J. EDGAR HOOVER

J. Edgar Hoovers strid mot kri­mi­na­li­tet ställ­de ho­nom öga-mot-öga med gangst­rar, kom­mu­nis­ter och till och med med­lem­mar av den ame­ri­kans­ka re­ge­ring­en.

Sanningen bakom vår tids största skandaler - - Innehåll -

Po­li­ti­kern med kopp­ling­ar till maf­fi­an och med av­sikt att på det­ta sätt in­fö­ra ord­ning.

Re­vol­ver­na lad­da­des med ku­lor, kulspru­te­pi­sto­ler var fyll­da och re­do. Det var en svet­tig vår­dag i New Or­le­ans 1936 och John Edgar Hoover för­be­red­de sig för att gö­ra det störs­ta gri­pan­det i sin kar­riär. Res­ten av ”G-män­nen” kring ho­nom ha­de på sig si­na pro­fes­sio­nel­la ko­sty­mer och hat­tar, som chef för den nya by­rån FBI in­si­ste­ra­de Hoover på att hans agen­ter kläd­de sig oklan­der­ligt vart de än gick.

Han gick ut på ga­tan där ar­re­ste­ring­en skul­le äga rum och vän­ta­de bakom en gränd med res­ten av agen­ter­na. De såg sitt mål – den kän­da gangs­tern och skur­ken Al­vin ”Creepy” Kar­pis såg be­lå­ten och av­slapp­nad ut med sin at­trak­ti­va, röd­hå­ri­ga flick­vän. Hoover skul­le tor­ka bort le­en­det från hans an­sik­te. En av hans agen­ter sig­na­le­ra­de och plöts­ligt ha­de 20 tungt be­väp­na­de re­ge­rings­tjäns­te­män om­ring­at må­let. Hoover var kvar bakom grän­den, det var in­te sä­kert än. Då ro­pa­de en av hans agen­ter att om­rå­det var säk­rat och Hoover skred snabbt till ver­ket. De upp­ma­na­de Kar­pis att ge upp och Hoover tving­a­de agen­ter­na att hål­la till­ba­ka så att han själv kun­de gö­ra gri­pan­det. När han bad om hand­bo­jor ha­de ing­en av agen­ter­na någ­ra så en av dem gav istäl­let sin slips till Hoover. Hoover för­säk­ra­de att pres­sen såg det och att han blev fo­to­gra­fe­rad så att han skul­le kun­na ta åt

sig äran. Hän­del­sen blev första­si­desstoff och han log när han läs­te att Ame­ri­ka ha­de hit­tat sin nya brotts­be­käm­pa­re.

Kar­pis-ar­re­ste­ring­en re­gis­se­ra­des av Hoover och hans bi­trä­dan­de sty­res­man Cly­de Tol­son för att sva­ra på kri­ti­ken från en se­nats­kom­mit­té. De var oro­a­de över Hoovers krav på mer be­fo­gen­he­ter för FBI trots att han ald­rig tjänst­gjort på fäl­tet el­ler per­son­li­gen ar­re­ste­rat nå­gon. Som med all kri­tik tog Hoover det per­son­ligt och såg till att han skul­le va­ra på plats un­der näs­ta sto­ra ar­re­ste­ring. För att upp­nå det­ta chart­ra­de han ett flyg till New Or­le­ans för ho­nom och 14 av si­na män. Allt gjor­des med 24-tim­mars var­sel, vil­ket på 1930-ta­let var en häp­nads­väc­kan­de, näs­tan omöj­lig, pre­sta­tion.

Mind­re än två år ti­di­ga­re ha­de han över­va­kat ar­re­ste­ring­en av man­nen som ha­de ett ryk­te om sig att ald­rig kun­na fång­as, John Dil­ling­er. Skur­ken blev en folk­sa­ga i Mel­lan­väs­tern och rik­ta­de in sig på gi­ri­ga ban­ker som an­sågs va­ra or­sa­ken till Den sto­ra de­press­io­nen. En­ligt Hoover var han en ge­nom­snitt­lig brotts­ling, ”en öldric­kan­de tuf­fing” som mås­te ar­re­ste­ras. FBI:S histo­ria om att för­sö­ka ar­re­ste­ra Dil­ling­er var dock in­te im­po­ne­ran­de. Ett hög­pro­fi­le­rat miss­lyc­kan­de i april 1934, där agen­ter tillät Dil­ling­er att fly från ett ho­tell som de up­pen­bar­li­gen ha­de om­ring­at, or­sa­ka­de då­lig press för Hoover och FBI. Lik­som hans stri­der med se­na­ten två år se­na­re, ha­de Dil­ling­er-histo­ri­en ock­så bli­vit per­son­lig för Hoover. Dil­ling­er plå­ga­de Hoover med vy­kort där han skrev att Hoover ald­rig skul­le kla­ra att fånga ho­nom.

Den 21 ju­li 1934 fick en av Hoovers agen­ter ett tips om Dil­ling­ers göm­stäl­le. Kloc­kan 10.30 sam­la­des Fbi-agen­ter ut­an­för Bi­o­graph Thea­ter i Chi­ca­go och vän­ta­de på Dil­ling­er. När han gjor­de det öpp­na­de de ge­nast eld och dö­da­de ho­nom i ett kul­regn. Den of­fi­ci­el­la histo­ri­en var att Dil­ling­er sträck­te sig ef­ter sitt va­pen, men det­ta är omdis­ku­te­rat. För Hoover spe­la­de det ing­en roll: ”En brotts­ling är en­dast bra om han är död”.

Agen­ten som led­de ope­ra­tio­nen var Mel­vin Pur­vis, som fram till dess var en nä­ra vän till Hoover och där­med en del av en no­ga ut­vald in­re cir­kel inom FBI. Pur­vis fick myc­ket upp­märk­sam­het i tid­ning­ar­na ef­ter Dil­ling­er­skjut­ning­en, men olyck­ligt nog för Pur­vis tyck­te Hoover in­te om att de­la på me­di­e­upp­stån­del­sen. Som ett sätt att för­sö­ka åter­få sin po­pu­la­ri­tet pla­ner­­ade Hoover att gö­ra sig av med Pur­vis. Den 10 ju­li 1935 läm­na­de Pur­vis in sin av­skeds­an­sö­kan. Hans sek­re­te­ra­re skul­le se­na­re sä­ga: ”Om du in­te fort­sat­te att be­ha­ga kung­en för­blev du in­te en fa­vo­rit spe­ci­ellt länge”.

I Washing­ton upp­stod ock­så frå­gor om Hoovers up­pen­ba­ra band till den kän­da maf­fi­a­bos­sen Frank Costel­lo. Det var i bäs­ta fall olämp­ligt för nå­gon form av re­la­tion att ex­i­ste­ra mel­lan en Fbi-agent och en känd brotts­ling. Vil­ket bud­skap skic­ka­des till all­män­he­ten om che­fen för FBI ar­re­ste­rar gangst­rar ena se­kun­den och sam­ar­be­tar med dem i näs­ta? Costel­lo-histo­ri­en bör­ja­de i New York när han träf­fa­de Hoover un­der en shop­ping­­

”En­ligt Hoover var en brotts­ling en­dast bra om han var död.”

run­da. De ha­de ett trev­ligt sam­tal, träf­fa­des igen på Wal­dorf Ho­tel och drack till­sam­mans på Stork Club. Käl­lor inom maf­fi­an häv­da­de att Costel­lo hängav sig åt Hoovers pas­sion för spel ge­nom att ge ho­nom tips om häst­kapp­löp­ning som han ha­de gjort upp. Re­la­tio­nen blev så nä­ra att Costel­lo en gång sa till Hoover: ”Jag mås­te va­ra för­sik­tig med mitt um­gänge, de kom­mer att an­kla­ga mig för att sam­ver­ka med tvi­vel­ak­ti­ga fi­gu­rer”.

Na­tur­ligt­vis bör­ja­de folk pra­ta om des­sa um­gäng­en, men i slu­tet av 1930-ta­let ha­de Hoover bli­vit näs­tan oåt­kom­lig tack va­re sin makt­po­si­tion som chef för FBI. Han ha­de ka­pi­ta­li­se­rat på sin själv­upp­hö­jel­se ge­nom att gö­ra en li­ten av­del­ning till en brotts­be­käm­pan­de strids­vagn med om­fatt­­an­de ut­red­nings­be­fo­gen­he­ter. Hans FBIla­bo­ra­to­ri­um kom på nya ban­bry­tan­de sätt att upp­täc­ka brotts­lig­het. Han an­vän­de den se­nas­te tek­ni­ken som te­le­fon­av­lyss­ning, för att sno­ka i an­nars on­å­ba­ra kon­ver­sa­tio­ner och ska­pa­de enor­ma ar­kiv över ut­red­nings­­mål.

Ef­ter Lind­bergh-kid­napp­ning­en, där en poj­ke togs från sitt sov­rum 1932, ba­se­ra­des gri­pan­det och åta­let av hu­vud­miss­tänk­te Bru­no Ri­chard Haupt­mann på an­vänd­ning­en av mar­ke­ra­de sed­lar och handsti­len i bre­ven om lö­sen­sum­ma, som iden­ti­fi­e­ra­des av FBI. Fing­er­avtryck an­vän­des ock­så och ef­ter att fal­let stäng­des in­si­ste­ra­de Hoover på att al­la brotts­ling­ar som greps av FBI skul­le läm­na fin­gerav­tryck som skul­le ar­ki­ve­ras för att hål­la re­da på åter­kom­man­de brotts­ling­ar. Des­sa in­no­va­tio­ner lyf­te Hoovers så högt att han snart an­sågs va­ra oåt­kom­lig för hans po­li­tis­ka fi­en­der.

FBI:S ökan­de sta­tus oro­a­de många inom det ame­ri­kans­ka eta­blis­se­mang­et, där­ibland två på varand­ra ef­ter­föl­jan­de pre­si­den­ter, Frank­lin Roo­se­velt och Har­ry Tru­man. Bå­da var i tjänst un­der Hoovers krig mot brott och bå­da ifrå­ga­sat­te hans till sy­nes otrött­li­ga törst ef­ter mer makt över med­bor­gar­nas liv. Te­le­fonav­lyss­ning och hem­lig över­vak­ning blev ett om­rå­de för ökad oro, och nå­gon an­märk­te: ”Om det fanns en mr Hoover i det förs­ta år­hund­ra­det, kan du fö­re­stäl­la dig vad han skul­le ha lagt i si­na ar­kiv om en viss bråk­sta­ke från Na­za­reth?”. Roo­se­velt blev ils­ken av att Hoover sno­ka­de i hans frus af­fä­rer och var an­ge­lä­gen om att FBI skul­le slu­ta in­va­de­ra ame­ri­kans­ka med­bor­ga­res pri­vat­liv. Ef­ter ett spek­ta­ku­lärt gräl bad Roo­se­velt Hoover att läm­na Vi­ta hu­set och att han där­ef­ter en­dast skul­le ta­la med ho­nom vid for­mel­la till­fäl­len när han mås­te.

När Har­ry Tru­man tog över som pre­si­dent ef­ter Roo­se­velts död skrev han ett me­mo: ”Vi vill in­te ha nå­gon Gesta­po el­ler hem­lig po­lis. FBI rör sig i den rikt­ning­en ... det­ta mås­te stop­pas”. Som svar på tal sat­te Hoover ihop ett ar­kiv om Tru­man men fann myc­ket li­te att fyl­la det med. Hoover fruk­ta­de Tru­man mest av al­la pre­si­den­ter som var i tjänst un­der hans tid som chef för FBI. Tru­man ha­de be­fo­gen­het att klip­pa hans ving­ar och Hoover ha­de knappt nå­gon smuts att kas­ta till­ba­ka på ho­nom. En­ligt en sam­ti­da kol­le­ga inom FBI var ”Hoover rädd för sitt liv med Tru­man – jag vet det per­son­li­gen”.

Hoover stod in­te ut med att va­ra ut­an­för det po­li­tis­ka sta­ke­tet och att in­te kun­na ta sig till­ba­ka in. Från det ögon­blick som Tru­man in­tog pre­si­dentäm­be­tet 1945 bör­ja­de Hoover bli allt­mer pa­ra­noid över sin an­ställ­nings­trygg­het. Han be­höv­de nå­got

”FBI:S ökan­de sta­tus oro­a­de många inom det ame­ri­kans­ka eta­blis­se­mang­et.”

som skul­le säk­ra hans ställ­ning i mak­tens öv­re kor­ri­do­rer. Det räck­te in­te läng­re att fort­sät­ta sät­ta dit gangst­rar, Kar­pis var den sista av en ut­dö­en­de grupp av de­spe­ra­ta sprit­lang­a­re. Det rik­ti­ga ho­tet ver­ka­de nu va­ra kom­mu­nis­men, så Hoover lät al­la ve­ta att han och ba­ra han kun­de hål­la USA sä­kert från det rö­da ho­tet. Han de­mo­ni­se­ra­de ”rö­ding­ar­na” som po­li­tis­ka brotts­ling­ar och häv­da­de att de var an­sva­ri­ga för ter­ro­rism och pla­ne­ra­de att stör­ta den ame­ri­kans­ka re­ge­ring­en ge­nom brotts­lig­het.

Hoover var in­te främ­man­de för den­na kamp. Han var in­vol­ve­rad i Pal­mer-rä­der­na på 1920ta­let, då man ar­re­ste­ra­de och ut­vi­sa­de hund­ra­tals miss­tänk­ta kom­mu­nis­tis­ka och an­ar­kis­tis­ka sym­pa­ti­sö­rer som ny­li­gen emi­gre­rat till USA och man fort­sat­te att un­der­sö­ka den väl­kän­da hå­lan av omo­ra­lisk ak­ti­vi­tet: Hol­ly­wood. En­ligt Hoover osa­de Hol­ly­wood av ”kom­mu­nis­mens smut­si­ga luft”. Han såg till att skå­de­spe­la­re och skå­de­spe­lers­kor med kän­da kom­mu­nis­tis­ka sym­pa­ti­er ex­po­ne­ra­des och straf­fa­des. Vis­sa träd­de fram fri­vil­ligt, Walt Dis­ney be­rät­ta­de för Hoover att han var över­ty­gad om att någ­ra ur hans per­so­nal gav Mus­se Pigg kom­mun­is­tis­ka re­pli­ker. Hans öv­ri­ga mål sträck­te sig från A-kän­di­sar som Hump­h­rey Bogart, känd för Ca­sab­lan­ca, till Hol­ly­wood­kän­di­sar och fram­ti­da pre­si­den­ter som Ro­nald Re­a­gan, och ko­mi­kern Charlie Chaplin, som iro­niskt nog just av­slu­tat in­spel­ning­en av fil­men Dik­ta­torn. Al­la miss­tänk­tes för kom­mu­nis­tisk ak­ti­vi­tet och ha­de kon­fi­den­ti­el­la fi­ler på Hoovers kon­tor.

På 1950-ta­let ha­de räds­lan för kom­mu­nism nått sin kli­max och Hoover led­de kam­pen till­sam­mans med sin al­li­era­de och vän, se­na­tor Jo­seph Mc­cart­hy. Mc­cart­hy ha­de sik­tet in­ställt på gam­la per­son­li­ga fi­en­der, po­li­tis­ka mot­stån­da­re och al­la han ogil­la­de. Han bad Hoover om in­for­ma­tion som kun­de ska­da hans mål, Hoover lyd­de och an­vän­de FBI:S re­sur­ser. Sär­skil­da för­hör in­rät­ta­des un­der Kom­mit­tén mot oa­me­ri­kansk verk­sam­het, där Mc­cart­hy skrä­na­de och yra­de fram­för si­na of­fer och vif­ta­de med pär­mar med de­tal­jer om kom­mu­nis­tisk verk­sam­het, som till­han­da­hål­lits av Hoover. Det­ta sågs som rätt­vi­sa för brot­tet att tän­ka kom­mun­is­tis­ka tan­kar och un­der en kon­fe­rens gav Hoover föl­jan­de kom­men­tar till po­lis­be­fäl: ”Det krä­ver att vi är på vår vakt mot en fi­en­de som skam­löst och öp­pet har fö­re­språ­kat kor­rup­tion i Ame­ri­ka”.

I slutän­dan var det den ame­ri­kans­ka na­tio­nen som trött­na­de på re­ge­rings­le­da­re som tram­pa­de på oskyl­di­ga med­bor­ga­res rät­tig­he­ter. Mc­cart­hy mis­te all­män­he­tens för­tro­en­de, vän­de sig till flas­kan och hans be­te­en­de blev allt­mer obe­räk­ne­ligt. Hoover kän­de igen ett hopp­löst fall när han såg ett och di­stan­se­ra­de sig för­sik­tigt från Mc­cart­hy. Han skul­le se­na­re häv­da att han och Mc­cart­hy ald­rig va­rit nä­ra och att de var oen­se om grund­läg­gan­de frå­gor. I själ­va ver­ket ha­de Hoover, lik­som Mc­Cart­hy, ba­ra sett kom­mu­nism som en an­nan form av den kri­mi­nel­la gangs­tern, nå­got som stred mot la­gen och stör­de fre­den. Någ­ra år ef­ter att Hoover gått i pen­sion be­ställ­de ett kon­gress­ut­skott en kon­troll av sä­ker­hets­ar­ki­ven som fanns i det störs­ta Fbi-kon­to­ren i lan­det. De upp­täck­te att FBI ut­red­de 19 700 fall av “sam­hälls­om­stör­ta­re”, el­ler kom­mu­nis­ter, un­der Hoovers led­ning. Av dem vi­sa­de sig en­dast fy­ra syss­la med kri­mi­nel­la ak­ti­vi­te­ter, men ing­et ar­kiv in­ne­höll nå­got som skul­le kun­na stör­ta re­ge­ring­en. En­dast i Hoovers huvud gick kom­mu­nis­ter­na och de kri­mi­nel­la hand i hand.

När 1950-ta­let när­ma­de sig sitt slut dog den rö­da skräc­ken ut lik­som gangs­tern ha­de gjort på 1940ta­let. Kom­mu­nis­men sågs nu fin­nas ut­om­lands i Ös­teu­ro­pa el­ler Ku­ba, in­te i USA. Tack va­re FBI:S stän­di­ga tra­kas­se­ri­er ha­de med­lem­san­ta­let i det ame­ri­kans­ka kom­mu­nist­par­ti­et, som in­te ha­de någ­ra be­vi­sa­de kopp­ling­ar till kri­mi­nell verk­sam­het, sjun­kit från 60 000 år 1919 till mind­re än 5 000 år 1956. Hoover för­blev en do­mi­ne­ran­de fi­gur i all­män­he­tens med­ve­tan­de och skul­le bli det till näs­ta år­tion­de. Han var all­tid no­ga med sin po­si­tion och fort­sat­te dis­kret be­va­ka det ame­ri­kans­ka eta­blis­se­mang­et. Hans krig mot brott ha­de ta­git ho­nom från ob­sce­na svart­klub­bar i New Or­le­ans och Chi­ca­go till de hel­ga­de makt­sa­lar­na i Washing­ton D.C., men ef­ter 1960 skul­le hans kamp ta en an­nan rikt­ning. 1930-ta­lets lag­man blev po­li­ti­ker som de­spe­rat käm­pa­de för att be­hål­la mak­ten som chef för FBI i USA:S snabbt för­än­der­li­ga kul­tu­rel­la och so­ci­a­la mil­jö.

”Käl­lor häv­da­de att Costel­lo gav Hoover tips på häst­kapp­löp­ning som han ha­de gjort upp i för­väg.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.