Hur bemöter vi det läskigaste som finns?
Grace Caspers, som jag har intervjuat i det här numret, har varit med om en blivande förälders största skräck. Att barnet hon bär i magen plötsligt dör. Det går inte att förstå den sorgen. Precis som det inte går att förstå den sorg föräldrar känner när deras barn dör i skjutningar i våra områden. Det är så fel. I en perfekt värld ska ju inte föräldrar någonsin behöva begrava sina barn. Nu lever vi inte i en perfekt värld. Forskningen kring barnadödlighet har en lång väg kvar att gå. Likaså lösningarna på hur vi skapar ett samhälle där unga killar inte skjuter ihjäl varandra. Tills det är löst måste vi andra, vi som inte drabbats, bli bättre på att finnas där för dem som går igenom det ofattbara. ” Var fanns föräldrarna?” undrar människor direkt när en ung person blivit skjuten. Mammorna vittnar om hur de i den djupaste sorg de känt också måste kämpa mot skuldbeläggandet och andras fördomar mot deras döda barn. Mot Grace reagerar folk med avståndstagande och skräck. Jag gjorde det också. När Grace lade upp ett inlägg på Facebook om vad som hänt fick jag en klump i magen. Skulle jag skriva något? Göra en hjärt-reaktion? Ringa? Jag visste inte, så jag skrev ingenting. ”Säg att du är ledsen om du känner dig ledsen. Det är värre när folk låtsas som ingenting”, sa Grace. Döden är läskig. Men den kommer alltid finnas där. Ta hand om alla som drabbas av den.