fyllde Sergels torg
KÄNSLOFYLLT NÄR STOCKHOLMARE SAMLADES MOT VÅLDET: ”Det här är bara början”.
Shayan Gaff. Marley Åsard Fredriksson. Robin Sinisalo. Oliver Färjsjö. Fyra unga män som har skjutits till döds i Stockholm de senaste åren. I söndags fylldes Sergels torg för att deras namn inte ska glömmas. Text: Rasmus Panagiotis Columbus, Hanna Thåström, Henrik Lindstedt
Eva Färjsjö står på scenen, mitt på Sergels torg. Det är söndagseftermiddag. Nästan två år har gått sedan den där onsdagen. Då polisen berättade att hennes son Oliver skjutits ihjäl, mitt på dagen, på Idholmsvägen i Skärholmen. – Det var tre skott som tog hans liv. Och som tog mitt hjärta. Rösten darrar, håller knappt. Hon vänder sig emot politikernas fokus på fler poliser och hårdare straff. Efterfrågar förebyggande arbete, investeringar i socialt arbete, bättre skolor, fler livschanser till ortens unga. Fler stiger upp på scenen. Maritha O’Gilvie Fredriksson berättar om sin son Marley. Carro och Alejandro Sinisalo om sin son och bror Robin. Lana Jaff om sin kusin Shayan. – Shayans föräldrar har begravt sin son, en lillebror har förlorat sin storebror, men Sverige har förlorat någon som hade gjort skillnad. Sverige har förlorat en ung man med visioner och ambitioner om ett bättre samhälle och viljan att arbeta för det. I valrörelsen har vi hört många löften. Men vi som drabbas av våldet och ni som står här med oss i dag kräver ett svar, sade Lana Jaff från scenen. Nattvandraren och Sätrabon Lena Ölander är en av alla som var med och arrangerade manifestationen. – Det var enormt tungt. Jag har ju
Tårarna brände konstant under ögonlocken.
själv en son i den åldern, jag kan inte ens snudda vid tanken på hur det skulle kännas om något hände honom.
Sorgen födde hopp
Men bland sorgen, tårarna, talen, ljusen och den tysta minuten föds något annat bland dem som kommit för att lyssna på mammornas berättelser. – Jag har aldrig fått så många kramar av människor som grät, men som ville engagera sig. Flera från våra områden ville starta nattvandring. En ung kille från Bredäng som hade ett stökigt liv, men nu pluggar till socionom och vill engagera sig och göra saker i vårt område, säger Lena Ölander. Vårbergsbon Anita Wernström arbetade som volontär med att dela ut A4-utskrifter som hölls upp vid en tyst minut. På papperna stod Min medmänniska, Min vän, Min bror och Min son. – Inget hade kunnat förbereda mig på mötena. Att se människor i ögonen när de väljer vilken lapp de vill hålla upp och med frusna fingrar fumla med papper som sitter ihop. En pappa berättade att han förlorat en son för en månad sedan och grät. Tårarna brände konstant under ögonlocken, berättar hon. Anita Wernström har själv förlorat en bror till drogmissbruk. – Det känns fortfarande overkligt och ouppklarat efter mer än tio år. Boken Mammorna har synliggjort vad stigmatiseringen av droger och kriminalitet gör för anhörigas möjlighet att få sörja sina nära.
”Många som sörjer med oss”
Lana Jaffs minuter på scen skänkte henne hopp och en ännu starkare vilja att fortsätta kampen. – Jag förstod inte hur mycket folk som var på plats förrän jag gick upp på scenen. Då blev det mycket känslor, när jag märkte hur många som sörjer med oss och vill se en förändring, säger hon. Idén till manifestationen föddes efter ett samtal om Alexandra Pascalidous bok Mammorna, som flera av de manifesterande mammorna är med i, i Skärholmen. Efter det har nya nätverk börjat knytas. – När en skjutning händer är det många som funderar över att kanske borde man göra något. Men det blir aldrig av. Men när vi är så här många tillsammans inser man att man kan göra underverk när man jobbar tillsammans. Det här kommer inte stanna av efter den här manifestationen – den är bara början, säger Lena Ölander.