LANCE ARMSTRONG

UPPGÅNG OCH FALL

Från att ha varit i rampljuset för sitt välgörenhetsarbete till att falla i onåd.

Det var 1998 och Tour de France låg risigt till. Precis när den första etappen av världens största cykeltävling skulle dra igång hittades illegala dopingpreparat i ett av cykelteamens bilar. En utredning sattes igång, hotellrum vändes upp och ner och de anklagade cyklisterna förhördes. Debaclet kastade en enorm skugga över 1998 års lopp och historien fortsatte när klungan cyklade den sista etappen genom i Paris. Till slut erkände nio av cyklisterna att de använt förbjudna preparat. Festina-affären lamslog den 85:e upplagan av tävlingen och det året är nu känt som ” The Tour of Shame” (Skammens Tour). Detta var bara början på en mörk period för professionell cykling. Bara ett år senare blev den ikoniska cyklisten och en av de bästa klättrarna i sportens historia, Marco Pantani, avstängd från 1999 års Giro d’italia på grund av icke angivna anledningar. Cyklingen behövde en ny och ren hjälte. Fram steg Lance Armstrong.

Han föddes 1971 i Texas och hade redan varit en framgångsrik triatlet innan han bytte bana till cykling. Lance tog sitt pick och pack och lämnade sitt hem i Texas för Europa, där han kunde utmana sig själv på de största etapperna – han blev proffscyklist 1992. 22 år gammal tävlade han för Motorola och vann VM i Norge 1993. Han blev snabbt den bästa amerikanska cyklisten sedan den stora Greg Lemond. Hans körde sin första Tour 1993 men det var inte förrän 1999, medan Festina-affären fortfarande var väldigt ny, som han tog sin första seger och blev sportstjärna. Efter att ha dominerat landsvägscykling och olympiska tempoetapper under början av 1990-talet började hans form svikta. Det visade sig att det inte var på grund av dåliga insatser men på grund av en cancertillväxt. Lance Armstrong diagnostiserades med testikelcancer i oktober 1996, endast 25 år gammal.

Tumörerna hade spridit sig till hans lungor och lymfkörtlar. Han fick intensiv cellgiftsbehandling och till och med en testikel borttagen för att överleva. När tumörerna spred sig till hjärnan verkade hoppet ute, chansen för överlevnad sjönk till 40 procent. Mirakulöst nog överlevde den tuffa mannan från Texas och återhämtade sig fullt i februari 1997. Den beslutsamma Armstrong meddelade att han hade all avsikt att tävla igen och skrev kontrakt som ledare för cykelteamet United States Postal Service. Det var det enda laget som vågade satsa på canceröverlevaren, som många antog var färdig som en professionell cyklist. Det var en fantastisk bragd att överleva en så aggressiv cancer, men att återvända till cyklingen så snabbt var ännu mer anmärkningsvärt.

Erfarenheten fick honom att grunda Lance Armstrong Foundation for Cancer (nu Livestrong), en välgörenhet som bildades för att stödja de som lider av cancer och för att finansiera cancerforskning. Hans comeback blev omedelbart framgångsrik och han blev fyra i Vuelta a España 1998, en av de tre stora cykeltävlingarna tillsammans med Giro och Tour. Bara två år efter sin återhämtning segrade Lance Armstrong i den största tävlingen inom cykling och en av de

Den sjufaldiga Tour de France-mästaren förlorade allt när hans förflutna kom ikapp honom – i en skandal som chockade sportvärlden.

tuffaste uthållighetstävlingarna i världen: Tour de France. Efter skammen 1998 var tävlingen känd som Tour of Renewal (Förnyelsernas Tour). Han var bara den andra amerikanen någonsin att delta och otroligt nog cyklade han i den berömda gula ledartröjan igen 2000, 2001 och 2002. Han var en naturkraft under klättringen och en dynamisk sprinter i tempoetapperna. Armstrong hade redan skrivit in sig i historieböckerna och han och hans team gick efter en femte seger 2003 – en prestation som endast uppnåtts av fyra andra cyklister i Tourens långa historia. Det skulle bli Armstrongs tuffaste tävling någonsin eftersom han drabbades av sjukdom dagarna före loppet och råkade ut för en rad bakslag under själva tävlingen. Trots detta segrade Armstrong än en gång. Han placerade sig framför sin långvariga rival, tyska Jan Ullrich, med bara en minut och en sekund.

Följande års Tour visade sig vara mycket lättare för amerikanen, han körde mot seger över sex minuter före den jagande klungan. Han visade återigen upp ett obevekligt driv i klättringen och tog sin sjätte Tour-seger – ett rekord inom sporten. Han var inte nöjd med sin svit och vann igen 2005 innan han meddelade att han gick i pension för att koncentrera sig helt på välgörenhetsarbete. Med sju segrar i rad hade Lance Armstrong slagit Miguel Indurains rekord och skrivit in sig i rekordböckerna. Nu var han kanske den största cyklisten genom tiderna. Armstrong beundrades för sin noggrannhet när han planerade etappstrategier och framför allt

för sin obevekliga lust att vinna. Innan Lance var inte många amerikaner intresserade av professionell cykling, men tack vare honom ökade sportens popularitet i USA. Han var på toppen av sin karriär, med lukrativa sponsorkontrakt med märken som Nike och Oakley samt två publicerade memoarer. Men efter att han korsade mållinjen på ChampsÉlysées den 24 juli 2005 var den enda vägen för Lance Armstrong neråt.

Efter fyra år av frånvaro återvände Armstrong till Tour de France 2009. Nu tävlade han för Astana och blev trea, en trolig placering efter att ha varit borta från sadeln så länge. Han körde igen året efter, denna gång i Radioshacks färger. Efter att ha kraschat flera gånger slutade han 23:a, ett resultat som övertygade den sjufaldiga mästaren att lägga ner en gång för alla. Han återgick sedan till att tävla i triathlon. Armstrongs framgångshistoria förstärktes av hans rena och rättvisa segrar som hade återupplivat sporten, särskilt efter kontroversen i slutet av 1990-talet. Men bakom kulisserna var allt inte som det verkade.

Allt började 2001 när idrottsförfattaren David Walsh hävdade att Armstrong hade kopplingar till Michele Ferrari, en läkare som då utreddes för att ha delat ut prestationshöjande substanser. Rykten började gå när Walsh avslöjade en bekännelse från Armstrongs massör och skrev ner allt i boken LA Confidential som kom ut 2004. Armstrong stämde Walsh och fick en ursäkt samt 1 miljoner kronor i skadestånd av tidningen The Sunday Times. Samma år hävdade cyklisten Filippo Simeoni att han fått droger från Ferrari. Armstrong hävdade att han var en lögnare. Simeoni stämde Armstrong, men till skillnad från Armstrong förlorade han.

Det var inte första gången Armstrong hade anklagats för fult spel. Under hans första Tour hade spår av steroider hittats i ett urintest. Cyklisten hävdade att det kom från en receptbelagd hudkräm som han använde för att behandla sadelsår och han friades av internationella cykelförbundet. Under 1999 års Tour kritiserade Armstrong den franska cyklisten Christophe Basson framför tv-kamerorna. Basson hävdade att ingen cyklist kunde sluta i topp tio utan att vara dopad. Fans och andra cyklister slöt upp bakom Armstrong och Basson drog sig ur tävlingen. Endast David Walsh såg igenom detta och undrade varför mästaren var så defensiv om han verkligen var ren. Basson var inte den enda som fick smaka på Armstrongs vrede. Under följande år rapporterades det att alla som vågade ifrågasätta honom snabbt hamnade under verbal attack. Armstrong testades också positivt för kortikostereoid i samma lopp men skakade av sig anklagelserna genom att få fram ett bakåtdaterat recept. Det fanns allvarliga tecken på fulspel redan från början, men alla föredrog historien om canceröverlevaren som blev mästare mot alla odds istället för den drogmissbrukande fuskaren. En 21 månader lång undersökning av US Postal Servicelaget genomfördes mellan november 2000 och september 2002, men den avslutades utan några avgörande resultat och man hänvisade till brist på konkreta bevis.

Spola fram till 2005 och anklagelserna blev allvarligare. Den franska tidningen l’equipe publicerade en artikel som hävdade att efter nya tester av urinprover som lämnades av Armstrong 1999 hade man upptäckt att de innehöll erytropoietin (EPO), ett artificiellt producerat hormon. När steroiden injiceras i kroppen ökar produktionen av röda blodkroppar, vilket ger cyklister mer uthållighet så att de får en orättvis fördel och kan cykla längre. Armstrong lyckades tassa runt anklagelserna och året därpå släpptes en rapport som rentvådde hans namn. 2010 var han ännu en gång i hetluften. En medtävlande och tidigare medlem i US Postal-laget, Floyd Landis, blev av med sin vinst från 2006 efter att ha erkänt bloddoping. Landis hävdade i en visselblåsarrättegång att Armstrong tog liknande droger när han vann tävlingar. Armstrong, som hade förnekat alla anklagelser hittills, ändrade inte sin taktik. Han avfärdade anklagelserna och beskrev dem som en häxjakt. Armstrongs succé i tävlingarna gick inte obemärkt förbi den amerikanska anti-dopingbyrån (USADA) som dök djupare in i Armstrongs segrar. USA:S justitiedepartement påbörjade en utredning och 2012 uttalade sig ytterligare fem av den tidigare mästarens lagkamrater. Bevisen staplades på varandra men Armstrong vägrade fortfarande delta i ett skiljeförfarande med USADA. Han försökte lämna in en stämning mot USADA för deras handlingar, men en domare avfärdade den.

Armstrong beskrev de ständiga påfrestelserna som mentalt utmattande för honom och hans familj och beslutade att det var bäst att avskärma sig från fallet och inte längre bestrida

”Alla föredrog historien om canceröverlevaren istället för den drogmissbrukande fuskaren.”

anklagelserna. En dag senare skred USADA och UCI till handling. Lance Armstrong fick strängast möjliga straff – alla hans sju Tour de France-titlar togs ifrån honom tillsammans med alla utmärkelser han fått mellan 1999 och 2005, under de år då han tros ha dopat sig. Armstrong bannlystes från sporten som han hade ägnat sitt liv åt och förbjöds att tävla i någon sport som följer världens antidopningskod.

USADA offentliggjorde sina slutsatser som deklarerade att US Postal Service hade genomfört ”den mest sofistikerade, professionella och framgångsrika dopningen som idrotten någonsin hade sett”. Manager, läkare och tränare var alla involverade men Armstrong var ledaren i dopningsgänget, han gav till och med droger till andra cyklister. Bevisen kom från en dokumentation som inkluderade 26 visselblåsare, inklusive 11 professionella cyklister. Bland annat avslöjade cyklisten George Hincapie hur han fick i uppgift att rensa Armstrongs lägenhet på droger 2005 och Jonathan Vaughters, en annan cyklist, förklarade hur han såg Armstrong ta EPO vid Vuelta 1998. Floyd Landis, fortfarande det största namnet i hela utredningen, berättade att Armstrong åkte fast i ett dopingtest i Schweiz 2001, men en snabb finansiell uppgörelse täckte över det.

Kontroversen avslöjade också Armstrongs beteende, många beskrev honom som en mobbare som bestämde och attackerade alla som vågade motsätta sig honom. De ämnen som Armstrong använde varierade från tillväxthormoner till testosteroninjektioner och prestationshöjande läkemedel, EPO var hans främsta läkemedelscocktail. Enligt rapporterna administrerade lagets läkare EPO på hotellrumen och det levererades till specifika mötesplatser under hela tävlingen. Armstrong och hans advokater spottade på anklagelserna. De beskrev dem som otillförlitliga och framtvingade vittnesmål. 2012 slutade med att Armstrong-lägret fortfarande motsatte sig anklagelserna, allt eftersom trycket ökade. Men den envisa ytan hade börjat darra. Armstrong avgick från sin position på Livestrong, något som han nyligen beskrivit som sitt djupaste sår. Livestrong har hittills samlat in 500 miljoner dollar (motsvarande 4 miljarder kronor) och sålt 85 miljoner av sina ikoniska gula band, men välgörenheten hade distanserat sig från sin ordförande.

I januari 2013 fick sagan äntligen sitt slut. En besegrad Lance Armstrong talade ut hos Oprah Winfrey och erkände att han använt prestationshöjande droger och tog ansvar för sina handlingar. Världen såg på när den vanhedrade före detta mästaren medgav att han tagit hormoner för att öka syrehalten i kroppen under sina glansdagar. Hans sponsorer såg också, man antar att han förlorade 75 miljoner dollar (motsvarande 600 miljoner kronor) i sponsorpengar på en dag.

Trots att de gångna åren varit kantade med bevis chockade avslöjandet cykelfantaster över hela världen. Armstrong fördömde dopning under sin tid på toppen och donerade pengar till organ som genomförde dopingkontroller. Därför är det ändå chockerande att upptäcka att han var inblandad i en av de mest komplexa dopingskandalerna i cyklingens historia. Det avslöjades också att US Postal Service hade en dopingkultur som alla läkare och narkotikasmugglare var med på. Man tror att Armstrong testades över 200 gånger utan att något ämne hittades. UCI utvecklade dock en förbättrad anti-dopingstrategi med strängare testning och bättre utrustning, vilket till slut blev Armstrongs och hans teams undergång.

Några av Armstrongs tidigare bekanta – som sportskribenten Sally Jenkins, medförfattare till båda av Armstrongs bästsäljande memoarer – har försvarat Armstrong, men i slutändan var hans rykte omöjligt att reparera. 2014 blev Brian Cookson ordförande i UCI och bildade Cycling Independent Reform Commission (CIRC) – ett till organ för att bedöma dopning inom cykling. De publicerade en rapport som anförde att Armstrong ”gynnades av att han favoriserades av UCI”. I rapporten beordrades Armstrong och Tailwind Sports, ägare till US Postal, och flera av Armstrongs andra lag att betala 10 miljoner dollar (motsvarande 80 miljoner kronor) för bedrägeribrott till SCA Promotions, det företag som betalade deras bonusar under turneringarna 2002, 2003 och 2004, omedvetna om att de var dopade.

Professionell cykling fortsätter att hämmas av dopningsanklagelser och 20 av de 21 medaljörerna i Touren mellan 1999–2005 antas ha haft kopplingar till dopning. Lyckligtvis har sporten lämnat denna tid bakom sig och ser fram emot en ljusare framtid. Nya intervjuer som BBC’S Lance Armstrong: The Road Ahead, visade en reflekterande Armstrong, till synes olik den mobbare som hade varit gudfader för cyklingens dopningscen så länge. Detta och den ökända Oprah-intervjun visar en offentligt nedsvärtad individ som är obekväm med sig själv och sitt förflutna. Dopad eller inte, att vinna Tour de France sju gånger är en otrolig prestation, men den blir alltjämt obetydlig när man ser på hur många människor – hans fans, hans lag – som lurade så länge. Lance Armstrong kommer inte att bli ihågkommen för sin cykling, han kommer att bli ihågkommen för sin dopning och manipulation av en stolt sport och dess fans.

”Han var inblandad i en av de mest komplexa dopingskandalerna i cyklingens historia.”