CHAPPAQUIDDICK INCIDENTEN

Vad hände på stranden på Chappaquiddick Island under en becksvart sommarnatt?

Den tragiska olyckan som stoppade Ted Kennedys ambitioner om att bli USA:S president.

Familjen Kennedy är omgiven av myter, romanser och skandaler. Vissa säger att de är förbannade, andra att de är sin egen olyckas smed, men ingen skulle säga emot att historien om denna ikoniska amerikanska dynasti varit något annat än rik på drama. På höjden av sin berömmelse var de fyra bröderna i Kennedy-klanen symboler för makt och inflytande, glamour och prestige. Men endast en skulle överleva in i modern tid.

Sonen Joseph Jr dödades under andra världskriget, och bröderna Robert och John föll offer för sina mördares kulor. Familjen som en gång såg ut att kunna styra världen hade endast en son kvar som kunde bära deras krossade drömmar.

Edward var den yngsta av bröderna Kennedy och hans politiska karriär gick som på räls. Han framställdes som nationens sista hopp och allt eftersom åren gick såg det ut som om han kunde följa i sin avlidna brors fotspår till Vita huset. Han var senior i senaten och allt pekade på att Edward, eller ” Ted” som han var allmänt känd som, skulle bli demokraternas kandidat i presidentvalet 1972. Segern verkade vara inom räckhåll, och Ted – självsäker och respekterad – var redo att ta sig an utmaningen.

Under en natt som resulterade i en kvinnas död och en mängd obesvarade frågor hängande över den unge senatorns huvud, gick allting hemskt fel. Morgonen den 19 juli 1969 när solen gick upp över Chappaquiddick Island, Massachusetts, var en ny skandal på väg att uppsluka den berömda dynastin.

Den 18 juli 1969 var Ted Kennedy värd på en fest på Chappaquiddick Island för att tacka sex kvinnor som hade spelat viktiga roller i Robert Kennedys presidentkampanj. Bland dessa kvinnor fanns Mary Jo Kopechne, bara 28 år gammal. Ingen såg Kopechne lämna festen eller vem som följde med henne, men senare skulle det avslöjas att hon lämnade festen med senator Edward Kennedy.

Nästa gång någon såg Mary Jo Kopechne var hon död. Den hemska upptäckten av hennes kropp kom följande morgon när fiskare upptäckte en nedsjunken bil under vattnen i Poucha Pond och kontaktade den lokala polisen. När bilen bärgades låg Kopechnes kropp i baksätet och snart avslöjades att den försvunna chauffören inte var någon mindre än Kennedy, som inte kunde hittas någonstans.

Strax efter upptäckten gick Kennedy in på polisstationen i närliggande Edgartown och bad om att få göra ett uttalande. Polisen hoppades att uttalandet skulle hjälpa dem att få en klar bild av händelsekedjan som ledde till den unga kvinnans död. Förutom en ställföreträdande sheriff som hade sett bilen på väg mot bron kvällen innan fanns inga vittnen. Endast en som färdats i bilen var fortfarande vid liv – Kennedy var den enda som kunde berätta historien.

Senatorn förklarade att allt orsakades av en felsväng. Han berättade för polisen att han hade lämnat festen strax efter klockan 23 och Kopechne hade bett om skjuts tillbaka till sitt hotell eftersom hon var redo att lämna festen. Kennedy valde att ta

sin Oldsmobile och gav sin chaufför ledigt medan han, alltid riddaren på vit häst, skulle se till att Kopechne kom tillbaka till stan i säkerhet. Kennedy tänkte ta färjan till fastlandet men svängde fel och hamnade på Dike Bridge. Den bron var gammal, dåligt skyltad och hade inget räcke som hindrade bilar från att krascha ner i det svarta vattnet. När Kennedy körde den breda och svårmanövrerade bilen på okänd och oupplyst mark såg han inte ens bron framför sig förrän det var för sent. Så snart han insåg att han skulle slå i bron i en vinkel som skulle skicka bilen över kanten, trampade Kennedy på bromsen. Men det var för sent och fordonet landade på taket och sjönk i Poucha Pond.

Kennedy simmade ur bilen i panik, men trots att han ropade på Kopechne kunde han inte se några spår av henne. Kennedy försäkrade polisen att han desperat försökte rädda henne genom upprepade försök att simma ner till vraket men helt enkelt inte varit tillräckligt stark. Istället simmade han tillbaka till land och började gå mot stugan där Kopechnes vänner fortfarande festade.

Kennedy passerade flera hus under sin promenad, men han hävdade han att han var för chockad för att lägga märke till dem. Istället hämtade han hjälp från festen. En av de män som följde med honom, Paul Markham, hävdade att Kennedy var hysterisk och uppmanades att tillkalla polis. Markham vittnade senare att Kennedy skickade tillbaka dem till festen och själv begav sig till Edgartown för att göra en polisrapport. Men Kennedy gjorde aldrig det. Istället erkände Kennedy att han simmade 150 meter till staden, gick tillbaka till sitt hotell, och gick till sängs.

Kennedy mötte Markham följande morgon, tillsammans med Joseph Gargan, en kusin till Kennedy som hade hjälpt till i sökandet kvällen före. Båda var chockade över att olyckan ännu inte hade rapporterats, och när Kennedy gick tillbaka till Chappaquiddick Island och började ringa samtal kontaktade han fortfarande inte myndigheterna. Istället ringde politikern runt till sina vänner och rådgivare och sökte råd om vad hans nästa steg skulle bli. Först när han hörde att Kopechnes kropp hade hittats gjorde han ett uttalande till polisen. Kennedy hävdade att han inte hade tänkt klart när han gick tillbaka till hotellet och hade hoppats att det var en dålig dröm.

Kennedy förklarade sig skyldig till att ha lämnat en olycksplats och fick lägsta straff på två månader, men straffet drogs tillbaka. Hans nästa steg var att göra ett uttalande för att tysta ryktena om att han hade en romans med Kopechne, att han hade druckit och att han försökt undvika att bli upptäckt genom att återvända till hotellet. Han bad folket avgöra hans öde, om de krävde hans avgång skulle han lämna sin post som senator för Massachusetts. De krävde inte hans avgång och han fick stort offentligt stöd.

John Farrar, dykaren som hade tagit upp Kopechnes kropp, berättade för rättsläkaren att Kopechne inte alls hade drunknat. Hon hade levt flera

”Kennedy försäkrade polisen att han försökte simma ner till vraket.”

timmar och sedan kvävts till döds. Hans slutsats var att om han omedelbart hade tillkallats skulle Kopechne ha överlevt. Det fanns en luftbubbla i det sjunkna fordonet och Kopechne som satt fast i bilen hade tvingat in sitt ansikte i den i hopp om att hjälp snart skulle anlända. Hon satt i baksätet, hennes hållning tydde på att hon hade gjort allt hon kunnat för att hålla andan. Hon höll om sätet framför sig ända in i döden med ansikte desperat mot luftbubblan som hade hållit henne levande i tre till fyra timmar. Trots Farrars obehagliga vittnesmål registrerade i Kopechnes dödsbevis dödsorsaken som drunkning och efterföljande undersökningar bekräftade att detta var den mest troliga förklaringen till hennes bortgång. En jury beslutade 1970 att det inte fanns tillräckligt med bevis för att utreda mer allvarliga anklagelser. Samma år ägde en prövning rum om den dödliga olyckan. Trots att man drog slutsatsen att Kennedys körning, som han beskrivit i sitt eget vittnesmål, åtminstone hade bidragit till olyckan, rekommenderades inga ytterligare åtal. Istället drogs Kennedys körkort in i sex månader.

Kennedys fall blev enormt. Hans fru fick sitt tredje missfall av stressen som händelsen utlöste och Kennedys hopp om presidentvalet 1972 krossades. Han sågs som en man som alltid skulle förföljas av ett moln av misstanke och han drog sig ur loppet trots offentligt stöd. 1979 ställde Kennedy slutligen upp i en valkampanj för att bli nominerad till presidentkandidat men förlorade mot Jimmy Carter. Trots att han förblev i senaten skulle han aldrig nå Vita huset som han och hans familj längtade efter, och hans namn blev för alltid associerat med Mary Jo Kopechnes död.

Teorier hävdade att Kennedy överlämnade sin bil till Kopechne när han upptäckte vicesheriffen, orolig för att bli tagen på en avskild plats med en ung dam. Vissa spekulerade i att hon hade kört ensam och kraschat i vattnet, vilket förklarar varför Kennedy inte gjorde en anmälan. Teorierna är naturligtvis spekulativa och kan inte bevisas. Vad som hände den natten vid Chappaquiddick är det endast Kennedy och Kopechne som vet, och med Kennedys död år 2009 tog det sista överlevande vittnet med sig sanningen till graven.