De verkliga Hemsöborna
Han kom som ett yrväder en aprilafton med ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Carlsson hette han och skulle bli dräng hos madam Flod på Hemsö. Verklighetens Hemsö heter Kymendö, och både August Strindberg och Carlsson skulle ha känt igen sig idag trots att nästan 150 år gått sedan de bodde grannar där. Byn med de rödahusen finns kvar liksom författarens skrivarstuga och dasset, och alla invånare är ättlingartill romanens Gusten – han som är son till Carlssons blivande maka, madame Flod. Strindbergs syrener blommar varje sommar
År 1887 gav August Strindberg ut romanen Hemsöborna som handlade om människor han själv mött på en ö i Stockholms skärgård. Än idag bor ättlingar till dessa kvar där.
Kymendö ligger cirka 25 kilometer från Stockholm. och hans blåvita tallrikar hänger fortfarande på en vägg i huset han hyrde.
Verklighetens Carlsson – Jonas Eriksson – och hans 23 år äldre hustru vilar sedan länge på begravningsplatsen på Ornö. Det gör också förebilden till ”Gusten” – Albert Berg. Men Kymendö finns kvar i den sistnämndes släkt och ägs av hans barnbarnsbarn, Rolf, Bo och Christer Wahlström, som både bor och arbetar där, liksom nästan alla barn och barnbarn. Alberts intresse för fiske har dock inte gått i arv till dem. Den fisk som de äter kommer från frysdisken på Ica på Dalarö.
ROMANENS CARLSSON hämtades i en sköteka av de två pigorna på ön, som då hade sex invånare. Idag åker man snabbt till Kymendö med Vaxholmsbåt, men ön har trots det inte ockuperats av sommargäster. Visserligen hyrs ett tjugotal stugor ut, men de flesta hyresgäster har varit där så länge att de nästan är som bofasta.
– Besökarna brukar bara stanna en dag eller några timmar, säger Britt-marie Utter Wahlström, född i Stockholm och gift med Rolf. En del stannar bara en stund i hamnen, andra tar en promenad i Strindbergs fotspår. Vi är ense om att det ska stanna vid det. Alltför många turister skulle kunna förändra ön.
Byn, där romanens familj bodde med två pigor och ett par drängar, ligger en kvarts promenad från hamnen. Nästan inget är förändrat sedan Strindberg var där. Nedanför ligger fortfarande saltboden där pigorna hämtade salt fisk ur vinterkaret. Då rodde de dit med en flatbottnad eka, numera går man torrskodd. Den grunda havsviken har genom landhöjningen blivit en äng där Christers och Clarys får går och betar.
I STORSTUGAN, som Strindberg hyrde, bodde senare Alberts son Gunnar med dottern Hjördis och hennes familj och den är möblerad som vid förra sekelskiftet. På en vägg hänger författarens blåmönstrade prydnadstallrikar och nyckeln till hans skrivarstuga. De glömdes bort när hans bohag såldes på auktion i början av 1900-talet.
I storstugans sängkammare föddes Strindbergs dotter Greta sommaren 1881. Hon döptes också på ön, och många ur kultureliten var
”Nästan inget är förändrat sedan Strindberg var där.
bjudna, bland dem konstnären Carl Larsson, som återkom flera gånger.
Strax intill storstugan ligger boningshuset, där madam Flod och Carlsson bodde, både i romanen och verkligheten. I skogsbrynet ligger en halvt raserad källare, den gamla smedjan och dasset, som bokens Rundqvist målade pinande rött.
KYMENDÖ KÖPTES i början av 1800-talet av Gabriel Berg, vars son Anders gifte sig med Susanna Elisabeth Sundgren – hon som i romanen kallas Madam Flod. När deras son Albert – Gusten – var nio år blev hon änka och det blev tungt för henne att bruka gården, som mer och mer förföll. Åtta år senare anställde hon en dräng för att få hjälp, och det var han – den 30-årige värmlänningen Jonas Eriksson – som våren 1867 ”kom som ett yrväder” till den vackra ön tre sjömil öster om Dalarö.
Susanna Elisabeth Berg var 23 äldre än sin nye dräng, men redan ett halvår efter Jonas ankomst till ön vigdes de av kapellpredikanten Ekström från Ornö. Inte, som i boken, av den opolerade Per-erik Blomberg, som var förebild
till pastor Nordström. Berättelsen om hur prästen i fyllan och villan hamnade i brudsängen är alltså uppdiktad. ”Men söp rejält det gjorde han”, berättade Albert långt senare.
ÄKTENSKAPET VAR en vinst för dem båda. Susanna Elisabeth knöt därmed en driftig och duktig jordbrukare till ön och Jonas å sin sida blev ”sin egen” för första gången i sitt liv. Albert var mest ute och jagade och fiskade, vilket var nog så viktiga sysselsättningar på en skärgårdsö. En sommar hyrde Susanna Elisabet och Jonas Eriksson ut ett rum till några studenter för 30 kronor i månaden.
En av en av dem var den 20-årige August Strindberg, och ön blev den enda fläck på jorden han älskat. Han tillbringade sedan många somrar där – först ensam och senare med hustrun Siri von Essen och döttrarna Karin och Greta. Efter några år fick han hyra storstugan och inredde den med stiliga möbler som han skickade efter från Stockholm. På en bergknalle med utsikt över havet byggde han en enkel skrivarstuga, inte större än avträdet borta på ängen.
Efter ett nioårigt äktenskap avled Susanna Elisabeth av lunginflammation i maj 1876. Av någon anledning ville hon inte att Jonas skulle ärva gården. I Kymendö gårdsarkiv finns en avskrift av hennes testamente, som var undertecknat med ”hand på penna” dagen innan hon dog. I det bestämde hon att all jord skulle gå till sonen Albert alias Gusten. Jonas Eriksson gifte snart om sig med sin förra frus systerdotterdotter Lotta Jansson. Hon var tolv år yngre än han och avled först 1929.
Som ny ägare till gården och ön tog Albert boningshuset i besittning medan Jonas fick flytta in i undantagsstugan med rätt till foder åt två kor och bete till några får. Han och Lotta fick två söner, 1879 och 1883, men Jonas avled redan 1887. Då flyttade hans hustru med sönerna till en enkel liten stuga på ett rum och kök, byggd av Jonas för uthyrning på somrarna. Långt senare bodde Alberts ogifta dotter Gerda i undantagsstugan fram till 1961 och idag är den bostad åt hans barnbarnsbarn Christer med makan Clary.
”Till stora delar är hans berättelse i Hemsöborna sann.
ALBERT GIFTE SIG med den välbärgade Inga Karlsson från grannön Villinge, och de fick tre barn, Gunnar, Gerda och Selma. Det var bara Gunnar som förde Alberts blod vidare. Selma blev diakonissa i Ulricehamn och Gerda var visserligen förlovad i sin ungdom men eftersom varken hon eller fästmannen ville lämna sina öar så blev det inget bröllop.