”PARALYMPIERNA”

Hur en ekonomijournalist avslöjade en otrolig sportskandal från insidan.

När Spaniens basketlag i Paralympics inte var vad de utgav sig för att vara.

Ioktober 2000 triumferade ett spanskt basketlag bestående av 12 utvecklingsstörda män över sina ryska motståndare och vann guldmedalj vid sommarens Paralympics i Sydney. De vann alla sina fem matcher och slog sina motståndare med i genomsnitt 36 poäng. Deras leende ansikten på podiet kablades ut över hela världen, och de blev en symbol för idrottslig stolthet för miljontals där hemma. Haken var dock att tio av de tolv spelarna inte hade några inlärningssvårigheter – enligt en journalist som infiltrerade laget. Det skulle gå till idrottshistorien som en av de mest allvarliga handlingar av ohederlighet som någonsin hänt.

Lagets charad upptäcktes i november och spelarna beordrades att lämna tillbaka sina medaljer. Den omedelbara konsekvensen blev att den internationella paralympiska kommittén införde ett totalförbud mot idrottare med förståndshandikapp, vilket hindrade dem från att tävla i vinterns Paralympics i Salt Lake City 2002 och sommarens Paralympics i Aten 2004. Tusentals fler fick höra att de inte fick tävla i Peking 2008. Efter mycket upprördheter kom IPC så småningom överens om ett nytt system för att verifiera utvecklingsstörning. Detta var 2009 och möjliggjorde för deltagare att delta i tre evenemang vid spelen 2012.

Förutom att beröva de idrottare som faktiskt legitimt hade ett funktionshinder på en guldmedalj, hade de spanska ”paralympierna” förstört andra utövares förhoppningar för de kommande åren.

Den tidigare chefen för Spaniens federation för idrottare med förståndshandikapp (FEDDI), Fernando Martin Vicente, befanns 13 år senare skyldig till bedrägeri och fick böter på 5 400 euro (motsvarande 55 000 kronor). Han blev också beordrad att återbetala 142 000 euro (motsvarande 1,4 miljoner kronor) som hans organisation fått i statliga subventioner för att hjälpa idrottare som visade sig inte ha några funktionshinder.

När skandalen bröt ut protesterade Vicente först och hävdade sin organisations oskuld.

BBC rapporterade att Vicente sa: ”Jag är helt säker på att inga bedrägerier existerade. Alla idrottare har genomgått lämpliga kontroller.”

När medieuppmärksamheten intensifierades och skandalen fördjupades tog han senare tillbaka sitt uttalande och förklarade att han tog ”fullt ansvar” för saken. Han hävdade dock att psykologiska utvärderingar var ”svåra” och att misstag begåtts.

I november 2000 sa Vicente, själv far till ett funktionsnedsatt barn, till den statliga nyhetsbyrån EFE att ”processen med psykologisk utvärdering är mycket svår eftersom det inte finns några amputationer och ingen uppenbar fysisk defekt.”

Han sa också: ”Om någon vill fuska är det svårt att upptäcka. Det är lätt att låtsas att du har mindre intelligens, men att göra motsatsen är svårt”.

Så hur kunde detta ens hända? Vad kan ha fått dessa människor – tio idrottare, tränare och lagarrangörer – att bortse från vanlig anständighet och genomföra bluffen?

Det har funnits många teorier. En är att idrottens ära helt enkelt inte var ett tillräckligt incitament. Det kompletteras av den ofta citerade övertygelsen att andra lag som deltog i 2000 års paralympiska spel också ställde upp med idrottare utan funktionshinder.

En annan förklaring är det finansiella incitamentet. Turneringens vinnare skulle få 150 000 euro (motsvarande 1,5 miljoner kronor) och det är mer sannolikt att statliga subventioner skulle strömma till organisationer som representerade de mest framgångsrika idrottarna.

Spanska tidningen El Mundo skrev också att Vicente, som ordförande för olika organisationer som representerade funktionshindrade, hade tjänat miljontals euro på statliga bidrag och sponsorsavtal. Det hävdades att han köpte många bilar, flera hem och en båt.

Men förutom Vicentes agerande kunde det verkliga motivet aldrig bevisas exakt. Vad som är ännu mer intressant, och det är verkligen en extremt ovanlig historia, är hur laget avslöjades.

Den 195 centimeter långa ekonomijournalisten Carlos Ribagorda, som arbetade för affärstidningen Capital, bjöds in för att spela med det spanska basketlaget för förståndshandikappade.

Han spelade med laget i två hela år, inklusive under Paralympics 2000. Han har flera gånger sagt att det alltid var hans avsikt att fortsätta spela för laget och publicera historien efteråt.

När han hade etablerat sig i den spanska organisationen drog han slutsatsen att det inte bara var basketspelare som fejkade handikapp, men också friidrottare, simmare och bordtennisspelare.

Kort efter OS skrev han i Capital: ”Av de 200 spanska idrottarna i Sydney hade minst 15 ingen typ av fysiskt eller psykiskt handikapp – de klarade inte ens medicinska eller psykologiska undersökningar”. Ribagorda hävdade att han aldrig blev ombedd att genomgå någon undersökning för att bevisa att hans IQ låg under tröskeln på 70 som krävdes för att delta i tävlingar för utvecklingsstörda. Han följde upp detta genom att säga att han inte ens blev ombedd att genomgå en undersökning när hans lag anlände till Australien för OS.

Spanien drog igång tävlingen med att banka Portugal med 73–58 i gruppspelet. Sedan följde matcher mot Brasilien och Japan – vinst med 94–48 respektive 87–20. De vann enkelt mot Polen i semifinalen med 97–67, innan de tog guld mot Ryssland med bekväma 87–63.

När kamerorna blixtrade och förevigade bilder på den segrande truppen måste Ribagorda redan ha skrivit sin ingress i sitt huvud. Hans scoop skulle få världen att häpna.

Journalisten hävdade även att han och hans lagkamrater en gång blev tillsagda att sakta ner tempot i deras spel för att inte väcka misstankar om att de inte var funktionsnedsatta. I sin artikel mindes Ribagorda att han blev tillsagd av en tränare: ”Växla ner lite eller så kommer de att räkna ut du inte är funktionsnedsatt”.

Han blev tillsagd att ”spela dum” i Os-byn. Lainformacion.com hävdade att Ribagorda en gång blev tillsagd att inte fylla i personuppgifter för fort.

I en intervju sa han: ”I det spanska basketlag som spelade i Sydney fanns tio spelare som inte hade någon form av funktionsnedsättning, och bara två spelare som faktiskt var utvecklingsstörda. I början

” Tio spelare hade ingen funktionsnedsättning – bara två spelare var utvecklingsstörda.”

trodde jag att det var möjligt att någon skulle kunna genomföra något sånt här. Det verkade bara helt otroligt, och det var anledningen till att jag involverade mig i laget.”

Efter att laget vann titeln cirkulerade fotografier av dem under medaljceremonin, och en bild hamnade på omslaget av den populära sporttidningen Marca. Det var då som läsarna började känna igen spelarna. En regional tidning publicerade en artikel som tvivlade på laget men arrangörerna sa att de hade dokumentation på spelarnas funktionshinder. De förväntade sig många saker, men de hade inte förväntat att en av deras toppspelare var en journalist som arbetade undercover.

Berättelsen och den efterföljande skandalen chockade hela världen och retade även de som vanligtvis inte hade något sportintresse. Man kunde knappt sjunka lägre än att låtsas vara funktionsnedsatt för personlig vinning, måste de ha tänkt. Men var Ribagordas sätt att avslöja det verkligen rätt sätt?

Han gjorde precis samma sak under sina två år med laget som han anklagade sina lagkamrater, tränare och tillhörande personal att göra – han lurade människor. I förloppet hindrade han en person med äkta funktionsnedsättning från att tävla i Paralympics, som till denna dag fortfarande är det näst största sportevenemanget. Om han hade avslöjat bluffen tidigare hade Ribagorda kanske räddat sitt land från internationellt fördömande. Olympiska- och paralympiska spelen är idag i stor utsträckning internationell pr. När laget tog sig till Sydney blev de representanter för Spanien.

Ryktet för sport för funktionshindrade som helhet fick sig en törn. Skandalen, som bröt ut bara några veckor efter spelens avslutningsceremoni, tog åt sig alla rubriker och underminerade andra idrottares prestationer i helt orelaterade grenar. Skulle detta ha kunnat undvikas om Ribagorda hade skrivit artikeln direkt när han fick reda på vad som var på gång?

Men han var tydlig. Efter att storyn publicerades och efterspelet började klargjorde han att om han inte hade deltagit i spelen hade bara en annan idrottsman utan funktionshinder tagit hans plats – så omfattande var fusket. Gjorde han rätt i att vänta och fortsätta med charaden till dess att den fick ett slut, innan han avslöjade basketbossarna?

Återigen svarade han att historien inte hade fått samma genomslag om han inte hade fullföljt den. Han sa: ”Jag var helt klar över vad jag skulle göra. Jag pratade med cheferna på tidningen och anledningarna till att jag åkte var enkla. Det var bara ännu ett jobb.

”Om jag inte hade åkt skulle bara en annan spelare utan funktionshinder ha åkt. Det är helt klart för mig att detta var det enda sättet att få förbundets president att avgå inom åtta dagar”.

I vilket fall som helst uppdagades sanningen, och trots vissa negativa konsekvenser bör avslöjandet hyllas. Historien om de spanska paralympierna år 2000 som ljög om utvecklingsstörning kommer för alltid att fungera som en varning – det kommer också alltid att vara en av de sorgligaste sportskandalerna i vår tid.