”Ens lojaliteter utmanas. Hur blir det nu? Vill jag stanna kvar?”
Elever tar studenten, en kompis ska separera, rektorn meddelar sin avgång och på jobbet drar en våg av personalflykt fram. Det här är uppbrottens tid. Kanske borde vi då ägna en tanke åt de som väljer att stanna kvar, skriver Susanne Flensted-Waleij.
Familjekalendern är en av våra bästa investeringar – bortsett från att alla inte är lika bra på att skriva in sina arrangemang i den, än mindre titta på den. Men den inger hopp om överblick och kan i bästa fall ge en fingervisning om antalet det ska dukas middag för.
Avslutningsfirande, konserter, utflykter, studentfester och födelsedagar med tillhörande presenter pollinerar dagarna denna hysteriska blomstertid mellan jäkt och syren. Dessutom är det årstiden för Stockholms studentbad. I öl. På flak. I flock.
Kort sagt: Man känner att man lever.
Dessutom är det som om hela våren redan gått i uppbrottets tecken. En rektor meddelar sin avgång. En ordförande i föreningen slutar. En tränare har fått nytt jobb. En körledare går i pension. En kompis ska separera. Det är förändring i luften.
Och det är märkligt det där. En del beslut om uppbrott eller uppsägning, genom åren, har genererat glädje och lättnad. Men de allra flesta beskeden om att någon ska sluta, väcker i alla fall i mig, en vag känsla av övergivenhet. Ens lojaliteter utmanas. Hur blir det nu? Vill jag stanna kvar?
Oavsett hur individualistiska vi är, så är det ett faktum, att andras val att flytta eller lämna ett sammanhang, gör intryck på oss. Rätt vackert egentligen! Varje person i gruppen är betydelsefull. Även den lilla stenens plums kan ge många ringar på vattnet.
På sjukhuset kan en avdelning drabbas av personalflykt med drag av epidemi. När väl en person tar steget bort är det som om proppen i badkaret dras ur. Nästa passar också på att söka nytt arbete och så vidare. Massor av stabilitet, erfarenhet och kunskap som tagit lång tid att få, förloras i en handvändning.
Ofta är vi duktiga på att hylla de som lämnar, för deras mod. Många gånger, med rätta. De vet vad de har, men inte vad de får. Det nya kan bjuda på många utmaningar, men vara nödvändigt. Och emellanåt är någons avsked exakt den där hinken kallvatten man behöver få på sig, för att få ändan ur vagnen själv.
Men kanske är det också så, att det inte bara är den som lämnar en grupp som tar ett beslut. Alla andra får också bestämma sig på nytt, igen, även om det handlar om att vara kvar och fortsätta. Val gjorda i det tysta. Beslut som också kan kräva mod, men som inte kommer synas i någon familjekalender.
… de allra flesta beskeden om att någon ska sluta, väcker i alla fall i mig, en vag känsla av övergivenhet.