Sanningen bakom vår tids största skandaler
Nixons nät av lögner
Det komplexa nätet av svek och konspiration som fällde presidenten.
som att Ted Kennedy, bror till JFK, skulle bli en potentiell motståndare i 1976 års val, försökte Nixon och hans medhjälpare använda Secret Service och Inland Revenue Service för att spionera på demokraten i hopp om att upptäcka något att smutskasta honom med. Sådana operationer hade han lärt sig under 25 år i politiken. Nixon smutskastade sina första politiska motståndare genom att kalla dem kommunister eller kommunistiska sympatisörer under sina kampanjer till kongressen 1946 och 1950. Hans smeknamn, Tricky Dicky, myntades 1950 och han hade svårt att skaka av sig det. Nixon använde också skjutningen av presidentkandidaten George Mcgovern 1972 som ett tillfälle att placera en lojal man inom ett säkerhetsteam hos Ted Kennedy. Spionen, Robert Newbrand, skulle skicka information till Vita huset. ”Kanske har vi tur och kan fånga den här jäveln och förstöra honom i valet 76”, sade Nixon om Kennedy.
I skenet av vad presidenten trodde sig veta finnas på banden slår juli 1973 ner som en bomb. Nixon insåg genast vidden av katastrofen. Medhjälparen som var ansvarig för presidentens schema och dagliga arkivering vittnade om att Nixon hade haft hemlig inspelningsutrustning i alla Vita husets kontor. Banden visade svart på vitt hur utbrett det smutsiga spelet var och hur order ofta kom direkt från presidenten. Konsekvenserna var uppenbara.
Archibald Cox, som ledde utfrågningarna, krävde omedelbart in banden. Nixon insåg allvaret och vägrade att lämna ifrån sig banden genom att åberopa verkställande privilegium. De följande månaderna lekte Nixon en byråkratisk katt och råtta-lek där mycket stod på spel, i ett försök att behålla banden. I oktober, bara några dagar efter att ha förlorat sin vicepresident Spiro Agnew till en utredning om tidigare korruption, förvånade Nixon sina rådgivare genom att begära Cox avgång, något bara statsåklagaren Elliot Richardson kunde göra juridiskt sett.
Presidenten blev rasande över att Cox vägrat ta emot ett erbjudande om att utse en senator från demokraterna för att lyssna på banden istället för att be Nixon överlämna dem. Nixon gjorde klart att han skulle godkänna Richardsons och vice statsåklagare William Ruckelshaus avgång om de inte avskedade Cox. Under en natt i oktober, som kallas lördagskvällsmassakern, vägrade Richardson beordra Cox avgång och avgick istället själv med omedelbar verkan. Efter att ha fått samma order av Nixon vägrade också Ruckelshaus och avgick även han. Kvar blev Robert Bork, assistent till den före detta statsåklagaren, som motvilligt verkställde ordern.
Opinionen vände snabbt mot Nixon och protester mötte presidentens offentliga framträdanden. I november gick han på offensiven och medverkade i en tv-sänd utfrågning där han levererade det berömda ”Jag är inte en skurk”-talet. Han hävdade
”Opinionen vände sig snabbt mot Nixon, protester mötte presidentens offentliga framträdanden.”
att banden skulle rentvå honom, men visste att så inte var fallet och att hans politiska manövrar bara köpte honom lite tid. Hans presidentskap var en bluff som avslöjats. Nixon hade tidigare förstått faran med banden och bad Haldeman göra sig av med dem. ”Det flesta av dem bör förstöras, skulle du kunna göra det?”, sa presidenten. Haldeman svarade jakande men hans handlande överensstämde inte med hans ord. Kanske trodde han att han skulle få skulden för presidentens misstag om han sågs som ansvarig för att ha förstört banden.
Efter att ha tagit till flera knep, inklusive att släppa skrivna kopior och kraftigt redigerade band, för att förhindra att banden kom ut, beordrades Nixon i juli 1974 att överlämna dem till en utredare, och kongressen började arbeta för att avsätta presidenten. Möjligheten att Nixon kunde hänga sig kvar försvann i augusti när ett tidigare okänt band släpptes. Beviset blev känt som the Smoking Gun-bandet. På bandet hördes Nixon säga till Haldeman att beordra CIA att stoppa FBI från att utreda Watergate-inbrottet: ”När du får tag på dessa människor, säg: Problemet är att detta kommer att öppna hela Grisbuktssaken [...] CIA bör ringa till FBI och säga att för vårt lands skull önskar vi att de inte går längre i det här fallet, punkt slut!”
Åsikterna är delade kring vad ”Grisbuktssaken” syftade på men konsekvenserna för CIA var uppenbara – om de inte hjälpte till med mörkläggningen av Watergate skulle känslig information om byråns roll i den avbrutna Cia-stöttade invasionen av Kuba 1961 att släppas. Bandet utgjorde gediget bevis på att presidenten var involverad i mörkläggningen av Watergate och att han försökte pressa federala myndigheter till att också delta.
Ledande republikaner samlades för att meddela Nixon att han inte hade stöd i kongressen. Även om han hade överlevt inom politiken och hävdat att han aldrig skulle avgå, insåg Nixon att han inte hade fler alternativ. Presidenten avgick omgående, eftersom han visste att han skulle avsättas annars. Hans avgångstal sändes från Vita huset natten innan han reste hem till Kalifornien. I talet beskyllde han många, antydde att det är svårt att vara president och nämnde felaktigheter, pliktskyldighet och vaga uttryck av ånger.
Nixon inkluderade också en lång sammanfattning av vad han såg som sina bästa prestationer i Vita huset och föredrog att diskutera dem istället för Watergate – något som skulle bli ihågkommet i många år. Nixon kom aldrig undan Watergate, men han blev en respekterad statsman i USA och övriga världen och rosades för sina inhemska och utländska prestationer. Han blev benådad nästan omedelbart av sin efterträdare, Gerald Ford, ett drag som många fördömde.
Nixon undvek fängelse, men omfattningen av hans misstag förbluffade väljare. Det visade på att regeringstoppar kan vara korrupta, vulgära, lögnaktiga och giriga. Mest av allt visade det att amerikanska presidenter har brister och långt efter hans avgång väcker Nixon fortfarande fascination.
Efter att han lämnade Vita huset spenderade Nixon större delen av sin tid i Kalifornien. Han körde till en liten stuga i sin golfbil varje dag för att skriva sina memoarer. 1977, när hans pengar började sina och han var angelägen om att förbättra sitt rykte, gick han med på den nu berömda serien av intervjuer med journalisten David Frost. Den utbildade advokaten och den långvariga politikern spelade ut den dåligt förberedda Frost, men under intervjuns sista dag öppnade den vanärade presidenten slutligen upp sig angående Watergateskandalen: ”Jag svek landet. Jag drog ner mig själv i fördärvet. Jag gav dem ett svärd och de stack mig med det. Och de vred om det med glädje.”
Den tidigare presidenten må ha erkänt lite skuld, men övergav aldrig sin övertygelse om att ändamålen helgar medlen. Nixon förlitade sig på smutsiga tricks, många olagliga, för att komma till makten, och sedan genomföra förändringar han ansåg passande. Det till synes obetydliga inbrottet som störtade den 37:e amerikanska presidenten var bara ett av hans sätt att tänja på lagen. Men just denna gång blev han påkommen.