Hur be­mö­ter vi det läs­ki­gas­te som finns?

SkärholmenDirekt - - SKÄRHOLMEN -

Gra­ce Cas­pers, som jag har in­ter­vju­at i det här num­ret, har va­rit med om en bli­van­de för­äl­ders störs­ta skräck. Att bar­net hon bär i ma­gen plöts­ligt dör. Det går in­te att för­stå den sor­gen. Pre­cis som det in­te går att för­stå den sorg för­äld­rar kän­ner när de­ras barn dör i skjut­ning­ar i vå­ra om­rå­den. Det är så fel. I en per­fekt värld ska ju in­te för­äld­rar nå­gon­sin be­hö­va be­gra­va si­na barn. Nu le­ver vi in­te i en per­fekt värld. Forsk­ning­en kring bar­na­död­lig­het har en lång väg kvar att gå. Li­kaså lös­ning­ar­na på hur vi ska­par ett sam­häl­le där unga kil­lar in­te skju­ter ihjäl varand­ra. Tills det är löst mås­te vi and­ra, vi som in­te drab­bats, bli bätt­re på att fin­nas där för dem som går ige­nom det ofatt­ba­ra. ” Var fanns för­äld­rar­na?” und­rar män­ni­skor di­rekt när en ung per­son bli­vit skju­ten. Mam­mor­na vitt­nar om hur de i den dju­pas­te sorg de känt ock­så mås­te käm­pa mot skuld­be­läg­gan­det och and­ras för­do­mar mot de­ras dö­da barn. Mot Gra­ce re­a­ge­rar folk med av­stånds­ta­gan­de och skräck. Jag gjor­de det ock­så. När Gra­ce la­de upp ett in­lägg på Fa­ce­book om vad som hänt fick jag en klump i ma­gen. Skul­le jag skri­va nå­got? Gö­ra en hjärt-re­ak­tion? Ringa? Jag viss­te in­te, så jag skrev ingen­ting. ”Säg att du är led­sen om du kän­ner dig led­sen. Det är vär­re när folk låt­sas som ingen­ting”, sa Gra­ce. Dö­den är läs­kig. Men den kom­mer all­tid fin­nas där. Ta hand om al­la som drab­bas av den.

RASMUS PA­NA­GI­O­TIS CO­LUM­BUS Re­por­ter

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.