LANCE ARMSTRONG

UPP­GÅNG OCH FALL

Sanningen bakom vår tids största skandaler - - Innehåll -

Från att ha va­rit i ramp­lju­set för sitt väl­gö­ren­hets­ar­be­te till att fal­la i on­åd.

Det var 1998 och Tour de Fran­ce låg ri­sigt till. Pre­cis när den förs­ta etap­pen av värl­dens störs­ta cy­kel­täv­ling skul­le dra igång hit­ta­des il­le­ga­la do­ping­pre­pa­rat i ett av cy­kel­tea­mens bi­lar. En ut­red­ning sat­tes igång, ho­tell­rum vän­des upp och ner och de an­kla­ga­de cy­klis­ter­na för­hör­des. De­baclet kas­ta­de en enorm skug­ga över 1998 års lopp och histo­ri­en fort­sat­te när klung­an cyk­la­de den sista etap­pen ge­nom i Pa­ris. Till slut er­kän­de nio av cy­klis­ter­na att de an­vänt för­bjud­na pre­pa­rat. Fes­ti­na-af­fä­ren lamslog den 85:e upp­la­gan av täv­ling­en och det året är nu känt som ” The Tour of Sha­me” (Skam­mens Tour). Det­ta var ba­ra bör­jan på en mörk pe­ri­od för pro­fes­sio­nell cyk­ling. Ba­ra ett år se­na­re blev den iko­nis­ka cy­klis­ten och en av de bäs­ta klätt­rar­na i spor­tens histo­ria, Mar­co Pan­ta­ni, av­stängd från 1999 års Gi­ro d’ita­lia på grund av ic­ke an­giv­na an­led­ning­ar. Cyk­ling­en be­höv­de en ny och ren hjäl­te. Fram steg Lance Armstrong.

Han föd­des 1971 i Tex­as och ha­de re­dan va­rit en fram­gångs­rik tri­at­let in­nan han byt­te ba­na till cyk­ling. Lance tog sitt pick och pack och läm­na­de sitt hem i Tex­as för Eu­ro­pa, där han kun­de ut­ma­na sig själv på de störs­ta etap­per­na – han blev proff­scy­klist 1992. 22 år gam­mal täv­la­de han för Mo­to­ro­la och vann VM i Nor­ge 1993. Han blev snabbt den bäs­ta ame­ri­kanska cy­klis­ten se­dan den sto­ra Greg Le­mond. Hans kör­de sin förs­ta Tour 1993 men det var in­te för­rän 1999, me­dan Fes­ti­na-af­fä­ren fort­fa­ran­de var väl­digt ny, som han tog sin förs­ta se­ger och blev sport­s­tjär­na. Ef­ter att ha do­mi­ne­rat lands­vägscyk­ling och olym­pis­ka tem­po­e­tap­per un­der bör­jan av 1990-ta­let bör­ja­de hans form svik­ta. Det vi­sa­de sig att det in­te var på grund av då­li­ga in­sat­ser men på grund av en can­cer­till­växt. Lance Armstrong di­a­gnos­ti­se­ra­des med te­sti­kel­can­cer i ok­to­ber 1996, en­dast 25 år gam­mal.

Tu­mö­rer­na ha­de spri­dit sig till hans lung­or och lymf­kört­lar. Han fick in­ten­siv cell­gifts­be­hand­ling och till och med en te­sti­kel bort­ta­gen för att över­le­va. När tu­mö­rer­na spred sig till hjär­nan ver­ka­de hop­pet ute, chan­sen för över­lev­nad sjönk till 40 pro­cent. Mi­ra­ku­löst nog över­lev­de den tuf­fa man­nan från Tex­as och åter­häm­ta­de sig fullt i feb­ru­a­ri 1997. Den be­slut­sam­ma Armstrong med­de­la­de att han ha­de all av­sikt att täv­la igen och skrev kon­trakt som le­da­re för cy­kel­tea­met Uni­ted Sta­tes Postal Ser­vice. Det var det en­da la­get som vå­ga­de sat­sa på can­cerö­ver­le­va­ren, som många an­tog var fär­dig som en pro­fes­sio­nell cy­klist. Det var en fan­tas­tisk bragd att över­le­va en så ag­gres­siv can­cer, men att åter­vän­da till cyk­ling­en så snabbt var än­nu mer an­märk­nings­värt.

Er­fa­ren­he­ten fick ho­nom att grun­da Lance Armstrong Founda­tion for Can­cer (nu Li­ve­strong), en väl­gö­ren­het som bil­da­des för att stöd­ja de som li­der av can­cer och för att fi­nan­si­e­ra can­cer­forsk­ning. Hans come­back blev ome­del­bart fram­gångs­rik och han blev fy­ra i Vu­el­ta a España 1998, en av de tre sto­ra cy­kel­täv­ling­ar­na till­sam­mans med Gi­ro och Tour. Ba­ra två år ef­ter sin åter­hämt­ning seg­ra­de Lance Armstrong i den störs­ta täv­ling­en inom cyk­ling och en av de

Den sju­fal­di­ga Tour de Fran­ce-mäs­ta­ren för­lo­ra­de allt när hans för­flut­na kom ikapp ho­nom – i en skan­dal som choc­ka­de sport­värl­den.

tuf­fas­te ut­hål­lig­hets­täv­ling­ar­na i värl­den: Tour de Fran­ce. Ef­ter skam­men 1998 var täv­ling­en känd som Tour of Re­ne­wal (För­ny­el­ser­nas Tour). Han var ba­ra den and­ra ame­ri­ka­nen nå­gon­sin att del­ta och otro­ligt nog cyk­la­de han i den be­röm­da gu­la le­dar­trö­jan igen 2000, 2001 och 2002. Han var en na­tur­­kraft un­der klätt­ring­en och en dy­na­misk sprin­ter i tem­po­e­tap­per­na. Armstrong ha­de re­dan skri­vit in sig i histo­rie­böc­ker­na och han och hans team gick ef­ter en fem­te se­ger 2003 – en pre­sta­tion som en­dast upp­nåtts av fy­ra and­ra cy­klis­ter i Tou­rens långa histo­ria. Det skul­le bli Armstrongs tuf­fas­te täv­ling nå­gon­sin ef­tersom han drab­ba­des av sjuk­dom da­gar­na fö­re lop­pet och rå­ka­de ut för en rad bak­slag un­der själ­va täv­ling­en. Trots det­ta seg­ra­de Armstrong än en gång. Han pla­ce­ra­de sig fram­för sin lång­va­ri­ga ri­val, tys­ka Jan Ull­rich, med ba­ra en mi­nut och en se­kund.

Föl­jan­de års Tour vi­sa­de sig va­ra myc­ket lät­ta­re för ame­ri­ka­nen, han kör­de mot se­ger över sex mi­nu­ter fö­re den ja­gan­de klung­an. Han vi­sa­de åter­i­gen upp ett obe­vek­ligt driv i klätt­ring­en och tog sin sjät­te Tour-se­ger – ett re­kord inom spor­ten. Han var in­te nöjd med sin svit och vann igen 2005 in­nan han med­de­la­de att han gick i pen­sion för att kon­cen­tre­ra sig helt på väl­gö­ren­hets­ar­be­te. Med sju seg­rar i rad ha­de Lance Armstrong sla­git Mi­gu­el In­du­rains re­kord och skri­vit in sig i re­kord­böc­ker­na. Nu var han kanske den störs­ta cy­klis­ten ge­nom ti­der­na. Armstrong be­und­ra­des för sin nog­grann­het när han pla­ne­ra­de etapp­stra­te­gi­er och fram­för allt

för sin obe­vek­li­ga lust att vin­na. In­nan Lance var in­te många ame­ri­ka­ner in­tres­se­ra­de av pro­fes­sio­nell cyk­ling, men tack va­re ho­nom öka­de spor­tens po­pu­la­ri­tet i USA. Han var på top­pen av sin kar­riär, med luk­ra­ti­va spon­sor­kon­trakt med mär­ken som Ni­ke och Oak­ley samt två publi­ce­ra­de me­mo­a­rer. Men ef­ter att han kor­sa­de mål­lin­jen på ChampsÉlysé­es den 24 ju­li 2005 var den en­da vägen för Lance Armstrong ner­åt.

Ef­ter fy­ra år av från­va­ro åter­vän­de Armstrong till Tour de Fran­ce 2009. Nu täv­la­de han för Asta­na och blev trea, en tro­lig pla­ce­ring ef­ter att ha va­rit bor­ta från sa­deln så länge. Han kör­de igen året ef­ter, den­na gång i Ra­di­os­hacks fär­ger. Ef­ter att ha kra­schat fle­ra gång­er slu­ta­de han 23:a, ett re­sul­tat som över­ty­ga­de den sju­fal­di­ga mäs­ta­ren att läg­ga ner en gång för al­la. Han åter­gick se­dan till att täv­la i tri­athlon. Armstrongs fram­gångs­hi­sto­ria för­stärk­tes av hans re­na och rätt­vi­sa seg­rar som ha­de åter­uppli­vat spor­ten, sär­skilt ef­ter kon­tro­ver­sen i slu­tet av 1990-ta­let. Men bakom ku­lis­ser­na var allt in­te som det ver­ka­de.

Allt bör­ja­de 2001 när id­rotts­för­fat­ta­ren Da­vid Walsh häv­da­de att Armstrong ha­de kopp­ling­ar till Miche­le Fer­ra­ri, en lä­ka­re som då ut­red­des för att ha de­lat ut pre­sta­tions­hö­jan­de sub­stan­ser. Ryk­ten bör­ja­de gå när Walsh av­slö­ja­de en be­kän­nel­se från Armstrongs mas­sör och skrev ner allt i boken LA Con­fi­den­ti­al som kom ut 2004. Armstrong stäm­de Walsh och fick en ur­säkt samt 1 mil­jo­ner kro­nor i ska­de­stånd av tid­ning­en The Sun­day Ti­mes. Sam­ma år häv­da­de cy­klis­ten Filip­po Si­me­o­ni att han fått dro­ger från Fer­ra­ri. Armstrong häv­da­de att han var en lögna­re. Si­me­o­ni stäm­de Armstrong, men till skill­nad från Armstrong för­lo­ra­de han.

Det var in­te förs­ta gång­en Armstrong ha­de an­kla­gats för fult spel. Un­der hans förs­ta Tour ha­de spår av ste­ro­i­der hit­tats i ett urin­test. Cy­klis­ten häv­da­de att det kom från en re­cept­be­lagd hud­kräm som han an­vän­de för att be­hand­la sa­delsår och han fri­a­des av in­ter­na­tio­nel­la cy­kel­för­bun­det. Un­der 1999 års Tour kri­ti­se­ra­de Armstrong den frans­ka cy­klis­ten Christop­he Bas­son fram­för tv-ka­me­ror­na. Bas­son häv­da­de att ing­en cy­klist kun­de slu­ta i topp tio ut­an att va­ra do­pad. Fans och and­ra cy­klis­ter slöt upp bakom Armstrong och Bas­son drog sig ur täv­ling­en. En­dast Da­vid Walsh såg ige­nom det­ta och und­ra­de var­för mäs­ta­ren var så de­fen­siv om han verk­li­gen var ren. Bas­son var in­te den en­da som fick sma­ka på Armstrongs vre­de. Un­der föl­jan­de år rap­por­te­ra­des det att al­la som vå­ga­de ifrå­ga­sät­ta ho­nom snabbt ham­na­de un­der ver­bal at­tack. Armstrong tes­ta­des ock­så po­si­tivt för kor­ti­kos­te­re­oid i sam­ma lopp men ska­ka­de av sig an­kla­gel­ser­na ge­nom att få fram ett bak­åt­da­te­rat re­cept. Det fanns all­var­li­ga tec­ken på ful­spel re­dan från bör­jan, men al­la fö­re­drog histo­ri­en om can­cerö­ver­le­va­ren som blev mäs­ta­re mot al­la odds istäl­let för den drog­miss­bru­kan­de fus­ka­ren. En 21 må­na­der lång un­der­sök­ning av US Postal Ser­vice­la­get ge­nom­för­des mel­lan no­vem­ber 2000 och sep­tem­ber 2002, men den av­slu­ta­des ut­an någ­ra av­gö­ran­de re­sul­tat och man hän­vi­sa­de till brist på kon­kre­ta be­vis.

Spo­la fram till 2005 och an­kla­gel­ser­na blev all­var­li­ga­re. Den frans­ka tid­ning­en l’equi­pe pub­li­ce­ra­de en ar­ti­kel som häv­da­de att ef­ter nya tes­ter av urin­pro­ver som läm­na­des av Armstrong 1999 ha­de man upp­täckt att de in­ne­höll erytro­poi­e­tin (EPO), ett ar­ti­fi­ci­ellt pro­du­ce­rat hor­mon. När ste­ro­i­den in­ji­ce­ras i krop­pen ökar pro­duk­tio­nen av rö­da blod­krop­par, vil­ket ger cy­klis­ter mer ut­hål­lig­het så att de får en orätt­vis för­del och kan cyk­la läng­re. Armstrong lyc­ka­des tas­sa runt an­kla­gel­ser­na och året där­på släpp­tes en rap­port som ren­tvåd­de hans namn. 2010 var han än­nu en gång i het­luf­ten. En med­täv­lan­de och ti­di­ga­re med­lem i US Postal-la­get, Floyd Lan­dis, blev av med sin vinst från 2006 ef­ter att ha er­känt blod­do­ping. Lan­dis häv­da­de i en vis­sel­blå­sar­rät­te­gång att Armstrong tog lik­nan­de dro­ger när han vann täv­ling­ar. Armstrong, som ha­de för­ne­kat al­la an­kla­gel­ser hit­tills, änd­ra­de in­te sin tak­tik. Han av­fär­da­de an­kla­gel­ser­na och be­skrev dem som en häx­jakt. Armstrongs suc­cé i täv­ling­ar­na gick in­te obe­märkt för­bi den ame­ri­kans­ka an­ti-do­ping­by­rån (USADA) som dök dju­pa­re in i Armstrongs seg­rar. USA:S ju­sti­tie­de­par­te­ment på­bör­ja­de en ut­red­ning och 2012 ut­ta­la­de sig yt­ter­li­ga­re fem av den ti­di­ga­re mäs­ta­rens lag­kam­ra­ter. Be­vi­sen stap­la­des på varand­ra men Armstrong väg­ra­de fort­fa­ran­de del­ta i ett skil­je­för­fa­ran­de med USADA. Han för­sök­te läm­na in en stäm­ning mot USADA för de­ras hand­ling­ar, men en do­ma­re av­fär­da­de den.

Armstrong be­skrev de stän­di­ga på­fres­tel­ser­na som men­talt ut­mat­tan­de för ho­nom och hans fa­milj och be­slu­ta­de att det var bäst att av­skär­ma sig från fal­let och in­te läng­re be­stri­da

”Al­la fö­re­drog histo­ri­en om can­cerö­ver­le­va­ren istäl­let för den drog­miss­bru­kan­de fus­ka­ren.”

an­kla­gel­ser­na. En dag se­na­re skred USADA och UCI till hand­ling. Lance Armstrong fick sträng­ast möj­li­ga straff – al­la hans sju Tour de Fran­ce-tit­lar togs ifrån ho­nom till­sam­mans med al­la ut­mär­kel­ser han fått mel­lan 1999 och 2005, un­der de år då han tros ha do­pat sig. Armstrong bann­lys­tes från spor­ten som han ha­de äg­nat sitt liv åt och för­bjöds att täv­la i nå­gon sport som föl­jer värl­dens an­ti­dop­nings­kod.

USADA of­fent­lig­gjor­de si­na slut­sat­ser som de­kla­re­ra­de att US Postal Ser­vice ha­de ge­nom­fört ”den mest so­fisti­ke­ra­de, pro­fes­sio­nel­la och fram­gångs­ri­ka dop­ning­en som id­rot­ten nå­gon­sin ha­de sett”. Ma­na­ger, lä­ka­re och trä­na­re var al­la in­vol­ve­ra­de men Armstrong var le­da­ren i dop­nings­gäng­et, han gav till och med dro­ger till and­ra cy­klis­ter. Be­vi­sen kom från en do­ku­men­ta­tion som in­klu­de­ra­de 26 vis­sel­blå­sa­re, in­klu­si­ve 11 pro­fes­sio­nel­la cy­klis­ter. Bland an­nat av­slö­ja­de cy­klis­ten Ge­or­ge Hin­ca­pie hur han fick i upp­gift att ren­sa Armstrongs lä­gen­het på dro­ger 2005 och Jo­nat­han Vaugh­ters, en an­nan cy­klist, för­kla­ra­de hur han såg Arm­strong ta EPO vid Vu­el­ta 1998. Floyd Lan­dis, fort­fa­ran­de det störs­ta nam­net i he­la utred­ning­en, be­rät­ta­de att Armstrong åk­te fast i ett do­ping­test i Schweiz 2001, men en snabb fi­nan­si­ell upp­gö­rel­se täck­te över det.

Kon­tro­ver­sen av­slö­ja­de ock­så Armstrongs be­te­en­de, många be­skrev ho­nom som en mob­ba­re som be­stäm­de och at­tack­era­de al­la som vå­ga­de mot­sät­ta sig ho­nom. De äm­nen som Armstrong an­vän­de va­ri­e­ra­de från till­växt­hor­mo­ner till testos­te­ro­nin­jek­tio­ner och pre­sta­tions­hö­jan­de lä­ke­me­del, EPO var hans främs­ta lä­ke­me­delscock­tail. En­ligt rap­por­ter­na ad­min­istre­ra­de la­gets lä­ka­re EPO på ho­tell­ru­men och det le­ve­re­ra­des till spe­ci­fi­ka mö­tes­plat­ser un­der he­la täv­ling­en. Armstrong och hans ad­vo­ka­ter spot­ta­de på an­kla­gel­ser­na. De be­skrev dem som otill­för­lit­li­ga och fram­tving­a­de vitt­nes­mål. 2012 slu­ta­de med att Armstrong-läg­ret fort­fa­ran­de mot­sat­te sig an­kla­gel­ser­na, allt ef­tersom tryc­ket öka­de. Men den en­vi­sa ytan ha­de bör­jat dar­ra. Armstrong av­gick från sin po­si­tion på Li­ve­strong, nå­got som han ny­li­gen be­skri­vit som sitt dju­pas­te sår. Li­ve­strong har hit­tills sam­lat in 500 mil­jo­ner dol­lar (mot­sva­ran­de 4 mil­jar­der kro­nor) och sålt 85 mil­jo­ner av si­na iko­nis­ka gu­la band, men väl­gö­ren­he­ten ha­de di­stan­se­rat sig från sin ord­fö­ran­de.

I ja­nu­a­ri 2013 fick sa­gan änt­li­gen sitt slut. En be­seg­rad Lance Armstrong ta­la­de ut hos Oprah Win­frey och er­kän­de att han an­vänt pre­sta­tions­hö­jan­de dro­ger och tog an­svar för si­na hand­ling­ar. Värl­den såg på när den van­hed­ra­de fö­re det­ta mäs­ta­ren med­gav att han ta­git hor­mo­ner för att öka sy­re­hal­ten i krop­pen un­der si­na glans­da­gar. Hans spon­so­rer såg ock­så, man an­tar att han för­lo­ra­de 75 mil­jo­ner dol­lar (mot­sva­ran­de 600 mil­jo­ner kro­nor) i spon­sor­peng­ar på en dag.

Trots att de gång­na åren va­rit kan­ta­de med be­vis choc­ka­de av­slö­jan­det cy­kel­fan­tas­ter över he­la värl­den. Armstrong för­döm­de dop­ning un­der sin tid på top­pen och do­ne­ra­de peng­ar till or­gan som ge­nom­för­de do­ping­kon­trol­ler. Där­för är det än­då choc­ke­ran­de att upp­täc­ka att han var in­blan­dad i en av de mest kom­plexa do­ping­skan­da­ler­na i cyk­ling­ens histo­ria. Det av­slö­ja­des ock­så att US Postal Ser­vice ha­de en do­ping­kul­tur som al­la lä­ka­re och nar­ko­ti­ka­smugg­la­re var med på. Man tror att Armstrong tes­ta­des över 200 gång­er ut­an att nå­got äm­ne hit­ta­des. UCI ut­veck­la­de dock en för­bätt­rad an­ti-do­pings­tra­te­gi med sträng­a­re test­ning och bätt­re ut­rust­ning, vil­ket till slut blev Armstrongs och hans teams un­der­gång.

Någ­ra av Armstrongs ti­di­ga­re be­kan­ta – som sport­skri­ben­ten Sal­ly Jenkins, med­för­fat­ta­re till bå­da av Armstrongs bäst­säl­jan­de me­mo­a­rer – har för­sva­rat Armstrong, men i slutän­dan var hans ryk­te omöj­ligt att re­pa­re­ra. 2014 blev Bri­an Cook­son ord­fö­ran­de i UCI och bil­da­de Cycling In­de­pen­dent Re­form Com­mis­sion (CIRC) – ett till or­gan för att be­dö­ma dop­ning inom cyk­ling. De pub­li­ce­ra­de en rap­port som an­för­de att Armstrong ”gyn­na­des av att han fa­vo­ri­se­ra­des av UCI”. I rap­por­ten be­ord­ra­des Armstrong och Tailwind Sports, äga­re till US Postal, och fle­ra av Armstrongs and­ra lag att be­ta­la 10 mil­jo­ner dol­lar (mot­sva­ran­de 80 mil­jo­ner kro­nor) för be­drä­ge­ri­brott till SCA Pro­mo­tions, det fö­re­tag som be­ta­la­de de­ras bonu­sar un­der tur­ne­ring­ar­na 2002, 2003 och 2004, omed­vet­na om att de var do­pa­de.

Pro­fes­sio­nell cyk­ling fort­sät­ter att häm­mas av dop­nings­an­kla­gel­ser och 20 av de 21 me­dal­jö­rer­na i Tou­ren mel­lan 1999–2005 an­tas ha haft kopp­ling­ar till dop­ning. Lyck­ligt­vis har spor­ten läm­nat den­na tid bakom sig och ser fram emot en lju­sa­re fram­tid. Nya in­ter­vju­er som BBC’S Lance Armstrong: The Ro­ad Ahe­ad, vi­sa­de en re­flekt­eran­de Armstrong, till sy­nes olik den mob­ba­re som ha­de va­rit gud­fa­der för cyk­ling­ens dop­ningscen så länge. Det­ta och den ökän­da Oprah-in­ter­vjun vi­sar en of­fent­ligt ned­svär­tad in­di­vid som är obe­kväm med sig själv och sitt för­flut­na. Do­pad el­ler in­te, att vin­na Tour de Fran­ce sju gång­er är en otro­lig pre­sta­tion, men den blir alltjämt obe­tyd­lig när man ser på hur många män­ni­skor – hans fans, hans lag – som lu­ra­de så länge. Lance Armstrong kom­mer in­te att bli ihåg­kom­men för sin cyk­ling, han kom­mer att bli ihåg­kom­men för sin dop­ning och ma­ni­pu­la­tion av en stolt sport och dess fans.

”Han var in­blan­dad i en av de mest kom­plexa do­pings­kan­da­ler­na i cyk­ling­ens histo­ria.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.