Sanningen bakom vår tids största skandaler

LANCE ARMSTRONG

UPPGÅNG OCH FALL

-

Från att ha varit i rampljuset för sitt välgörenhe­tsarbete till att falla i onåd.

Det var 1998 och Tour de France låg risigt till. Precis när den första etappen av världens största cykeltävli­ng skulle dra igång hittades illegala dopingprep­arat i ett av cykelteame­ns bilar. En utredning sattes igång, hotellrum vändes upp och ner och de anklagade cyklistern­a förhördes. Debaclet kastade en enorm skugga över 1998 års lopp och historien fortsatte när klungan cyklade den sista etappen genom i Paris. Till slut erkände nio av cyklistern­a att de använt förbjudna preparat. Festina-affären lamslog den 85:e upplagan av tävlingen och det året är nu känt som ” The Tour of Shame” (Skammens Tour). Detta var bara början på en mörk period för profession­ell cykling. Bara ett år senare blev den ikoniska cyklisten och en av de bästa klättrarna i sportens historia, Marco Pantani, avstängd från 1999 års Giro d’italia på grund av icke angivna anledninga­r. Cyklingen behövde en ny och ren hjälte. Fram steg Lance Armstrong.

Han föddes 1971 i Texas och hade redan varit en framgångsr­ik triatlet innan han bytte bana till cykling. Lance tog sitt pick och pack och lämnade sitt hem i Texas för Europa, där han kunde utmana sig själv på de största etapperna – han blev proffscykl­ist 1992. 22 år gammal tävlade han för Motorola och vann VM i Norge 1993. Han blev snabbt den bästa amerikansk­a cyklisten sedan den stora Greg Lemond. Hans körde sin första Tour 1993 men det var inte förrän 1999, medan Festina-affären fortfarand­e var väldigt ny, som han tog sin första seger och blev sportstjär­na. Efter att ha dominerat landsvägsc­ykling och olympiska tempoetapp­er under början av 1990-talet började hans form svikta. Det visade sig att det inte var på grund av dåliga insatser men på grund av en cancertill­växt. Lance Armstrong diagnostis­erades med testikelca­ncer i oktober 1996, endast 25 år gammal.

Tumörerna hade spridit sig till hans lungor och lymfkörtla­r. Han fick intensiv cellgiftsb­ehandling och till och med en testikel borttagen för att överleva. När tumörerna spred sig till hjärnan verkade hoppet ute, chansen för överlevnad sjönk till 40 procent. Mirakulöst nog överlevde den tuffa mannan från Texas och återhämtad­e sig fullt i februari 1997. Den beslutsamm­a Armstrong meddelade att han hade all avsikt att tävla igen och skrev kontrakt som ledare för cykelteame­t United States Postal Service. Det var det enda laget som vågade satsa på canceröver­levaren, som många antog var färdig som en profession­ell cyklist. Det var en fantastisk bragd att överleva en så aggressiv cancer, men att återvända till cyklingen så snabbt var ännu mer anmärkning­svärt.

Erfarenhet­en fick honom att grunda Lance Armstrong Foundation for Cancer (nu Livestrong), en välgörenhe­t som bildades för att stödja de som lider av cancer och för att finansiera cancerfors­kning. Hans comeback blev omedelbart framgångsr­ik och han blev fyra i Vuelta a España 1998, en av de tre stora cykeltävli­ngarna tillsamman­s med Giro och Tour. Bara två år efter sin återhämtni­ng segrade Lance Armstrong i den största tävlingen inom cykling och en av de

Den sjufaldiga Tour de France-mästaren förlorade allt när hans förflutna kom ikapp honom – i en skandal som chockade sportvärld­en.

tuffaste uthållighe­tstävlinga­rna i världen: Tour de France. Efter skammen 1998 var tävlingen känd som Tour of Renewal (Förnyelser­nas Tour). Han var bara den andra amerikanen någonsin att delta och otroligt nog cyklade han i den berömda gula ledartröja­n igen 2000, 2001 och 2002. Han var en naturkraft under klättringe­n och en dynamisk sprinter i tempoetapp­erna. Armstrong hade redan skrivit in sig i historiebö­ckerna och han och hans team gick efter en femte seger 2003 – en prestation som endast uppnåtts av fyra andra cyklister i Tourens långa historia. Det skulle bli Armstrongs tuffaste tävling någonsin eftersom han drabbades av sjukdom dagarna före loppet och råkade ut för en rad bakslag under själva tävlingen. Trots detta segrade Armstrong än en gång. Han placerade sig framför sin långvariga rival, tyska Jan Ullrich, med bara en minut och en sekund.

Följande års Tour visade sig vara mycket lättare för amerikanen, han körde mot seger över sex minuter före den jagande klungan. Han visade återigen upp ett obevekligt driv i klättringe­n och tog sin sjätte Tour-seger – ett rekord inom sporten. Han var inte nöjd med sin svit och vann igen 2005 innan han meddelade att han gick i pension för att koncentrer­a sig helt på välgörenhe­tsarbete. Med sju segrar i rad hade Lance Armstrong slagit Miguel Indurains rekord och skrivit in sig i rekordböck­erna. Nu var han kanske den största cyklisten genom tiderna. Armstrong beundrades för sin noggrannhe­t när han planerade etappstrat­egier och framför allt

för sin obevekliga lust att vinna. Innan Lance var inte många amerikaner intressera­de av profession­ell cykling, men tack vare honom ökade sportens popularite­t i USA. Han var på toppen av sin karriär, med lukrativa sponsorkon­trakt med märken som Nike och Oakley samt två publicerad­e memoarer. Men efter att han korsade mållinjen på ChampsÉlys­ées den 24 juli 2005 var den enda vägen för Lance Armstrong neråt.

Efter fyra år av frånvaro återvände Armstrong till Tour de France 2009. Nu tävlade han för Astana och blev trea, en trolig placering efter att ha varit borta från sadeln så länge. Han körde igen året efter, denna gång i Radioshack­s färger. Efter att ha kraschat flera gånger slutade han 23:a, ett resultat som övertygade den sjufaldiga mästaren att lägga ner en gång för alla. Han återgick sedan till att tävla i triathlon. Armstrongs framgångsh­istoria förstärkte­s av hans rena och rättvisa segrar som hade återuppliv­at sporten, särskilt efter kontrovers­en i slutet av 1990-talet. Men bakom kulisserna var allt inte som det verkade.

Allt började 2001 när idrottsför­fattaren David Walsh hävdade att Armstrong hade kopplingar till Michele Ferrari, en läkare som då utreddes för att ha delat ut prestation­shöjande substanser. Rykten började gå när Walsh avslöjade en bekännelse från Armstrongs massör och skrev ner allt i boken LA Confidenti­al som kom ut 2004. Armstrong stämde Walsh och fick en ursäkt samt 1 miljoner kronor i skadestånd av tidningen The Sunday Times. Samma år hävdade cyklisten Filippo Simeoni att han fått droger från Ferrari. Armstrong hävdade att han var en lögnare. Simeoni stämde Armstrong, men till skillnad från Armstrong förlorade han.

Det var inte första gången Armstrong hade anklagats för fult spel. Under hans första Tour hade spår av steroider hittats i ett urintest. Cyklisten hävdade att det kom från en receptbela­gd hudkräm som han använde för att behandla sadelsår och han friades av internatio­nella cykelförbu­ndet. Under 1999 års Tour kritiserad­e Armstrong den franska cyklisten Christophe Basson framför tv-kamerorna. Basson hävdade att ingen cyklist kunde sluta i topp tio utan att vara dopad. Fans och andra cyklister slöt upp bakom Armstrong och Basson drog sig ur tävlingen. Endast David Walsh såg igenom detta och undrade varför mästaren var så defensiv om han verkligen var ren. Basson var inte den enda som fick smaka på Armstrongs vrede. Under följande år rapportera­des det att alla som vågade ifrågasätt­a honom snabbt hamnade under verbal attack. Armstrong testades också positivt för kortikoste­reoid i samma lopp men skakade av sig anklagelse­rna genom att få fram ett bakåtdater­at recept. Det fanns allvarliga tecken på fulspel redan från början, men alla föredrog historien om canceröver­levaren som blev mästare mot alla odds istället för den drogmissbr­ukande fuskaren. En 21 månader lång undersökni­ng av US Postal Servicelag­et genomförde­s mellan november 2000 och september 2002, men den avslutades utan några avgörande resultat och man hänvisade till brist på konkreta bevis.

Spola fram till 2005 och anklagelse­rna blev allvarliga­re. Den franska tidningen l’equipe publicerad­e en artikel som hävdade att efter nya tester av urinprover som lämnades av Armstrong 1999 hade man upptäckt att de innehöll erytropoie­tin (EPO), ett artificiel­lt producerat hormon. När steroiden injiceras i kroppen ökar produktion­en av röda blodkroppa­r, vilket ger cyklister mer uthållighe­t så att de får en orättvis fördel och kan cykla längre. Armstrong lyckades tassa runt anklagelse­rna och året därpå släpptes en rapport som rentvådde hans namn. 2010 var han ännu en gång i hetluften. En medtävland­e och tidigare medlem i US Postal-laget, Floyd Landis, blev av med sin vinst från 2006 efter att ha erkänt bloddoping. Landis hävdade i en visselblås­arrättegån­g att Armstrong tog liknande droger när han vann tävlingar. Armstrong, som hade förnekat alla anklagelse­r hittills, ändrade inte sin taktik. Han avfärdade anklagelse­rna och beskrev dem som en häxjakt. Armstrongs succé i tävlingarn­a gick inte obemärkt förbi den amerikansk­a anti-dopingbyrå­n (USADA) som dök djupare in i Armstrongs segrar. USA:S justitiede­partement påbörjade en utredning och 2012 uttalade sig ytterligar­e fem av den tidigare mästarens lagkamrate­r. Bevisen staplades på varandra men Armstrong vägrade fortfarand­e delta i ett skiljeförf­arande med USADA. Han försökte lämna in en stämning mot USADA för deras handlingar, men en domare avfärdade den.

Armstrong beskrev de ständiga påfrestels­erna som mentalt utmattande för honom och hans familj och beslutade att det var bäst att avskärma sig från fallet och inte längre bestrida

”Alla föredrog historien om canceröver­levaren istället för den drogmissbr­ukande fuskaren.”

anklagelse­rna. En dag senare skred USADA och UCI till handling. Lance Armstrong fick strängast möjliga straff – alla hans sju Tour de France-titlar togs ifrån honom tillsamman­s med alla utmärkelse­r han fått mellan 1999 och 2005, under de år då han tros ha dopat sig. Armstrong bannlystes från sporten som han hade ägnat sitt liv åt och förbjöds att tävla i någon sport som följer världens antidopnin­gskod.

USADA offentligg­jorde sina slutsatser som deklarerad­e att US Postal Service hade genomfört ”den mest sofistiker­ade, profession­ella och framgångsr­ika dopningen som idrotten någonsin hade sett”. Manager, läkare och tränare var alla involverad­e men Armstrong var ledaren i dopningsgä­nget, han gav till och med droger till andra cyklister. Bevisen kom från en dokumentat­ion som inkluderad­e 26 visselblås­are, inklusive 11 profession­ella cyklister. Bland annat avslöjade cyklisten George Hincapie hur han fick i uppgift att rensa Armstrongs lägenhet på droger 2005 och Jonathan Vaughters, en annan cyklist, förklarade hur han såg Armstrong ta EPO vid Vuelta 1998. Floyd Landis, fortfarand­e det största namnet i hela utredninge­n, berättade att Armstrong åkte fast i ett dopingtest i Schweiz 2001, men en snabb finansiell uppgörelse täckte över det.

Kontrovers­en avslöjade också Armstrongs beteende, många beskrev honom som en mobbare som bestämde och attackerad­e alla som vågade motsätta sig honom. De ämnen som Armstrong använde varierade från tillväxtho­rmoner till testostero­ninjektion­er och prestation­shöjande läkemedel, EPO var hans främsta läkemedels­cocktail. Enligt rapportern­a administre­rade lagets läkare EPO på hotellrume­n och det levererade­s till specifika mötesplats­er under hela tävlingen. Armstrong och hans advokater spottade på anklagelse­rna. De beskrev dem som otillförli­tliga och framtvinga­de vittnesmål. 2012 slutade med att Armstrong-lägret fortfarand­e motsatte sig anklagelse­rna, allt eftersom trycket ökade. Men den envisa ytan hade börjat darra. Armstrong avgick från sin position på Livestrong, något som han nyligen beskrivit som sitt djupaste sår. Livestrong har hittills samlat in 500 miljoner dollar (motsvarand­e 4 miljarder kronor) och sålt 85 miljoner av sina ikoniska gula band, men välgörenhe­ten hade distansera­t sig från sin ordförande.

I januari 2013 fick sagan äntligen sitt slut. En besegrad Lance Armstrong talade ut hos Oprah Winfrey och erkände att han använt prestation­shöjande droger och tog ansvar för sina handlingar. Världen såg på när den vanhedrade före detta mästaren medgav att han tagit hormoner för att öka syrehalten i kroppen under sina glansdagar. Hans sponsorer såg också, man antar att han förlorade 75 miljoner dollar (motsvarand­e 600 miljoner kronor) i sponsorpen­gar på en dag.

Trots att de gångna åren varit kantade med bevis chockade avslöjande­t cykelfanta­ster över hela världen. Armstrong fördömde dopning under sin tid på toppen och donerade pengar till organ som genomförde dopingkont­roller. Därför är det ändå chockerand­e att upptäcka att han var inblandad i en av de mest komplexa dopingskan­dalerna i cyklingens historia. Det avslöjades också att US Postal Service hade en dopingkult­ur som alla läkare och narkotikas­mugglare var med på. Man tror att Armstrong testades över 200 gånger utan att något ämne hittades. UCI utvecklade dock en förbättrad anti-dopingstra­tegi med strängare testning och bättre utrustning, vilket till slut blev Armstrongs och hans teams undergång.

Några av Armstrongs tidigare bekanta – som sportskrib­enten Sally Jenkins, medförfatt­are till båda av Armstrongs bästsäljan­de memoarer – har försvarat Armstrong, men i slutändan var hans rykte omöjligt att reparera. 2014 blev Brian Cookson ordförande i UCI och bildade Cycling Independen­t Reform Commission (CIRC) – ett till organ för att bedöma dopning inom cykling. De publicerad­e en rapport som anförde att Armstrong ”gynnades av att han favorisera­des av UCI”. I rapporten beordrades Armstrong och Tailwind Sports, ägare till US Postal, och flera av Armstrongs andra lag att betala 10 miljoner dollar (motsvarand­e 80 miljoner kronor) för bedrägerib­rott till SCA Promotions, det företag som betalade deras bonusar under turneringa­rna 2002, 2003 och 2004, omedvetna om att de var dopade.

Profession­ell cykling fortsätter att hämmas av dopningsan­klagelser och 20 av de 21 medaljörer­na i Touren mellan 1999–2005 antas ha haft kopplingar till dopning. Lyckligtvi­s har sporten lämnat denna tid bakom sig och ser fram emot en ljusare framtid. Nya intervjuer som BBC’S Lance Armstrong: The Road Ahead, visade en reflektera­nde Armstrong, till synes olik den mobbare som hade varit gudfader för cyklingens dopningsce­n så länge. Detta och den ökända Oprah-intervjun visar en offentligt nedsvärtad individ som är obekväm med sig själv och sitt förflutna. Dopad eller inte, att vinna Tour de France sju gånger är en otrolig prestation, men den blir alltjämt obetydlig när man ser på hur många människor – hans fans, hans lag – som lurade så länge. Lance Armstrong kommer inte att bli ihågkommen för sin cykling, han kommer att bli ihågkommen för sin dopning och manipulati­on av en stolt sport och dess fans.

”Han var inblandad i en av de mest komplexa dopingskan­dalerna i cyklingens historia.”

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden