt det och be­stämt mig för att va­ra stolt i stäl­let.

Med rät­ta. På den ti­den, när Fem myror … bör­ja­de sän­das i SVT , var barn­pro­gram­men oänd­ligt po­li­tiskt kor­rek­ta och pro­gram­met fick myc­ket kri­tik för att va­ra kom­mer­si­ellt. El­ler, som nå­gon ut­tryck­te det: ”Det var kon­tro­ver­si­ellt att vi­sa ett barn­pro­gram som in­te hand­la­de om

In­te hel­ler ha­de jag nå­gon som helst käns­la av att Fem myror… skul­le bli en suc­cé. Det var ett upp­drag som al­la and­ra.

till ex­em­pel en li­ten vi­et­na­me­sisk gos­se som bod­de i ett rör un­der ga­tan”. Här kom i stäl­let ett gäng pro­gram­ma­ka­re med en – med den ti­dens mått mätt – glitt­ran­de, färgspra­kan­de och hu­mo­ris­tisk pro­gram­idé, som tog bar­nens fan­ta­si och lek­lust på all­var, och gjor­de pe­da­go­gik av det.

När vi ses har det gått näs­tan på da­gen 45 år se­dan pro­gram­met sän­des förs­ta gång­en, i no­vem­ber 1973, och det finns yt­terst få barn­pro­gram som da­gens vux­na minns med sam­ma nostal­gi.

– Från bör­jan var pla­nen att Las­se Åberg och Ar­dy Strüwer skul­le va­ra pro­gram­le­da­re, men man an­såg att Ar­dy in­te kun­de svens­ka till­räck­ligt bra, och där­för er­sat­tes de av Bras­se Bränn­ström, Mag­nus Hä­ren­stam och Eva Re­maeus, sä­ger Owe.

Owe bör­ja­de teck­na re­dan som barn. Men, där många and­ra barn slu­tar att teck­na och må­la, väx­la­de hans in­tres­se i stäl­let upp. Han och hust­run Har­ri­et väx­te bå­da två upp i Eskilstu­na och träf­fa­des re­dan när de var 14, och har hängt ihop se­dan dess. Hon har med and­ra ord sett ho­nom ut­veck­las som konst­när, och har all­tid, en­ligt Owe, va­rit hans boll­plank och främs­ta kri­ti­ker.

– När jag gick i gym­na­si­et tjä­na­de jag ex­tra­peng­ar ge­nom att gö­ra re­por­ta­ge­teck­ning­ar i Eskilstuna­ku­ri­ren, och det gav mer­smak. Jag vil­le hop­pa av och sö­ka in till Konst­fack, men min men­tor, konst­nä­ren Ol­le Äng­kvist, över­ta­la­de mig att ta stu­den­ten först.

Sagt och gjort. Owe tog stu­den­ten, och 1959 sök­te han till Konst­fack. Hans plan var att bli bok­il­lust­ra­tör, men un­der de fy­ra åren på Konst­fack gick det yr­ket upp i rök.

Owe ham­na­de i sam­ma klass som Las­se Åberg, Carl Jo­han de Ge­er och Olof Land­ström som se­na­re teck­na­de bland an­nat Kal­les klät­ter­träd, ock­så det en barn­klas­si­ker. I pa­ral­lell­klas­sen gick Jan Lööf.

– Det är gans­ka lus­tigt att vi var he­la fem styc­ken som gick sam­ma år och som se­dan fort­satt med il­lust­ra­tio­ner för barn, kon­sta­te­rar Owe.

När han ta­git sin ex­a­men bör­ja­de han så små­ning­om på en stu­dio som gjor­de ani­me­ra­de fil­mer, där­ef­ter job­ba­de han som fri­lan­san­de il­lust­ra­tör för Da­gens Ny­he­ter. Idén till my­ror­na och ele­fan­ter­na kom från det ame­ri­kans­ka barn­pro­gram­met Se­sa­me

stre­et och när Owe fick upp­dra­get ha­de han ald­rig nå­gon­sin teck­nat en ele­fant.

– In­te hel­ler ha­de jag nå­gon som helst käns­la av att Fem myror… skul­le bli en suc­cé. Det var ett upp­drag som al­la and­ra, även om det var väl­digt ro­ligt.

Owe har ald­rig va­rit myc­ket för att krång­la till sa­ker och ting när han teck­nar. Kanske är det där­för som hans mi­ni­ma­lis­tis­ka, men än­då så ut­trycks­ful­la teck­ning­ar och mål­ning­ar väc­ker så myc­ket käns­lor. Här finns ing­et onö­digt tjafs el­ler över­flö­di­ga de­tal­jer. I stäl­let går han rätt på, och läm­nar tolk­ning­ar­na åt be­trak­ta­ren. Of­ta re­na och kla­ra fär­ger, al­ter­na­tivt i svart och vitt. All­tid med vär­me och hu­mor.

Även in­ne i Owes

ar­bets­rum med ut­sikt över en hem­trev­lig bak­gård är in­red­ning­en har­mo­nisk. Ord­ning­en vitt­nar om att Owe möj­li­gen har en pe­dan­tisk åd­ra, ef­tersom det tyd­ligt känns att var sak ham­nat på sin rät­ta plats. Kanske blir det så när man job­bat in­om ett kre­a­tivt yr­ke i nä­ra 60 år.

På den långa ar­bets­bänk som går ut­med he­la rum­met skym­tar en il­lust­ra­tion av Tin­tin. El­ler ..? Vid en när­ma­re an­blick är det all­de­les tyd­ligt att det är en gra­fisk bild av ett kvin­noskö­te, men med Tin­tins ka­rak­tä­ris­tis­ka hår­lock.

– Den där ja. Jag är väl­digt för­tjust i Tin­tin, och har må­lat en lång rad oli­ka tolk­ning­ar av Her­gés Tin­tin. Just den här köp­tes av en man som var gift med en barn­mors­ka. Han vil­le ge hen­ne den i fö­del­se­dags­pre­sent. Ef­ter ba­ra någ­ra da­gar häv­de han kö­pet, ef­tersom hust­run väg­ra­de sät­ta upp tav­lan på väg­gen, sä­ger Owe, och ser myc­ket för­tjust ut vid min­net.

Med åren har det bli­vit en lång rad tolk­ning­ar av Tin­tin, som al­la har den be­röm­da hår­loc­ken som ge­men­sam näm­na­re. Trots att il­lust­ra­tio­ner­na i vis­sa fall vid en förs­ta an­blick fö­re­stäl­ler nå­got helt an­nat, är det tyd­ligt att det är Tin­tin.

– Jag skic­ka­de en av il­lust­ra­tio­ner­na till Her­gé, ef­tersom jag var li­te osä­ker på om man verk­li­gen fick gö­ra på det här sät­tet, och fick ett trev­ligt tack­brev till­ba­ka, be­rät­tar Owe, och, tack va­re sin or­ga­ni­sa­tions­för­må­ga lyc­kas han med konst­styc­ket att ome­del­bart hit­ta bre­vet.

Un­der sitt långa

yr­kes­liv har Owe pro­du­ce­rat mas­sor. Att äg­na sig åt nå­got an­nat än att teck­na och må­la har ald­rig va­rit nå­got al­ter­na­tiv.

– Men visst har det hänt att in­spi­ra­tio­nen för­svun­nit ibland un­der åren, kon­sta­te­rar han.

De där in­spi­ra­tions­pa­u­ser­na

ver­kar han ha ta­git med ro. Blic­kat mot nå­got helt an­nat un­der en pe­ri­od, som den gång­en han och en kam­rat öpp­na­de re­stau­rang i Pa­ris.

– Jodå. Jag har va­rit krogä­ga­re i Pa­ris. I sex tim­mar … Det var jag och min kom­pis Pe­ter som fick ett in­fall. Vi öpp­na­de en bist­ro, ser­ve­ra­de jät­te­fin mat och mas­sor med vin. Sen stäng­de vi.

Det väc­ker följd­frå­gor, och ju mer jag frå­gar desto nöj­da­re ser Owe ut. Ef­ter en stund fram­går det att det där med kro­gen i Pa­ris, det var ald­rig me­nat att bli nå­got var­ak­tigt. Där­e­mot är det en fröjd att kun­na sä­ga att man va­rit just ”krogä­ga­re i Pa­ris”, om än ba­ra för sex tim­mar.

– Och så gil­lar jag att la­ga mat. Jag har gjort en kok­bok med il­lust­ra­tio­ner till Bist­ro Süd här i Stock­holm, sä­ger Owe, och tar, na­tur­ligt­vis ut­an att le­ta, fram en kok­bok där han gjort bok­stav­li­ga tolk­ning­ar av To­re Wret­mans le­gen­da­ris­ka re­cept.

Hal­va året

bor han och hust­run i hu­set på Ös­ter­len. Det blir en skön kon­trast till li­vet i Stock­holms in­nerstad, men in­te hel­ler där blir det nå­gon se­mes­ter.

– Viss­te du att jag skri­vit tio böc­ker ock­så? Men ing­en jä­vel har läst dem. Folk kän­ner egent­li­gen ba­ra till det här med ele­fan­ter­na och my­ror­na, kon­sta­te­rar Owe, ut­an att se det mins­ta be­kym­rad ut.

Just det är en san­ning med mo­di­fi­ka­tion. Visst, det må­hän­da att myror och elefanter är det som gjort Owe känd för de sto­ra mas­sor­na, men fak­tum är att han ställt ut ota­li­ga gång­er ge­nom åren.

– Jag be­stäm­de mig ti­digt för att jag vil­le stäl­la ut i To­kyo, Pa­ris och New York nå­gon gång un­der min livs­tid. Nu har jag gjort det.

Om ba­ra någ­ra da­gar ska han åka till Skel­l­ef­teå för att va­ra med på den vand­rings­ut­ställ­ning där hans il­lust­ra­tio­ner, gra­fik, ani­ma­tio­ner, mål­ning­ar och böc­ker ställs ut. Ut­ställ­ning­en, som i all­ra högs­ta grad är in­ter­ak­tiv, vän­der sig till bå­de barn och vux­na, och har un­der de två år som den tur­ne­rat runt i Sve­ri­ge setts av mer än 90 000 svens­kar.

Men Owe har in­te någ­ra som helst pla­ner på att slu­ta job­ba, trots si­na 78 år.

– Nej, nej. Det skul­le ald­rig fal­la mig in. Jag må­lar och teck­nar dag­li­gen, fort­fa­ran­de. Det mås­te jag gö­ra.

När Owe fick i upp­drag att il­lu­stre­ra till barn­pro­gram­met ha­de han ald­rig nå­gon­sin teck­nat en ele­fant.

Hust­run Har­ri­et är Owes boll­plank och främs­ta kri­ti­ker.

Trots si­na 78 år har Owe inga pla­ner på att slu­ta job­ba. ”Jag må­lar och teck­nar dag­li­gen, fort­fa­ran­de. Det mås­te jag gö­ra.”

Owe har va­rit pro­duk­tiv un­der sitt yr­kes­liv. Att äg­na sig åt nå­got an­nat än att teck­na och må­la har ald­rig va­rit nå­got al­ter­na­tiv.

Owe har gjort fle­ra tolk­ning­ar av Her­gés Tin­tin.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.