Dokumentet

Erik Carlsson togs som krigsfånge av Napoleons armé. Knappt tre år senare kom han gående hem till Dalarna.

Krigsfången som kom hem.

En dag i början av år 1810 kom en man vandrande på landsvägen i Stora Tuna, Dalarna. De närmast föregående åren hade säkert satt sina spår i honom. Han hade nämligen varit krigsfånge i Frankrike sedan 1807, men efter freden, som just slutits mellan Sverige och Frankrike, blivit frisläppt.

Mannen hette Erik Carlsson, och hans öde delades av flera tusen andra svenska soldater, vilka också hade hamnat i fångenskap under kung Gustav IV Adolfs misslyckade krig mot Napoleon. Först år 1810 fick de komma hem efter en lång marsch från Frankrike. Då hade vissa av soldaterna varit fängslade ända sedan kriget började, fem år tidigare.

DET SÅ KALLADE pommerska kriget utkämpades mest på tysk mark, i svenska Pommern, och pågick i realiteten mellan 1805 och 1807, även om det formellt avslutades först i och med freden i Paris 1810. Kriget löpte under två av de totalt sju koalitionskrig som fördes mellan Napoleons Frankrike och Europas övriga stormakter mellan 1792 och 1815. År 1805 hade en ny koalition mot Napoleon bildats, i vilken Storbritannien, Ryssland, Österrike, Preussen och Sverige ingick. Det var en stark allians, som mycket väl kunde ha besegrat fransmännen, om utvecklingen hade gestaltat sig annorlunda. Men med undantag av Storbritannien lyckades Napoleon övervinna sina motståndare, en efter en, och plötsligt stod Sverige ensamt.

I JANUARI 1807 ryckte franska styrkor in i Pommern och inledde en lång belägring av den viktiga fästningsstaden Stralsund, som fick överges av den svenska armén i augusti. Armén retirerade till den närbelägna ön Rügen, och det var här, med fransmännen ständigt hack i häl, som kriget fick sin slutfinal. Månaden efter gav svenskarna upp och åkte hem.

Hela svenska Pommern inklusive Rügen intogs av fransmännen, men lämnades sedermera tillbaka. Fransmännen tog svenska krigsfångar i flera omgångar, till exempel i Lübeck i november 1806, där så många som tusen soldater kapitulerade, samt vid Ueckermünde i april 1807.

I Frankrike inkvarterades soldaterna på olika orter i norra delen av landet och sattes snabbt i arbete, bland annat med att gräva en kanal. Mer forskning på området skulle kanske kunna belysa hur de svenska soldaterna egentligen hade det i den franska fångenskapen, men vi vet att åtminstone en del av soldaterna aldrig fick komma hem och se sin hembygd igen, eftersom de avled under sin tid i Frankrike. Vi vet också att en del lyckades fly.

ERIK CARLSSON hade som soldat nr 125 Uggla vid Gagnefs kompani, Dalregementet, fått bevittna krigets slutskede. Han hade visserligen tagit värvning redan 1805, men det var först i mars 1807 som hans kompani landsattes i Pommern.

Några månader senare, i augusti, togs han tillfånga. Natten till den 25 augusti hade fransmännen i sin framryckning mot Rügen intagit den lilla, dåligt befästa, ön Dänholmen, som ligger precis utanför Stralsund. Den franska styrkan var dubbelt så stor, och mer än 600 svenskar hamnade i fångenskap, bland dem 110 meniga från Dalregementet. En av dessa var Erik.

När Erik väl fick återse sin fädernegård i byn Hytting hade allt förändrats. Hans blott 25-åriga hustru, Sara, hade dött i lungsot i mars året innan. Erik fick nu själv sörja för de båda sönerna, Anders och Erik, fem och tre år gamla. Kort efter sin hemkomst återgick Erik i tjänst, men då för en annan rote och fick namnet Spännare. Han avled redan i maj 1816, 33 år gammal. Sönerna fick växa upp hos sina farföräldrar, och en av dem blev far till min farfars mormor. ●

”Vissa fick aldrig se sin hembygd