DEN KATOLSKA KYRKAN

Hur många avslöjande påståenden om sexuella övergrepp på barn behövs för att den romersk-katolska kyrkan ska bryta sin allsmäktiga tystnad?

Fallen som avslöjade sexuellt utnyttjande inom den katolska kyrkan.

Den romersk-katolska kyrkan är en institution med ett rykte om att ha enorm kraft och inflytande, förseglade arkiv och hemliga konspirationer och skandaler som går flera århundraden tillbaka i tiden. För de som står inför kyrkans makt kan de interna krafterna i världens största och rikaste religion tyckas väldiga och dess hierarkier omöjliga att navigera. Den romersk-katolska kyrkan har visat sig kunna avfärda skandalösa anklagelser en efter en men tystnaden kunde inte vara för evigt. I århundraden har den haft en oöverstiglig makt över det andliga, sekulära och politiska. Men i slutet av 1980-talet lades grunden för en skandal som skulle eka i flera årtionden.

Från hela världen kom anklagelser om omfattande sexuella övergrepp. Till en början uppstod de långsamt för att sedan öka tills de nådde epidemiska proportioner. Varje dag kom en ny berättelse och medierna jobbade för fullt. Rubrikerna skrek om övergrepp som hade pågått i årtionden, om mörkläggningar på högsta nivå, mäktiga kardinaler som blundade och förespråkade bön över straff, och ansträngningar för att tysta alla offer som först nu vågade stiga fram.

Det blev snabbt uppenbart att påståenden inte var begränsade till ett specifikt geografiskt område utan kom från hela världen. Först försökte kyrkan argumentera för att de attackerades av en skandalhungrig press, men detta försvar var dömt att misslyckas och så småningom tvingades de möta sina anklagare. Kriminella och civila utredningar startades under 1990-talet men det var inte förrän 2001 som kyrkan inledde sin egen interna utredning. Detta gjordes av Heliga stolen, kyrkans förvaltningsorgan, och dess uppgift var monumental. Omkring ett halvt sekel och cirka 3 000 präster skulle utredas – det skulle inte bli ett lätt jobb för kyrkan.

Allmänheten var chockad över att fallen av misstänkta övergrepp inte togs upp i Rom eller av lokala myndigheter, utan istället behandlades i det lokala biskopsstiftet. Detta innebar ofta att den misstänkta brottslingen helt enkelt förflyttades, problemet försvann och offret blev utan stöd eller rättvisa.

De som hade varit barn när övergreppen skedde trädde nu fram som vuxna. På Irland upprättades en kommission för att specifikt undersöka omfattande sexuella övergrepp på katolska institutioner för pojkar. Kommissionens dom blev att kyrkan hade kännedom om övergreppen och att institutionens oberoende inspektörer blundade för våldsamma och sexuella övergrepp. Ofta var offren bland de mest sårbara i samhället. När de stod mot katolicismens makt och inflytande på Irland hade dessa glömda barn liten chans för att någon skulle lyssna på deras påståenden.

När de flera år senare trädde fram som vuxna blev det dock annorlunda. Nu blev volymen av anklagelser överväldigande. Antalet anklagelser mot prästerskap i USA var långt fler än i resten av världen. Och i tillägg till utredningarna på Irland avgick också ärkebiskopen i Wien på grund av det stora antalet anklagelser som hans

kyrka ställdes inför. En Bbc-dokumentär om den latinamerikanska kyrkan avslöjade att ett antal präster var pedofiler och i Australien öppnades en kunglig kommission för att undersöka institutionellt missbruk, inklusive det som begåtts av medlemmar av den katolska kyrkan. I alla dessa fall låg fokus inte bara på de som hade begått övergreppen men också på mörkläggningarna som gjort det möjligt för övergreppen att fortsätta i åratal – utan konsekvenser. Kyrkan klagade inledningsvis över att medierna drev en häxjakt och att fallen endast gällde en liten minoritet som blivit oproportionerligt överdrivna. Påven Franciskus hävdade senare att två procent av prästerskapet var pedofiler, i linje med internationella siffror över hela befolkningen. Detta gjorde naturligtvis lite för att mildra oron. Kyrkan inledde en intensiv självgranskning för att reda upp i sitt hus och avsluta den tystnad och hemlighetskultur som så länge hade regerat. Förklaringar söktes från högsta nivå och påven själv fick stå till svars – inte för övergreppen, men för att hans föregångare misslyckats med att ta itu med dem och se till att förövarna straffades.

Faktum är att Vatikanen bara begärde att anklagelser om sexuella övergrepp rapporterades till Rom innan de skickades vidare för att hanteras av lokala tjänstemän i kyrkan. En rapport från 2004 visade att präster som begick övergrepp inte hade straffats utan helt enkelt förflyttats och fick därefter fortsätta att beblanda sig med barn. Även om detta inte alltid var fallet var det ändå en vanlig lösning, och kyrkan främjade inte medicinsk eller juridisk intervention för att behandla eller straffa den som utförde övergreppen. Istället uppmuntrade de ursprungligen brottslingarna att be för att viljan att begå övergrepp skulle försvinna. Till sist öppnade kyrkan behandlingsanläggningar i Nordamerika och de hävdar enbart framgångsrika resultat – men inga oberoende uppgifter stöttar detta.

Över hela världen började kyrkan acceptera påståenden om övergrepp och erbjöd förlikningar till offer. År 2001 gjorde påven Johannes Paulus II

ett uttalande där han otvetydigt fördömde prästerskap som hade sexuell kontakt med minderåriga, ömsesidigt eller inte. Samtidigt presenterades ett transparent tillvägagångssätt för att hantera sexuella övergrepp. Det fastställdes att myndigheterna och Vatikanen alltid skulle informeras om påståenden som hade det minsta sanning i sig. Det fanns en klausul som tillåter påven att ingripa och avvisa en präst, men klausulen låter också en präst behålla sitt ämbete om han går med på ett liv av botgörelse.

”2011 försökte man att sätta igång ett åtal mot påven för brott mot mänskligheten.”

Hans efterträdare gick dock ett steg längre och förklarade att ingen präst som hade varit pedofil skulle få förbli i prästerskapet. Han bad om ursäkt för den skada som den romersk-katolska kyrkan i Nordamerika fått lida och försäkrade världen om att varje påstående skulle utredas och få korrekta påföljder. Många ansåg att det var försent.

Över hela världen fanns det fortfarande åsikter om kyrkans misslyckande att erkänna att övergrepp och mörkläggningar var ett systemiskt problem. I stället tillskrevs misslyckandena varje enskilt territorium utan samband med andra övergrepp. Med anklagelser mot tusentals präster i USA som bara resulterade i 150 åtal undrade vissa hur noga fallen följdes upp. Löften om att agera snabbt var en sak, men bevis på sådant snabbt ingripande tycktes saknas.

Man var övertygad om att påven Benedictus XVI hade en viktig roll i att mörklägga övergreppens omfattning och 2011 försökte man sätta igång ett åtal mot påven för brott mot mänskligheten. Åtalet har ännu inte verkställts, och även om han har avgått är Benedictus fortfarande bosatt i Vatikanen, skyddad av sin okrossbara immunitet. Men fortfarande finns en vilja att åtala honom – ett tydligt tecken på att dagarna då den katolska kyrkan var onåbar definitivt hör till det förflutna.

Idag ligger fokus inte bara på att göra rätt för det förflutna, men också säkerställa att sådana brott aldrig händer igen. Trots att kyrkan är angelägen om att gå vidare och hävdar att den har tagit upp problemen som tillät övergrepp gå obemärkta och ostraffade förbi, hävdar kritikerna att sårbara barn fortfarande ligger i riskzonen. På samma sätt hindras de som vill få rättvisa och gå vidare med livet av det långsamma förfarandet som de brottsbekämpande organ som behandlar Vatikanens hierarki möter.

FN:S barnkonvention fortsätter att uppmana kyrkan att avlägsna alla kända eller misstänkta missbrukare från deras ämbeten och att förseglade arkiv om missbruk och mörkläggningar ska öppnas och överlämnas till myndigheterna så att åtal kan väckas där det är lämpligt. Heliga stolen har emellertid inte svarat på dessa förfrågningar, men FN:S ingripande måste ses som positivt för de som fortfarande försöker få rättvisa.

En dag kanske arkiven öppnas så att de som har skyddats i åratal äntligen kan ställas inför rätta för sina brott. Fram till att den dagen kommer är det osannolikt att just denna ande någonsin kommer att krypa tillbaka till flaskan. Plågad och under intensiv granskning har den romersk-katolska kyrkan för evigt förändrats av påståenden om missbruk som hemsökt den i årtionden.