Dags att ut­se årets eldsjäl

Ef­ter 20 år som he­la Fitt­jas mam­ma är Ori­a­na Mon­ti­ni fort­fa­ran­de li­ka brin­nan­de en­ga­ge­rad. Hon är först ut av de sex no­mi­ne­ra­de till Årets eldsjäl på rö­da lin­jen 2018.

SkärholmenDirekt - - SIDAN 1 - FITTJA/ALBY

IFitt­ja är Ori­a­na en väl­känd per­son. Över­allt är det folk som vill sä­ga hej och Ori­a­na stan­nar gär­na och pra­tar en stund.

– Jag minns när jag var li­ten och vi all­tid träf­fa­de nå­gon när vi gick ige­nom Fittja. Jag drog i hen­ne när hon stan­na­de och pra­ta­de. Men det är un­der­bart att se. Jag blir stolt, sä­ger Li­li­a­na Pit­ra.

Hon är Ori­a­na Mon­ti­nis dot­ter och en av de som no­mi­ne­rat hen­ne till Mitt 127:s och Hud­ding­eDi­rekts år­li­ga pris Rö­da lin­jens eldsjäl.

– Jag tyck­te det var dags att vi­sa al­la vil­ken eldsjäl hon är. Hon stäl­ler all­tid upp. Hon har job­bat fle­ra ny­årsaft­nar i Fittja cent­rum och gril­lat korv till ung­do­mar och för­äld­rar. Hon brin­ner för det här och det märks, sä­ger Li­li­a­na Pit­ra.

När Ori­a­na Mon­ti­ni får hö­ra att hon är no­mi­ne­rad har hon svårt att tro det.

– Nej nej nej! Jag tror in­te det är sant? Jo då, det är sant. Hur känns det? – Det känns… jag vet in­te ens vad jag ska sä­ga… det känns som om jag vun­nit på lot­to!

Job­bat med unga i 20 år

Hon har job­bat med ung­do­mar i Fittja i över 20 år. I många år på kväl­lar och hel­ger, vid sidan av ett hel­tids­jobb.

– Men för två år se­dan tog jag ste­get och sa upp mig för att job­ba med ung­do­mar på hel­tid. Det är vad jag all­tid ve­lat gö­ra, sä­ger hon.

Nu job­bar Ori­a­na på Grun­den i Alby, på Ung­do­mens hus i Fittja, på Fitt­ja­pul­sen, på Fittja bib­li­o­tek och som stöd­per­son på Bot­kyr­ka YAP. Dess­utom har hon va­rit en­ga­ge­rad i fes­ti­va­len En kär­lek Bot­kyr­ka.

Kän­ner ”al­la” i Fittja

Och hon kän­ner verk­li­gen al­la. Un­der vår pro­me­nad ge­nom Fittja stö­ter hon ihop med en mam­ma med barn­vagn som und­rar hur det blir med fri­tids­klub­ben på höst­lo­vet. Kom­mer hen­nes 10-åring kun­na va­ra med?

– Jag har pra­tat med dem och det kom­mer ord­na sig. Och jag hör av mig till dig, sä­ger Ori­a­na.

Att fin­nas där för sam­tal och hjälp är en vik­tig del av hen­nes jobb, me­nar Ori­a­na. Of­ta ring­er te­le­fo­nen sent på kväl­len och hen­nes dot­ter har ibland va­rit oro­lig för att hon job­bar för myc­ket.

Är det in­te svårt att räc­ka till?

– Ibland har jag haft då­ligt sam­ve­te och tänkt att kans­ke min dot­ter tyc­ker det är job­bigt att jag ska va­ra mam­ma till he­la Fittja. Men hon sä­ger att hon ba­ra är stolt. Och om man brin­ner för nå­got så gör man det. När jag träf­far de som bli­vit vux­na och de sä­ger tack för de go­da åren och tack för att jag hjälpte dem – då är allt värt det.

Många go­da sam­tal

Härom­vec­kan var det en kil­le i 25-års­ål­dern som ro­pa­de på hen­ne när hon gick ige­nom cent­rum.

– ”Ori­a­na, kän­ner du in­te igen mig?” ro­pa­de han. Det var en kil­le som ha­de va­rit li­te stö­kig när han var 15-16, men nu job­bar han som säl­ja­re och har fa­milj. Han sa att om jag in­te ha­de sut­tit och pra­tat med ho­nom så ha­de det kun­nat slu­ta an­norlun­da. Det har va­rit många go­da sam­tal. Och många job­bi­ga sam­tal ock­så. Ibland mås­te man sä­ga sa­ker de in­te vill hö­ra, sä­ger hon.

De unga står hen­ne nä­ra hjär­tat, sä­ger hon.

– När jag ser dem i cent­rum vill de kra­mas. Jag har sett dem se­dan de var barn. Och när de har hals­du­kar­na upp­drag­na till nä­san bru­kar jag dra ner dem. ”Låt mig se ditt vack­ra an­sik­te” sä­ger jag.

FOTO: LISA HALLDÉN

HEM­MA. Ori­a­na Mon­ti­ni flyt­ta­de till Fittja från Ita­li­en när hon var 11 år.

Här mö­ter hon upp Lej­la Har­bas med en bam­sek­ram.

Christos på väg hem ro­pa­de glatt hen­nes namn.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.