Minnesplatsen – terapi eller glorifiering av våld?
Minnesplatserna. Efter varje dödsskjutning i våra områden dyker de upp. Blommor, gravljus, och foton som hedrar minnet av en vän, en son, en gammal klasskamrat.
”Det här är vårt sätt att sörja. Det är det enda sätt vi har”, säger en kompis till den 28-åring från Bredäng som nyligen sköts till döds, vars minnesplats tar plats på Bredängstorget.
”Varför ska man glorifiera minnet av en kriminell person? Vad ger det för signaler till våra barn”, undrar en pappa på torget.
En annan menar att ett liv är ett liv och en bortgång är en förlust. Oavsett.
När andra unga går bort i en olycka eller sjukdom får de sällan en minnesplats i centrum, poängterar en fjärde.
Men när någon från området faller för drogerna, kriminaliteten och våldet rivs ett kollektivt trauma upp i stadsdelen. Då kan det också finnas behov av kollektiv sorg.
”Jag gick vidare och blev politiker. Han gick vidare till en destruktiv kriminell miljö”, berättar Salar
Rashid (S) på sidan 14 och fortsätter:
– Om vi vill hedra personer som fallit offer för våldet, dödsskjutningar och konsekvenserna av ett kriminellt liv, så kan vi omöjligen hylla livet de levde. Vi måste istället sörja över ett liv som de aldrig fick – fritt från kriminalitet, våld och död, fortsätter han.
Eller som den lokala pizzabagaren beskrev den minnesstund som hölls i Bredäng när en 23-åring sköts till döds förra året:
– Det var som terapi för alla oss som bor här.
Det finns inga rätta svar till människors känslor. Inga självklara svar.
Men när någon från området faller för drogerna, kriminaliteten och våldet rivs ett kollektivt trauma upp i stadsdelen. Då kan det också finnas behov av kollektiv sorg.