LUDWIG I

Kung Ludwig I av Bay­ern må ha fal­lit hand­löst för sin dansös Lo­la Mon­tez, men de and­ra i hans kung­a­dö­me de­la­de in­te hans var­ma käns­lor.

Sanningen bakom vår tids största skandaler - - Innehåll -

Hur Lo­la Mon­tez ska­pa­de spric­kor i Ludwig I:s kung­a­hus.

Det häng­er i ett tyst hörn av slot­tet Nymp­hen­­burg strax ut­an­för Mün­chen. Av de 36 por­trätt som pry­der kung Lud­vig I:s be­röm­da Schön­hei­ten­ga­le­rie, el­ler Skön­hets­gal­le­ri­et, står ett ut. Må­lat av Jo­sef Karl Sti­e­ler år 1847 skild­rar det en vac­ker kvin­na, hen­nes el­fen­bens­vi­ta an­sik­te är in­ra­mat av en kas­kad av mörkt hår fullt med rö­da ro­sor. När kung­en be­ställ­de por­trät­tet var hon re­dan en av 1800-ta­lets mest ökän­da kvin­nor och inom 16 må­na­der skul­le hon kos­ta ho­nom tro­nen.

60-åri­ge Lud­vig I ha­de all­tid be­und­rat skön­het. Han föd­des i Stras­bourg, där hans far Max­i­mi­li­an tjänst­gjor­de i den frans­ka ar­mén. Lud­vig fick sitt namn ef­ter sin gud­fa­der, den för­döm­de kung­en Lud­vig XVI. Ef­ter att Lud­vig I kom till den bay­ers­ka tro­nen 1825 till­bring­a­de han en för­mö­gen­het på att för­vand­la Mün­chen till att lik­na Aten – ne­o­klas­sis­ka bå­gar, tem­pel och gal­le­ri­er ful­la med gre­kis­ka skulp­­­tu­rer. Kung­en var välskapt och char­mig, han kläd­de sig sjas­kigt, skrev po­e­si och ha­de en ten­dens till Wit­tels­bachs­sisk ex­cent­ri­ci­tet – sam­ma ex­cent­ri­ci­tet som fick hans dot­ter Alexandra att tro att hon ha­de svalt ett glaspi­a­no en gång. Bay­rar­na för­lät ho­nom of­ta. Hans ut­omäk­ten­skap­li­ga af­fä­rer or­sa­ka­de mer för­vir­ring än för­dö­mel­se, men al­la sym­pa­ti­se­ra­des med stac­kars drott­ning The­re­se som Lud­vig ha­de gift sig med 1810. Men för­lå­tel­ser­na tog slut den 7 ok­to­ber 1848 när kung­en träf­fa­de en ung dansös som för­änd­ra­de allt.

Två da­gar ti­di­ga­re ha­de den ex­o­tis­ka kvin­nan svept in i Mün­chen med en au­ra av mystik och häv­dat att hon var dot­ter till spans­ka stor­he­ter. Hon föd­des som Eli­za Gil­bert år 1821 av ir­länds­ka för­äld­rar. Hen­nes barn­dom var kring­strö­van­de och hon skick­­ades runt mel­lan släk­ting­ar och in­ter­nat­sko­lor. Som 16-åring rym­de hon och gif­te sig med en ung brit­tisk of­fi­cer som hon skil­de sig från ef­ter fem år i In­di­en. Snart var hon i Lon­don, kal­la­de sig Lo­la Mon­tez och bör­ja­de ar­be­ta som dansös. Hon ha­de in­te myc­ket ta­lang, men Lo­la var bra på att säl­ja in sig själv – hon an­vän­de sin skön­het och sen­su­a­li­tet för att loc­ka till sig upp­märk­sam­het. Publi­ken jubla­de när de såg hen­nes spin­del­dans. Lo­la sväng­de höf­ter­na och ska­ka­de spind­lar av kork från sin upp­lyf­ta kjol och me­dan hon gjor­de det av­­slö­ja­de hon att hon in­te ha­de nå­got un­der kjo­len. När en i publi­ken kän­de igen den spans­ka Lo­la som ir­länds­ka Eli­za flyd­de hon från Eng­land. Skandaler ja­ga­de hen­ne över kon­ti­nen­ten, land ef­ter land, ut­vi­sa­de hen­ne mitt un­der hen­nes hög­pro­fi­le­ra­de af­fä­rer (hen­nes äls­ka­re sägs ha va­rit tsar Niko­laj I av Ryss­land, Franz Liszt och Alex­an­dre Du­mas), tra­gis­ka du­el­ler och ryk­ten om ut­press­ning.

I ok­to­ber 1846 pre­sen­te­ra­de sig Lo­la för di­rek­tö­ren för statste­a­tern i Mün­chen och kräv­de att de skul­le för­lo­vas. Tjäns­te­man­nen väg­ra­de och häv­da­de att hen­nes ut­se­en­de skul­le upp­rö­ra Bay­erns kon­ser­va­ti­va ka­tols­ka mo­ral. Lo­la be­gav sig till Mu­nich Re­si­denz och fick ett mö­te för att över­ty­ga kung Lud­vig I. En­ligt ryk­ten stir­ra­de

kung­en på hen­nes lå­ga de­kol­le­tage och frå­ga­de om hen­nes ge­ne­rö­sa barm var äk­ta. Lo­la sva­ra­de med att sli­ta upp blus­li­vet och vi­sa si­na till­gång­ar. Kung­en var troll­bun­den och be­ord­ra­de sin te­a­ter­re­gis­sör att an­non­se­ra Lo­las de­but i Mün­chen. Det gick in­te bra och Lo­la blev ut­bu­ad un­der sitt förs­ta scen­fram­trä­dan­de. Un­der hen­nes and­ra och sista fö­re­ställ­ning någ­ra da­gar se­na­re be­höv­de be­väp­nad po­lis in­ta or­kes­ter­di­ket för att för­hind­ra ett upp­lopp.

Lud­vig ig­no­re­ra­de pro­ble­men och till­bring­a­de oänd­li­ga ef­ter­mid­da­gar med sin dan­sa­re och be­ställ­de ett por­trätt av hen­ne till sitt skön­hets­gal­le­ri. Det vis­ka­des ock­så att han pra­ta­de bay­ersk po­li­tik med hen­ne, myc­ket till re­ge­ring­ens fa­sa. Se­dan 1837 ha­de det pa­pis­tis­ka par­ti­et, en re­ak­tio­när grupp som stöd­des av den ka­tols­ka kyr­kan, haft mak­ten och in­fört re­pres­siv cen­sur och an­ti-pro­te­stan­tis­ka la­gar. De ha­de ig­no­re­rat kung­ens ti­di­ga­re af­fä­rer men den spans­ka dan­sö­sen var an­norlun­da. Folk vis­ka­de att hon var en hem­lig agent spons­rad av an­ting­en fri­mu­ra­re el­ler pro­te­stan­ter. Med sin sen­su­a­li­tet, sin smak för det ex­o­tis­ka och sitt smut­si­ga ryk­te kräv­des det in­te myc­ket för att tro att Lo­la Mon­tez var en far­lig även­ty­ra­re som vil­le för­stö­ra den ka­tols­ka mak­ten.

Tjäns­te­män­nen var­na­de för hen­ne, men Lud­vig av­fär­da­de de­ras far­hå­gor och in­si­ste­ra­de på att han var kär och ha­de sam­ma rätt till lyc­ka som and­ra. Tjäns­te­män­nen gniss­la­de tän­der när han köp­te en herr­gård till hen­ne och hans plan att gö­ra Lo­la till gre­vin­na led­de till öp­pen re­volt. När mi­nist­rar­na påmin­de ho­nom om att ba­ra bay­ers­ka med­bor­ga­re kun­de till­de­las tit­lar be­ställ­de Lud­vig Lo­las med­bor­gar­skap. Pre­miär­mi­nis­tern Karl von Abel var­nan­de att kung­ens för­blin­del­se ingav ”för­sva­gad re­spekt för tro­nen och så­ra­de na­tio­nal­käns­lan” och kräv­de att Lud­vig gav upp sin dansös. Kung­en sva­ra­de ge­nom att av­ske­da Abel och splitt­ra re­ge­ring­en. I de­ras stäl­le till­sat­tes en li­be­ral re­ge­ring som Lud­vig val­de med Lo­la. För att fi­ra till­de­la­de han Lo­la ti­teln gre­vin­nan av Lands­f­eld och ba­ro­nes­san Ro­senthal, och gav hen­ne ock­så en år­lig er­sätt­ning på 20 000 mark. Han tving­a­de ock­så sin för­öd­mju­ka­de fru att hed­ra dan­sö­sen med en plats i sin per­son­li­ga krets. Upplåst av kung­lig upp­märk­sam­het age­ra­de Lo­la in­te di­rekt med aris­to­kra­tisk för­näm­het, hon svor till fi­en­der och ja­ga­de dem med en pis­ka.

Den här hän­syns­lö­sa, far­li­ga dan­sen be­kym­ra­de al­la för­u­tom kung­en och Lo­la. När ka­tols­ka pro­fes­so­rer vid Mün­chens uni­ver­si­tet pro­te­ste­ra­de mot af­fä­ren av­ske­da­de Lud­vig dem. När en arg grupp stu­den­ter de­mon­stre­ra­de ut­an­för Lo­las herr­gård vin­ka­de hon glatt till dem från fönst­ret och skå­la­de mot dem med cham­pagne in­nan hon över­ty­ga­de sin äls­ka­re att stänga ner in­sti­tu­tio­nen. Or­dern, som kom den 9 feb­ru­a­ri 1848, choc­ka­de he­la Mün­chen och hu­vud­sta­den var i upp­ror. Ka­to­li­ker blev mo­ra­liskt upp­rör­da, stu­den­ter gjor­de re­volt och till och med kung­ens öd­mju­ka un­der­så­tar gick ut på ga­tor­na i pro­test. Gre­vin­nan av Lands­f­eld val­de oklokt nog just det­ta ögon­blick att vand­ra bort­om herr­går­dens skyd­dan­de mu­rar. Hon blev ja­gad av en folk­mas­sa och tving­a­des ta skydd i Thea­ti­ne-kyr­kan. Hon blev räd­dad när kung­en skic­ka­de ett be­väp­nat re­ge­men­te för att om­ringa kyr­kan. Men Lo­la för­vär­ra­de en re­dan då­lig si­tu­a­tion ge­nom att ta fram sin pi­stol och skju­ta över de­mon­stran­ter­na. Den ra­san­de folk­mas­san följ­de hen­ne till­ba­ka till hen­nes herr­gård, bröt sig ge­nom de be­väp­na­de vak­ter­na och kas­ta­de ste­nar ge­nom fönst­ren. Dans­ar­­en flyd­de till stal­let, hop­pa­de in i en vagn och fär­da­des snabbt till ett när­lig­gan­de värds­hus för att åter­i­gen vän­ta på att kung­en skul­le kom­ma till und­sätt­ning.

Lud­vig väg­ra­de fort­fa­ran­de att ge upp sin dansös. När re­ge­ring­en hör­de det­ta, sam­ma tjäns­te­män som Lo­la ha­de hjälpt till att väl­ja, av­gick he­la re­ge­ring­en i pro­test. Tu­sen­tals sam­la­des fram­för Mu­nich Re­si­denz och kräv­de att kung­en skul­le öpp­na uni­ver­si­te­tet och ut­vi­sa Lo­la från Bay­ern. Lud­vig var choc­kad, han ha­de gravt un­derskat­tat hur ha­tad hans äls­ka­rin­na ha­de bli­vit. Fle­ra spän­da

”Skandaler ja­ga­de hen­ne över kon­ti­nen­ten, land ef­ter land ut­vi­sa­de hen­ne mitt un­der hen­nes hög­pro­fi­le­ra­de af­fä­rer.”

mö­ten följ­de och när kväl­len kom ha­de Lud­vig fat­tat ett motvil­ligt be­slut – han skul­le in­te ba­ra öpp­na uni­ver­si­te­tet igen, men för att räd­da sin tron skul­le han ock­så off­ra kvin­nan han äls­ka­de.

Ti­di­ga­re un­der da­gen ha­de Lo­la åter­vänt till sta­den, för­klädd i sol­da­t­u­ni­form. Hon göm­de sig i en an­häng­a­res lä­gen­het och skic­ka­de ett bråds­kan­de med­de­lan­de till kung­en och bad om skydd. På kväl­len kom hans svar, han be­ord­ra­de hen­ne att ge­nast läm­na Mün­chen. Lo­la väg­ra­de tro på att hon bli­vit över­gi­ven och rev sön­der med­de­lan­det. Det kräv­des två po­li­ser med pi­sto­ler rik­ta­de mot hen­ne för att över­ty­ga hen­ne att ly­da. I skydd av mörk­ret kör­de en vagn hen­ne till sä­ker­het i Schweiz.

Men Lud­vig ha­de vän­tat för länge med att age­ra. Miss­nö­jet öka­de i he­la Eu­ro­pa, re­vo­lu­tio­nen blos­sa­de upp 1848 och folk­mas­sor fyll­de ga­tor­na i Pa­ris och Wi­en. Den 4 mars stor­ma­de kung­ens ar­ga un­der­så­tar va­pen­för­rå­det. De stal va­pen och var be­red­da att läg­ga Re­si­denz un­der be­läg­ring om in­te Lud­vig gick med på fler krav. Kung­en såg ut över bar­ri­ka­der­na – med si­na sol­da­ter på ena si­dan och sitt folk, be­väp­na­de med pi­sto­ler, svärd och yx­or, på and­ra si­dan – och er­bjöd någ­ra halv­hjär­ta­de re­for­mer. Men Lo­la splitt­r­­­ade den ängs­li­ga fre­den ge­nom att åter­vän­da till Mün­chen, obju­den, en vec­ka se­na­re. Åter­i­gen fyll­des ga­tor­na med folk­mas­sor. Ef­ter att ha satt eld på po­lis­mi­ni­s­te­ri­et sam­la­des en folk­mas­sa runt Re­si­denz och vif­ta­de med si­na va­pen. I hopp om att kun­na avvärja en ka­ta­strof med­de­la­de Lud­vig att han ha­de åter­kal­lat dan­sö­sens bay­ers­ka med­bor­gar­skap och tit­lar och bann­lyst hen­ne från lan­det. Det var in­te till­räck­ligt för hans un­der­så­tar. Trött, des­il­lu­sio­ne­rad och rädd ab­di­ke­ra­de Lud­vig slut­li­gen den 20 mars. I sitt för­kun­nan­de in­si­ste­ra­de han på att hans hjär­ta, trots tu­mul­tet ”fort­fa­ran­de hy­ser kär­lek till Bay­ern.”

Den ti­di­ga­re kung­en lev­de i yt­ter­li­ga­re 20 år och spen­de­ra­de myc­ket av sin tid i en ele­gant vil­la i Nice. I bör­jan kor­re­spon­de­ra­de han ut­för­ligt med Lo­la, för­kla­ra­de sin kär­lek för hen­ne och skic­ka­de hen­ne cir­ka 70 000 mark per år – åt­minsto­ne tills han fick ve­ta att hon ha­de käns­lor för and­ra beundrare. Stac­kars Lud­vig dog i Nice den 29 feb­ru­a­ri 1868. Mün­chens ga­tor var kan­ta­de av tu­sen­tals bay­ra­re för hans be­grav­ning – i dö­den var allt för­lå­tet.

Vad hän­de med kvin­nan som var i cent­­rum av skan­da­len? Lo­la res­te värl­den runt, dan­sa­de och skrev si­na me­mo­a­rer. Längs vägen sam­la­de hon på sig yt­ter­­li­ga­re två ex-ma­kar och en rad på­häng som dog på mys­tis­ka sätt. All­män­he­tens in­tres­se av­tog grad­vis, hon fick fär­re och fär­re dans­jobb och den slös­ak­ti­ga Lo­la, som ha­de spen­de­rat al­la Lud­vigs bi­drag, drog sig till­ba­ka till en dun­kel värld av skab­bi­ga ho­tell och fat­tig­dom. Fal­let från top­pen fick hen­ne att bör­ja grubb­la. ”Jag vå­gar in­te tän­ka på det för­flut­na!” för­kun­na­de hon.

En gång ha­de hon över­gi­vit den all­dag­li­ga Eli­za Gil­bert för ex­o­tis­ka Lo­la Mon­tez. Nu er­sat­te hon den sen­su­el­la dan­sö­sen med en kon­ver­tit, läs­te Bi­beln och bad om för­lå­tel­se. En stro­ke för­la­ma­de hen­ne in­nan en lung­in­flam­ma­tion slut­li­gen tog hen­nes liv den 17 ja­nu­a­ri 1861, 39 år gam­mal. Hon be­grav­des i Broo­klyn un­der en grav­sten som in­te var smyc­kad med hen­nes ökän­da pseu­do­nym, ut­an sna­ra­re ”Mrs. Eli­za Gil­bert.”

”För att räd­da sin tron skul­le Lud­vig off­ra kvin­nan som han äls­ka­de.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.