REDO FÖR DET STORA STEGET
”JAG TROR ATT JAG HAR DE HÖGSTA FÖRVÄNTNINGARNA PÅ MIG SJÄLV”
GÖTEBORG. Bra som sjutton?
När det gäller Frölundas Lucas Raymond säger ingen emot.
Visst får han en hel del uppmärksamhet där han står i vattenspelet på Avenyn. Iklädd shorts, en luvtröja och en bakåtvänd keps ser Lucas Raymond både ungdomlig och världsvan ut på samma gång, men det är få som känner igen den unge Frölundaspelaren.
Fotograferingen i sig är det som drar uppmärksamheten till honom, men han gör bäst i att vänja sig. Kommer han bara i närheten av förväntningarna som omgivningen har på honom kommer han att vara välkänd över hela Sverige till vintern.
– Men jag lyssnar inte på förhoppningar eller förväntningar från andra, utan jag tror att jag har de högsta förväntningarna på mig själv. Det är mål och förväntningar på mig själv som jag vill uppnå, för att driva mig framåt. Jag vill alltid spela så bra jag bara kan, säger supertalangen.
Det har gått fort, från det stora genombrottet i SHL i vintras till guld och hattrick i finalen i U18-VM och en smått otrolig poängskörd i J20-laget under våren (48 poäng på 37 matcher)
I år ska han slå sig in i stjärnstinna Frölunda, där barndomsidoler som Joel Lundqvist och Johan Sundström tillhör förgrundsfigurerna.
– Det är otroligt stort, lite overkligt till och med. Det blir ju en vardag till slut, men när jag tänker efter så känns det fortfarande overkligt. Jag har ju idolbilder där hemma med Joel, och nu spelar jag med honom.
Ändå är det Johan Sundström som är hans mentor. I tioårsåldern bodde de grannar med varandra och Sundström som något år tidigare slagit sig in i Frölundas matchuppställning var ofta över och tittade till Raymond och hans tre år äldre bror Hugo. Duon höll kontakten även när Sundström flyttade vidare till först AHL och sen KHL.
– Han brukade komma över och spela med oss när vi stod och sköt på skottrampen. Han är en grym hockeyspelare, och en ännu bättre person. Grymt framåtdrivande, och en av de ledande spelarna som jag tittar på nu, säger Raymond.
”Blivit många slagsmål & tårar”
Det var dock inte Frölundastjärnan som fick Lucas Raymond att spela ishockey. Redan som treåring följde han med storebror Hugo till Frölundas hockeyskola. Familjen bodde då i närheten av Scandinavium och Wallenstamhallen där klubbens ungdomslag spelade.
– När Hugo var sex, då man normalt sett börjar i hockeyskolan, följde han med sina kompisar dit. Och jag frågade om jag kunde haka på. Det var så det började, och sen var jag fast.
Bröderna spelade ishockey, fotboll och innebandy tillsammans. I lag, men framför allt hemma i källaren. Pappa Jean hann knappt komma hem från jobbet innan sönerna stod
vid dörren med innebandyklubborna i högsta hugg.
– Han fick ta av sig kavajen och hoppa i träningskläderna och sen sprang vi ner i källaren. Han hade inte så mycket till val. Men vi hade grymt kul där nere, och jag tror att det har hjälpt mig väldigt mycket.
Sköna barndomsminnen?
– Ja, verkligen. Det har blivit många slagsmål och tårar där nere. Men det är roligt, det finns inget roligare än spontanidrott.
Han var dock till en början inte den poängmaskin har utvecklats till i hockeyn. Lillebror Raymond var yngst och minst, och fick därmed ställa sig i mål.
– Jag testade att vara hockeymålvakt också på en träning, men jag kände att ”nä, härifrån kan jag ju inte göra mål”. Så det blev inget med det. Och mamma ville inte det heller, hon tyckte det var så nervöst eftersom målvaktspositionen är så utsatt.
Hur ser källaren ut där hemma efter alla timmar med innebandyspel?
– Vi har flyttat därifrån nu, men jag tror att pappa fick lägga om väggarna ett antal gånger. Det var klubbor som slogs mot dem och vi sprang in i dem hela tiden, så de var nog rätt slitna…
”Försöker bara ta en plats i laget”
Pappa Jean är född och uppväxt i Paris, men flyttade till Sverige som 15-åring. En hyfsat lovande fotbollsspelare som nådde distriktslaget i Göteborg och A-laget i Guldheden. Mamma Cecilia gick längre.
– Hon var väldigt duktig i squash och spelade i landslaget. Men ingen av dem har spelat hockey.
Hur hamnade du där då?
– Jag tror att pappa alltid har gillat den sporten. Även om han aldrig spelat så har han tyckt att det varit kul att titta på. Så han tog med mig och Hugo på Frölundas matcher, och till Wallenstamhallen.
Det sägs att du är en dålig förlorare i allt, så till den grad att din pappa låter dig vinna mot honom i poker för att du över huvud taget ska gå och lägga dig?
– Ja… ”låta och låta” det är hans historia, haha. Men jag har absolut en vinnarskalle i det mesta.
Det låter bättre med vinnarskalle än dålig förlorare?
– Ja, dålig förlorare, dålig vinnare, bra vinnare, bra förlorare. Det kan vara lite olika. Jag skulle absolut säga vinnarskalle, och dålig förlorare kanske. Men det är någonting jag har växt upp med, att hela tiden tävla med min bror. I fotboll, innebandy, hockey… Vad det än var så tävlades det. Jag växte upp med det.
Det måste ha varit rätt tufft att hela tiden tävla mot någon som är tre år äldre?
– Ja, verkligen. Men jag tror att det har varit en enorm fördel för mig. Jag fick alltid vara med Hugo och hans kompisar. Så då blev det lite enklare också när jag fick spela i äldre lag, inte minst med den sociala biten. Så han har varit en grymt stor hjälp. Vi har triggat varandra.
Är du bättre i dag på att tygla ilskan när du förlorar?
– Jag blir nog lika förbannad, men jag har lärt mig att hantera det så att jag inte slår sönder något längre. Jag är bättre på att släppa det. Jag spelar matcher och tränar så ofta att jag inte kan gå runt och vara arg hela tiden. Men jag tror att det är extremt många som är dåliga förlorare på den här nivån, det är det som gör att man pushar sig framåt och blir bättre. Kommer den vinnarskallen från mamma eller pappa? – Från båda tror jag. Jag tror att både jag och Hugo fick den från dem, och sen har vi triggat varandra från barndomen. Man vill vinna.
Vad är det som är så skönt med att vinna för dig?
– Ja, för det första förlorar man ju inte om man vinner, vilket är väldigt viktigt, haha. Men alltså, det är känslan, det man gör på isen gör man för att vinna. Det känns nästan som att allt slit varit i onödan om jag inte vinner. Det är så jag får betalt för allt, att känna den här glädjen när man firar med laget efter matchen.
I år kommer det bli tillfällen till firande både med J20- och A-laget i Frölunda. Även om Raymond delvis kommer spela med ungdomslaget i höst så tränar han enbart med A-laget, och tanken är definitivt att han ska ta en plats i Frölundas SHL-lag. Efter det stora genombrottet i vintras, med mål mot både Skellefteå och Rögle, så...
… ja, det blev bara tio SHL-matcher totalt i fjol, trots det. Var du besviken?
– Nej, inte besviken. Vi hade en väldigt bra dialog med Frölunda och det var väldigt klart att jag skulle få utvecklas genom att spela många minuter i J20, vilket jag trivdes med. Sen att få spela i A-laget var grymt kul. Men i fjol var det inte samma satsning på att jag skulle ta en plats där, jag skulle bara in och få känna på det.
Om du var en praoelev i fjol, vad är du då nu?
– Haha, eh…. Jag är en trainee, på provspel. Jag försöker bara ta en plats i laget och spela så bra att jag får spela mer. Jag vill göra det så svårt jag kan för Roger (Rönnberg) och de andra ledarna att inte spela mig.
Han skrattar och ler. Är otroligt positiv, trots att konkurrensen om forwardsplatserna i år är om möjligt ännu tuffare än i det lag som i våras vann SM-guld.
– Ja, vi har ett ännu bättre lag nu.
Så hur ser du på möjligheterna att ta en ordinarie tröja?
– Det är grymt tufft. Men träningsmiljön är den bästa i Sverige skulle jag säga. Vi har så många rutinerade och bra spelare som jag kan se och lära av. Men både mitt och Frölundas mål är att jag ska ta en tröja. Och ta en tröja för att hjälpa laget, för det är någonstans det som det handlar om. Tränaren kommer alltid att sätta det laget på isen som kommer göra det bäst sportsligt. Och då måste jag visa att jag ska vara en del av det, det är det som det handlar om i slutändan.
”VAD SOM ÄR SKÖNT MED ATT VINNA? JA, FÖR DET FÖRSTA FÖRLORAR MAN JU INTE OM MAN VINNER...”