CHARLIE CHAPLIN

Det­ta är histo­ri­en om kon­tro­ver­ser­na som svär­ma­de kring film­le­gen­den Charlie Chaplin un­der hans se­na­re år, ti­den då hans guld­ål­der smut­sa­des ner.

Sanningen bakom vår tids största skandaler - - Innehåll -

En stum­films­ko­mi­kers fall.

”Chaplin blev allt­mer at­tac­ke­rad av kom­men­ta­rer, re­ak­tio­ner och strä­van ef­ter att för­mins­ka ho­nom.”

Charlie Chaplin, poj­ken från söd­ra Lon­don som blev en glo­bal pop­kul­turi­kon, be­vi­sar bätt­re än nå­gon att det in­te finns nå­got som he­ter ”ba­ra” un­der­håll­ning. Hans kar­riär har va­rit fö­re­mål för gransk­ning och re­flek­tion – hans pre­sta­tio­ner inom film, barn­do­mens in­fly­tan­de på hans fan­ta­si­ful­la liv, po­li­tis­ka sym­pa­ti­er, och hans pri­vat­liv har kart­lagts. För en blyg­samt byggd man ha­de han en enorm när­va­ro på vi­ta du­ken och var en li­ka stor kul­tur­kraft. Lik­som Sha­kespe­a­re och Dic­kens kan folk myc­ket väl kän­na till nam­net Chaplin trots att de ald­rig sett nå­gon av hans fil­mer. Bil­den av ho­nom har över­glänst allt an­nat. Hans ka­rak­tär i Charlie som land­stry­ka­re är li­ka be­römd och po­pu­lär i film­histo­ri­en som Mus­se Pigg, ET och C3P0. Den ame­ri­kans­ka film­in­du­strin kan i stor ut­sträck­ning ka­rak­tä­ri­se­ras av att va­ra ”ba­ra” un­der­håll­ning – men un­der­håll­ning kan va­ra rik­tigt kraft­fullt.

När den fram­lid­ne film­kom­po­si­tö­ren John Bar­ry fick job­bet att gö­ra mu­si­ken till fil­men Chaplin (1992) skrev han ett mu­si­ka­liskt ljud­spår som sna­ra­re be­to­na­de ett me­lan­ko­liskt hu­mör än det ro­li­ga i Chaplins fil­mer. Det är en me­lan­ko­li vi kan iden­ti­fi­e­ra i bör­jan av Chaplins kar­riär och även un­der hans se­na­re år. Det­ta är histo­ri­en om någ­ra av de störs­ta hän­del­ser­na som de­fi­ni­e­ra­de de se­na­re åren av hans liv. Vi kan kanske sä­ga att det var ett pro­fes­sio­nellt liv som slu­ta­de i tra­ge­di.

Vi kan lätt choc­kas av fel­bar­he­ten hos de som ver­kar väl­sig­na­de med nå­gon form av ge­ni­a­lisk ta­lang och vars ar­be­te har för­bluf­fat oss, de som tycks va­ra ge­nom­sy­ra­de av en över­mänsk­lig tan­ke­gång, käns­la och upp­fatt­ning. Det på­min­ner oss om hur ofull­stän­dig och mänsk­lig den per­so­nen är. I Charlie Chaplin har vi en film­ska­pa­re och skå­de­spe­la­re som var en stjär­na i bå­da sfä­rer­na. Vi­sio­nä­ren från söd­ra Lon­don an­da­des säll­synt luft.

Be­rät­tel­sen om Charlie Chaplins liv har of­ta fram­­­ställts som en stän­digt till­ta­lan­de as­kung­e­sa­ga. Det är sä­kert att sä­ga att Chaplins liv blev nå­got av en lins ge­nom vil­ken man såg fat­tig­dom i söd­ra Lon­don i bör­jan av 1900-ta­let. I Chaplin har vi vad film­fors­ka­ren Ri­chard Dy­er skul­le iden­ti­fi­e­ra som ett kraft­fullt ex­em­pel på publi­kens fa­sci­na­tion av hur en film­stjär­na för­kropps­li­gar ett upp­fö­ran­de och kanske ut­se­en­de som till­ta­lar många. Från myc­ket ti­digt i sin kar­riär som un­der­hål­la­re be­trak­ta­des Chaplin som ett un­der­barn, nå­gon vars kre­a­ti­vi­tet, ener­gi och po­pu­la­ri­tet var bå­de på­tag­lig och ofatt­bar. 1913 ha­de Chaplin bli­vit en glo­bal film­stjär­na och ska­pa­de en bild av Charlie som land­stry­ka­re som en oskyl­dig man som tar sig fram i den far­li­ga mo­der­na värl­den. Det var en roll som

del­vis stod i kre­a­tiv skuld till Dic­kens ro­man Oli­ver Twist, som Chaplin läs­te om och om igen. Men, för att ci­te­ra po­e­ten Ro­bert Frost: “Ing­et guld be­står.” Un­der se­na­re de­len av sitt liv blev Charlie Chaplin allt­mer at­tac­ke­rad av kom­men­ta­rer, re­ak­tio­ner och strä­van ef­ter att för­mins­ka ho­nom pro­fes­sio­nellt el­ler per­son­li­gen.

Dik­ta­torn (1940)

I en ut­gå­va av tid­ning­en Sight And Sound som pub­li­ce­ra­des i ok­to­ber 2003, kon­sta­te­ra­de en ar­ti­kel om Chaplin att ”han gjor­de fil­mer som dan­sa­de till mo­der­ni­te­tens ryt­mer och fång­a­de oron i po­li­tis­ka ti­der un­der för­änd­ring”. Be­skriv­ning­en av Dik­ta­torn kun­de in­te va­ra mer ex­akt; fil­men blev en vat­ten­de­la­re i Chaplins kar­riär.

Fil­mer är po­li­tis­ka – in­te par­ti­po­li­tis­ka, men ide­o­lo­gis­ka. Där­för kom­mer de all­tid att för­med­la en viss syn på värl­den. Du kanske in­te hål­ler med per­spek­ti­vet som fram­förs, men det finns all­tid ett syn­sätt som lu­rar på oli­ka djup un­der ytan. I Dik­ta­torn skrev och re­gis­se­ra­de Chaplin kanske sin mest över­dri­vet po­li­tis­ka film. Han an­vän­de fil­men till att skarpt, hu­mo­ris­tiskt och oför­låt­ligt kri­ti­se­ra fa­scis­mens upp­komst. Fil­men går hand i hand med en an­nan av Chaplins fil­mer, Mo­der­na ti­der (1936), som kri­ti­se­rar det mo­der­na ar­bets­li­vet i en allt­mer me­ka­ni­se­rad värld. I den fil­men tol­ka­de Chaplin me­ta­fo­ren ”en kug­ge i ma­ski­ne­ri­et” bok­stav­li­gen. Hans ka­rak­tär i fil­men är helt en­kelt en fa­briks­ar­be­ta­re.

Charlie var myc­ket be­kym­rad över fa­scis­mens fram­fart i Eu­ro­pa och det spans­ka in­bör­des­kri­get. Han an­vän­de hän­gi­vet sitt ar­be­te som film­ska­pa­re till ett myc­ket re­le­vant, ak­tu­ellt och kom­plext äm­ne. På det­ta sätt gjor­de han nå­got kon­kret av det han ha­de re­flek­te­rat över i si­na upp­sat­ser som han ha­de skri­vit ti­digt i sin kar­riär. I sin upp­sats We Ha­ve Co­me To Stay (1922) re­flek­te­ra­de Chaplin över hur film kan ut­fors­ka all­var­li­ga te­man. Myc­ket av Chaplins kar­riär och di­ver­se re­flek­tio­ner finns be­va­rat i Brit­tis­ka Filmin­sti­tu­tets (BFI) om­fat­tan­de Chaplin-ar­kiv, en on­li­ne­re­surs som de­fi­ni­tivt är värd ett be­sök.

Pre­mis­sen i Dik­ta­torn går ut på en en­kel bar­be­ra­re, från lan­det To­ma­nia, som ska­das un­der förs­ta världs­kri­get. Han hålls på sjuk­hus med min­nes­för­lust i 20 år. När han släpps upp­täc­ker han att en man som he­ter Ade­no­id Hyn­kel har bli­vit dik­ta­tor i To­ma­nia och har bör­jat för­föl­ja ju­dar­na. Fil­men dra­ma­ti­se­rar och sa­ti­ri­se­rar ett an­tal vik­ti­ga re­fe­rens­punk­ter som är kus­ligt li­ka vad Hitler se­na­re skul­le gö­ra un­der and­ra världs­kri­get. Ge­nom miss­för­stånd och för­väx­la­de iden­ti­te­ter miss­tas den enk­la bar­be­ra­ren för att va­ra Hyn­kel och an­vän­der det till hu­ma­ni­tär för­del. Han hål­ler ett tal som stri­der mot allt som Hyn­kel ti­di­ga­re har ytt­rat. Hyn­kels vi­sion var ba­se­rad på hat, miss­tro och ras­för­do­mar me­dan bar­be­ra­rens vi­sion in­ne­fat­tar den ge­men­sam­ma mänsk­lig­he­ten. Även i den­na kor­ta sam­man­fatt­ning kan vi se hur ko­me­din be­ly­ser spän­ning­ar som all­tid har ka­rak­te­ri­se­rat så myc­ket mänsk­lig kon­flikt. Som så­dan är det en film som fun­ge­rar bra än idag. Det är en ”klas­si­ker” och be­ty­der – för att lå­na en idé från den ita­li­ens­ka för­fat­ta­ren Ita­lo Cal­vino – att det är en histo­ria som än­nu in­te är fär­dig med vad den har att sä­ga.

I Dik­ta­torn fo­ku­se­rar Chaplin på en le­van­de pa­ro­di av Hitler och fil­men av­slu­tas med att bar­be­ra­ren, spe­lad av Chaplin, hål­ler ett tal. Bar­be­ra­rens tal in­ne­hål­ler föl­jan­de ut­ta­lan­de: ”Gi­rig­het har för­gif­tat mäns sjä­lar, bar­ri­ka­de­rat värl­den med hat, gås­mar­sche­rat oss i elän­de och blods­spill. Vi har ut­­veck­lat snabb­het, men vi har stängt in oss. Ma­ski­ner som ger över­flöd har ökat vårt be­gär.” I det­ta ögon­blick av fil­men är Chaplins film in­te läng­re fik­tion. Den fun­ge­rar istäl­let som öp­pen pro­pa­gan­da och ef­ter­ly­ser be­ho­vet av en kul­tur som väl­kom­nar olik­het sna­ra­re än räds­la för el­ler våld­sam mot den.

En av de mest min­nesvär­da sce­ner­na i fil­men ut­spe­lar sig un­ge­fär sju mi­nu­ter in i den. I cent­rum finns Hyn­kel som ini­ti­alt ta­lar om si­na idéer för en per­fekt ras, in­nan han blir hän­förd av en jord­glob som vi­sar en världs­kar­ta. Hyn­kels ges­ter och hans pre­sta­tio­ner är oso­fisti­ke­ra­de och dum­ma – in­te ges­ter vi kan för­vän­ta oss av en man som har sik­tet in­ställt på världs­do­mi­nans. Hur kan vi ta en så­dan fi­gur på all­var? Ka­me­ran zoo­mar in på Hyn­kel som troll­bun­det ser på jord­glo­ben och då ser vi att det ba­ra är en stor bal­long som han le­ker med. Nu gör re­a­lis­men plats för nå­got mer fan­ta­si­fullt. Chaplin an­vän­der en lek­full me­ta­for för att ut­tryc­ka sitt mot­stånd för hur makt­miss­bru­ka­re kan le­ka med

den verk­li­ga värl­den.

Dik­ta­torn var enormt po­pu­lär i Stor­bri­tan­ni­en men i USA (där den spe­la­des in) fick fil­men ett kal­la­re mot­ta­gan­de. Allt ef­tersom Chaplins kar­riär blev mer fram­gångs­rik och väl an­sedd sam­la­des kraf­ter som för­sök­te ne­ut­ra­li­se­ra hans kul­tu­rel­la och po­li­tis­ka på­ver­kan. Lik­som i mo­dern tid på­min­ner Dik­ta­torn om att ko­me­di of­ta är det bäs­ta sät­tet att sä­ga nå­got me­nings­fullt om ett äm­ne. Fil­men gav Chaplin mas­sor av vän­ner och många fi­en­der. Den ska­pa­de nya spän­ning­ar för Chaplin och gav en nytänd­ning till and­ra. I Tyskland var det ett im­po­pu­lärt film­släpp, vil­ket in­te var så över­ras­kan­de, men på 1920-ta­let ha­de ett an­tal tys­ka in­tel­lek­tu­el­la bör­jat att upp­skat­ta myc­ket i Chaplins fil­mer.

I tillägg till Chaplins pro­fes­sio­nel­la oro kring mot­ta­gan­det av fil­men och at­tac­ker­na på hans po­li­tis­ka sym­pa­ti­er, be­höv­de han ock­så ta itu med en våg av per­son­li­ga di­lem­man, i syn­ner­het ett fa­der­skaps­mål. FBI ut­nytt­ja­de fa­der­skaps­må­let som en del av sin at­tack för att för­mins­ka Chaplin, en kul­tu­rell ikon av sin tid. Må­let mot Chaplin väck­tes av Jo­an Bar­ry, en men­talt bräck­lig ung skå­de­spe­lers­ka som Chaplin ha­de haft ett för­hål­lan­de med. En viss maf­fi­a­men­ta­li­tet el­da­de på in­tres­set för fal­let. Chaplin fast­ställ­des ve­der­bör­li­gen som fa­dern till Bar­rys barn och be­ord­ra­des att be­ta­la un­der­håll tills bar­net fyll­de 21 år. I en re­cen­sion av Si­mon Lou­vis­hs re­la­tivt nya bi­o­gra­fi om Chaplin, Chaplin: The Tramp’s Odys­sey (en ti­tel som an­spe­lar på en re­sa hem ef­ter en kon­flikt), no­te­ra­de Si­mon Cal­low att: ”Det allt stör­re ga­pet mel­lan den lil­la man­nen och hans ska­pa­re gick var­ken för­bi Chaplin el­ler kom­men­ta­to­rer­na. The Tramp im­po­tent, Chaplin väl­digt po­tent – bå­de som ar­tist och som man.”

Chaplins pri­vat­liv er­bjöd ett an­tal möj­lig­he­ter att ta itu med bre­da­re so­ci­a­la frå­gor. Fak­tum är att ”fan­ta­sin” av film­stjär­nan of­ta va­rit ett sätt för kul­tu­ren att ta itu med väl­digt verk­li­ga pro­blem som ut­spe­lar sig.

Den 27 sep­tem­ber 1991 dog Oo­na O’neill. Hon ha­de va­rit gift med Charlie Chaplin. Hen­nes döds­

” An­ti­kom­mu­nis­ter­na i USA pe­ka­de på vad de an­såg som star­ka be­vis för Chaplins väns­ter­po­li­tik.”

an­nons i New York Ti­mes be­skrev hen­ne som ”… frun till en av vi­ta du­kens störs­ta ko­mis­ka ge­ni­er”. Oo­na O’neill ha­de gift sig med Chaplin 1943. Han var då 54 år gam­mal. Oo­nas far, skå­de­spe­la­ren Eu­ge­ne O’neill (även han 54 år) blev så be­stört att han gjor­de sin 18-åri­ga dot­ter arv­lös. När hon en gång till­frå­ga­des om den sto­ra ål­ders­skill­na­den mel­lan hen­ne och Charlie sva­ra­de Oo­na: ”Han är min värld. Jag har ald­rig sett el­ler levt nå­got an­nat”.

Un­der stör­re de­len av sitt äk­ten­skap bod­de Chaplin och Oo­na vid Genè­ve­sjön, och i döds­an­non­sen i New York Ti­mes stod att ”de­ras hem blev ett slags in­tel­lek­tu­ellt vat­ten­hål. Pablo Ca­sals, Ni­ki­ta Ch­rusjtjov, Ja­war­hal Ne­h­ru och Zhou En­lai var bland de som be­sök­te pa­ret Chaplin”.

Var­je liv har si­na kri­tis­ka da­gar och da­tum, för Chaplin var den 17 sep­tem­ber 1952 ett så­dant. Charlie, Oo­na och de­ras fy­ra barn seg­la­de från USA till Lon­don för pre­miä­ren av Chaplins film Li­me­light. Un­der re­sans gång blev Chaplins

in­re­se­till­stånd till USA åter­kal­lat (han var brit­tisk med­bor­ga­re som ar­be­ta­de i USA). Det var re­sul­ta­tet av oro­lig­he­ter­na kring Chaplins po­li­tis­ka sym­pa­ti­er och ef­ter det­ta da­tum skul­le han ba­ra sät­ta fo­ten i USA en gång till. FBI ha­de över­va­kat Chaplin se­dan 1923 och che­fen för FBI, J. Edgar Hoover, ha­de sär­skilt fo­kus på ho­nom. FBI:S upp­drag var att be­vi­sa att Chaplin var kom­mu­nist.

På 1940- och 1950-ta­let pe­ka­de an­ti­kom­mu­nis­ter­na i USA på vad de an­såg som star­ka be­vis för Chaplins väns­ter­po­li­tik: hans tal un­der and­ra världs­kri­get som stöd­de USAal­li­e­ra­de Ryss­land. An­gå­en­de den kom­mu­nis­tis­ka ”häx­jak­ten” sa Hol­ly­wood­stjär­nan Burt Lan­cas­ter: ”Kan nå­got va­ra mer oa­me­ri­kanskt än den Oa­me­ri­kans­ka Kom­mit­tén?”

Den emo­tio­nel­la på­frest­ning­en över att bli ut­vi­sad från USA 1952 blev enorm för Chaplin. I sin näs­ta film King in New York hit­ta­de den­na myc­ket skick­li­ga film­ska­pa­re ett sätt att ut­tryc­ka det kom­pli­ce­ra­de för­hål­lan­det med lan­det där hans kar­riär blomst­ra­de. Chaplins bi­o­graf Si­mon Lou­vish ut­tryck­te att Charlie, som i den­na film spe­lar kung Shah­dov: ”myc­ket väl vet, lik­som vi, att Shah­dov fort­fa­ran­de är Charlie Land­stry­ka­ren. Äld­re, be­rö­vad av si­na gam­la klä­der och ka­rak­tä­ris­tis­ka mustasch, men spe­gel­bil­den av den evi­ga luf­fa­ren som se­nast sågs 1936 i fil­men Mo­der­na ti­der”. I kam­pan­jen fö­re fil­mens brit­tis­ka pre­miär in­går ett styc­ke ur ta­let som hålls i slu­tet av fil­men. Det be­skrivs in­te som ka­rak­tä­rens tal i fil­men, men som Charlie Chaplins. Det­ta sam­man­fat­tar myc­ket väl vad Chaplin äg­na­de sin kar­riär åt, att an­vän­da sin po­pu­la­ri­tet till att öpp­na män­ni­skors ögon så att de skul­le se de fa­ror som finns i värl­den. Med sin ta­lang för­sök­te han li­va upp publi­ken, de­fi­ni­tivt en he­ro­isk am­bi­tion. Men hur upp­skat­tat var hjälte­mo­det? Se­na­re de­len av Chaplins liv sam­man­fat­tar de spän­ning­ar som kan upp­stå mel­lan konst och kom­mer­si­el­la syf­ten i film­in­du­strin, kul­tu­rel­la vär­de­ring­ar kring äk­ten­skap och för­äld­ra­skap, och hur lätt en of­fent­lig per­son kan an­vän­das som syn­da­bock för att upp­nå ett hög­re syf­te rö­ran­de vis­sa ty­per av pa­ra­noia. Låt oss av­slu­ta med en anek­dot som vi­sar på den be­stå­en­de kraf­ten av ko­me­di och lek­full­het för att un­der­grä­va auk­to­ri­tet. När den Oa­me­ri­kans­ka kom­mit­tén skul­le kal­la Chaplin för att vitt­na fat­ta­de de ett be­slut i sista mi­nu­ten om att in­te kal­la ho­nom. Chaplin ha­de pla­ne­rat att gå klädd som Charlie Land­stry­ka­ren. Han var en skäm­ta­re som för­sök­te slå hål på den själv­upp­hö­jan­de au­ran hos de makt­gal­na. Som Charlie Land­stry­ka­ren stod Chaplins hjäl­te för de makt­lö­sa, och det var hans makt. Det finns ing­en tra­ge­di i att gö­ra det ställ­nings­ta­gan­det.

”Se­na­re de­len av Chaplins liv sam­man­fat­tar de spän­ning­ar som kan upp­stå mel­lan konst och kom­mer­si­el­la syf­ten.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.