PÄR EDLUND: ”GENERELLT TAR DET SJU-TIO ÅR ATT BLI RIKTIGT BRA”

Tio år som spelare i föreningen räckte inte.

Nu inleder Pär Edlund, 52, sin 19:e säsong som Frölundas fystränare.

– Om inte spelarna presterar så har jag bara mig själv att skylla, säger han.

Handslaget är fast, som ett skruvstäd. Blicken likaså. Pär Edlund är inte en person man vill möta i en mörk gränd, eller i ett gym om man inte är beredd att ge järnet.

– Min uppgift är att få spelarna att förstå att om de är svaga så kan de kanske bli en skicklig spelare. Men de kommer aldrig bli så bra som de hade kunnat bli med rätt fysik.

Hur får du dem motiverade?

– Vi har en grupp som driver sig själva på ett väldigt bra sätt. Om någon är lat så blir den personen uttittad, så att det blir obekvämt. Och alla vill känna sig bekväma och inte pekas ut som någon form av fuskare. Det tycker ingen är roligt. Så alla jobbar hårt här, men sen finns det så klart spelare som man önskar ännu mer av, men generellt sett så har vi en väldigt bra miljö.

Han kom till klubben sommaren 1990 och spelade närmare 500 matcher innan den aktiva karriären avslutades 2001. Då gick han direkt till att vara fystränare. 19 år senare är han kvar. Mängder med saker har förbättrats och förändrats under tiden. Gymmet i Frölunda Campus håller numera absolut toppklass och den fysiska träningen mäts på ett helt annat sätt i dag än när han själv var aktiv.

– Ja, så är det ju. När jag var junior så tränade man fys på sommaren och sen gick man på is i augusti och såg inte gymmet igen förrän nästa sommar. Och då hade man tappat allting och fick börja om från början. Nu tränar vi året runt och det gör att en kille som gjort en resa och tränat hårt i tio år sen med ganska små medel kan underhålla den nivån. Men för att ta sig dit krävs jävligt mycket. Det är ett grundjobb som måste göras. Det är olika för person till person, men generellt tar det sju-tio år att bli riktigt bra.

Sju till tio år?!

– Ja, så är det. För Joel (Lundqvist) som tränat så hårt i många år krävs det inte så många lyft för att han ska vara på den nivån han bör vara. Vi gör mätningar varje vecka, så när en spelare haft en väldigt bra vecka på isen så kan han gå tillbaka och kolla var han låg i värdena. Så mycket lyfte han, så mycket vägde han och så vidare. Då kan man hitta den nivån han bör ligga på för att vara bra.

Men dagens hockeyspelare byter ju klubb väldigt ofta. Det måste vara frustrerande för dig att så gott som aldrig få se dem som bäst varken fysiskt eller på isen?

– Det är ju tråkigt så klart. En spelare som Rasmus Dahlin får vi aldrig se i hans prime, förutom på tv. Men samtidigt kul att få se en kille utvecklas från en finnig tonåring till en bra spelare. Det är tillfredsställande också.

Hur viktig är egentligen fysbiten i dagens hockey? Vad hade hänt med Frölunda om du tagit tjänstledigt i ett år precis när försäsongen skulle börja?

– Ingen är oersättlig. Om inte jag står här så gör någon annan det och efter en månad så är jag bortglömd.