"INTE NÖJD OM JAG SLUTAR UTAN GULD"
Säsongens nyförvärv: Högström vill vinna med Djurgåden
Han skickade sms till sina närmaste för att berätta att karriären var över. Sex år senare ska Marcus Högström, 30, leda Djurgården till SM-guld. – Det har blivit mitt livsprojekt, säger backstjärnan som tänkte om.
Han minns det i detalj, hur han satt på en bänk på Henriksdals station i Nacka och stirrade på mobilen. Det var en vårdag 2013 och i väntan på tåget skickade han ett textmeddelande till dem som står honom närmast.
Hans liv som hockeyspelare var över i samma ögonblick som han tryckte på sändknappen.
”Nu skiter jag i det här och hittar på något annat.”
Marcus Högström hade stenkoll på hållplatserna utmed Saltsjöbanan, men som idrottsman hade han åkt vilse. 24 år ung hade han förlorat all lust till den sport som varit hans liv sedan barnsben.
När han tittade tillbaka på den gångna säsongen visste han inte om han skulle skratta eller gråta. Han inledde den i Asplöven men redan efter en månad bröt han kontraktet och erbjöd sina tjänster till divison 1laget Sundsvall, där han spelat tidigare. ”Högge” skulle hjälpa klubben tillbaka till hockeyallsvenskan men Piteå blev för svårt i playoffspelet. Endast 804 personer sökte sig till Gärdehov för att se avgörandet och det rimmade illa med backtalangens ambitioner och självbild.
När han tittade sig i spegeln såg han en elitspelare spela inför fullsatta läktare – och hockeylivet hade ju sett så annorlunda ut. Bara ett år tidigare spelade Marcus SHLhockey för Timrå, men han trivdes aldrig i klubben, kom inte in i laget och umgicks hellre med spelarna i Sundsvall, vilket inte var populärt i supporterkretsar. Kontraktet bröts i januari 2012 och Högström avslutade säsongen i Malmö.
Planerade för livet efter hockeyn
2012/2013 var han inställd på att spela i SHL igen men landets sportchefer hade fullt upp med att signera lockoutade NHLspelare. När säsongen drog i gång flyttade han till Haparanda och Asplöven i panik.
– Jag tyckte att jag höll SHLmått, men det var omöjligt att få chansen. Jag väntade, väntade, väntade och tackade nej till tio klubbar i allsvenskan, för där hade jag inget att visa. Då tappade jag sugen.
Marcus Högström åkte hem till sin Agnes, som han träffade i Skellefteå. De bodde i en sliten etta i Bagarmossen och började skissa på en framtid utan ishockey. Planerna hann aldrig sättas i verket för senare samma vår ringde Björn Danielsson, som lärde känna
Marcus under sin tid som assisterande tränare i Sundsvall. Han hade fått jobb som sportchef i Almtuna och ville att Marcus Högström skulle ge hockeyn en sista chans.
– Han tyckte att jag var så himla bra och ville att jag skulle kriga vidare. ”Kom till Almtuna och visa vad du går för. Om du inte lyckas kan du sluta.” Björn övertalade mig och det gick kanonbra i Almtuna, där jag visade vilken spelare jag kan vara. När säsongen 2013/2014 var över hade Marcus Högström värvats till Djurgården och hjälpt klubben till SHL. Det dröjde, men nu har både han och klubben hittat sin identitet.
– Det var otroligt att komma till Djurgården. Pang, tjong, så hade vi gått upp och sen har det rullat på. Djurgården och jag har legat i samma fas. Det har varit oroligt, men nu slåss vi om guldet varje år.
Djurgården har inte blivit svenska mästare sedan 2001. Är det dags i vinter?
– Definitivt. Det här är första året då vi har goda möjligheter. Det har vi inte riktigt haft tidigare, när det gäller ekonomin och spelartruppen. Nu finns det mesta, så det är upp till oss. Jag skulle inte vara nöjd om jag slutar utan att ha ett SMguld med Djurgården. Det är mitt livsprojekt, det som står absolut högst på listan.
Hur ser du på truppen?
– Det ser bra ut. Backuppsättningen är stabil och på forwardssidan är vi mer ”skillade” än förut. Tidigare har det varit hårt jobb och mycket sargspel men nu har vi många forwards som kan göra sin gubbe i anfallszon. Vi har två bra målvakter. Jensen (Robin) har varit i Djurgården länge, och vill spela mer. Niklas (Svedberg) har kommit hem efter att ha spelat i KHL, utsetts till bäste målvakt i AHL, vunnit SMguld med Brynäs och spelat i Boston. Han hade en lite tuffare säsong i Timrå men är en väldigt duktig målvakt.
Hur kom det sig att du blev ishockeyspelare? Du är från Sveg, som förknippas med skidåkare och curlingspelare.
– Vår årskull, födda 1988–1989, var ganska bra, så vi mer eller mindre bodde i ishallen. Sveg ligger i Härjedalen men vi vann Dalaserien med Mora, Leksand, Malung och de där lagen. När det var dags för hockeygymnasiet valde jag Skellefteå före Mora eftersom det kändes hetare.
Du har gjort en annorlunda resa inom hockeyn. Efter juniortiden i Skellefteå och Modo flyttade du som 20åring till
Perm vid Uralbergens fot för att spela i ryska andraligan.
– Jag hade kunnat välja spel i division 1 men där är det dålig träning och svårt att ta sig vidare. Då hamnade jag där via en agent, som frågade om jag ville åka på tryout. Perm ligger en bra bit bort, kallas dörren till Sibirien. I efterhand är jag otroligt glad att jag åkte, men det var oerhört tufft.
På vilket sätt?
– På alla sätt. Det var en helt annan kultur och vi tränade kopiöst mycket. Hela tiden, kändes det som. Det är hårdare i andraligan än i KHL. Det är det riktiga Ryssland, liksom. Vi spelade 50, 60 matcher och inför varje match bodde vi på förläggning. Du skulle ha sett byggnaden. Den var totalt förfallen. Det var lärorikt för mig som hockeyspelare men också personligen. Jag blev lite hårdare, växte upp och fick lära mig att ta ansvar över mig själv.
Vid 30 års ålder har du spelat för femton klubbar i fyra länder. Ska man tolka det som att du är en orolig själ?
– Nej, det beror på att jag siktar högre varje dag, varje säsong. Det dras ofta upp att jag har spelat i många klubbar, men för mig är det inget negativt. Jag har bott på många ställen och träffat många människor, så när vi gifte oss i somras kom det folk från hela Sverige. Det har varit väldigt lärorikt, även om det hade varit enklare att bo på ett ställe. I många klubbar har jag hamnat för att jag har gjort det bra. I andra, som Skellefteå och Spartak, har jag inte platsat. Då kan jag inte stanna kvar och när jag har varit dominant
”RYSSLAND ÄR EN ANNAN KULTUR – VI TRÄNADE KOPIÖST MYCKET. HELA TIDEN KÄNDES DET SOM.”
i Sundsvall, ska jag då stanna? Nej, då vill jag ta ett steg till. Det finns en anledning till flyttarna. Jag har aldrig bytt i sidled, från Djurgården till Färjestad eller Frölunda för att tjäna lite mer pengar. Jag vill alltid högre. Vilka är dina bästa vänner inom hockeyn? – Jag har några kompisar som jag träffade som yngre. De finns alltid där även om vi inte träffas så ofta. Nu hänger jag till exempel med ”Hank” (Henrik Eriksson), som jag har spelat med i många år. På bröllopet var det massvis med hockeyspelare, som Linus Arnesson och Linus Johansson (Färjestad). Jag skrev det på Instagram, till en bild där jag och Linus Johansson kramas på bröllopet. ”Nu i juli kramas vi men i april är det andra tag …”
Marcus Högström trodde att han hade nått det ultimata målet förra sommaren, då han skrev på för Calgary Flames. Det hade han inte, för han landade i ett skadehelvete. En lång säsong med mycket speltid hade slitit på kroppen men ”Högge” tränade vidare och feltolkade kroppens varningssignaler.
– Jag var sliten i ryggen men när jag skrev på kontraktet fick jag en sådan boost. ”Det känns som jag kan springa i full fart för evigt”, sa jag i någon intervju. En sådan eufori var det. Jag tränade hur mycket som helst och funderade inte på att det inte skulle gå att spela. Jag hade inte speciellt ont, även om jag var lite stel emellanåt. Sedan, under ett ispass i juli, fick jag kramp i ryggen. Då fick jag lite panik, berättar Marcus Högström.
Backstjärnan hade drabbats av diskbråck och kom knappt ur flygstolen när han landade i Calgary. Han kunde inte göra sig själv rättvisa under campen och skickades till farmarlaget i Stockton, där han opererades.
– Jag hoppades få chansen i sista träningsmatchen men en morgon small det till. Diskbråcket tryckte mot nerverna och det strålade ända ner till foten, säger han och stryker med handen över vänsterbenet där han sitter i en loge i Globen.
Blotta minnet får honom att grimasera. – Det är den sjukaste smärta jag har upplevt. Då var det bara att vänta på operation. Efteråt sa min fru att det var som att mitt ansikte slappnade av. Då hade jag spänt mig i tre, fyra veckor för att jag hade så ont. Jag kunde inte ligga, inte sitta.
Den mentala smärtan, då? Du skulle bli NHL-proffs, dessutom i Kanada. För en hockeyspelare blir det inte större än så.
– Precis. Jag var så frustrerad att jag låg på hotellrummet och slog i sängen. Det var otroligt att bara vara där, även om jag var skadad. I Calgary lever alla för hockeyn, liksom.
Marcus opererades och blev smärtfri i oktober och spelade sin första AHLmatch tre månader senare.
– De frågade om jag ville sköta rehabträningen i Sverige, men jag ville försöka ta en plats i Calgary och lade ner dag och natt på rehab. Det var en otroligt tuff höst, men jag bet ihop. Första matchen gick bra, trots att jag inte hade spelat sedan april. Till andra matchen flög ledningen till Stockton. De var jättenöjda och sa till min agent att jag skulle bli uppkallad till Calgary – men i tredje matchen skulle jag dribbla förbi en kille, våra knän slog ihop, jag skadade ledbandet och tvingades till tio nya veckor med rehab. Då var NHLdrömmen över, även om jag avslutade säsongen som extraspelare i Calgary.
Du kunde stannat i Calgarys organisation men valde spel i Djurgården igen.
– Det sa jag redan i slutet av säsongen, att om ni vill ha en kille som ska spela i AHL kan ni lika gärna ta honom härifrån. Jag ville spela i NHL, komma till campen och slåss om en plats. När klubben sa att jag, oavsett hur det gick på campen, skulle börja i AHL och kriga mig upp därifrån tyckte jag att vägen var lite för lång. Skulle jag, frugan och dottern bo på hotell i Stockton i flera månader? Nej, det hade inte blivit bra, säger Marcus, som är pappa till treåriga Signe och har köpt hus i Tallkrogen i södra Stockholm.
Calgary finns kvar ...
– Ja, det finns alla möjligheter. Vi får se vad som händer, men vi börjar här hemma.
Hur var det att se Djurgården förlora SMfinalen mot Frölunda i våras?
– Inget vidare, ska jag säga. Jag satt med målvaktstränaren (Janne Öhman) högst upp i Globen och mådde illa. Dels för att jag eventuellt skulle missa det 17:e SMguldet, som jag har jobbat för i så många år. Dels för att Frölunda skulle vinna. Ja, jag mådde illa. Det var ingen höjdare.
Tänker du ibland på den där 24-åringen som gav upp hockeykarriären?
– Ja, det gör jag. Där satt jag på bänken i Henriksdal, där Saltsjöbanan stannar. Det har varit tufft många gånger. Tur att jag bet ihop och kom tillbaka. Nu siktar jag på att spela tills jag fyller 40.
Hypotetisk fråga, men vad hade du gjort i dag om du inte fått det där samtalet från Björn Danielsson?
– Bra fråga. Jag har bara hockeyn och familjen. Det är det som snurrar. Kanske hade jag bott i Skellefteå och jobbat i skogen, säger Marcus Högström.