Krönikan
Fredrik Mejster om inlevelse.
Iskolan tyckte jag historia var tråkigt. Vi pratade missväxt, industrialisering och Sveriges kungahus. Fokus låg aldrig på individen.
När jag började släktforska utgick istället historien från mig själv och mina förfäder. Det var som att läsa en bok där jag själv var huvudpersonen. Plötsligt blev historia i ett större perspektiv också intressant.
Det är individerna som fascinerar mig. Helt vanliga människor, vars levnadsöden fallit i glömska. Genom att leta i arkiven kan jag pussla ihop deras liv. Men det handlar inte bara om att lägga ihop några dokument och tro att man har sanningen framför sig. Vill man lära känna sina släktingar på riktigt behöver man föreställa sig deras liv, våga ta på sig deras skor.
Det kan kännas lite obekvämt i början. Kanske gör det till och med lite ont och skaver. Men verkligheten var också obekväm för många människor som levde förr. De omgavs av lagar, regler och normer som idag känns helt främmande. Kyrkan och prästerskapet satt på makten och den som inte kunde sin religion fick veta hut. Många var fattiga trots att de alltid arbetade. De fick inte ha sex utanför äktenskapet, och absolut inte med barn som resultat. För dem som inte följde bestämmelserna kunde konsekvenserna bli enorma. Skam, utanförskap och kanske till och med döden.
ETT PAR SKOR som jag återkommande hamnar i är min mormors gammelmormors. Emma Lovisa Lindblad var född 1859 i Hed i Västmanland och kom från enkla förhållanden. Hon fick börja arbeta tidigt, och efter ett antal olika arbetsgivare kom hon till Gävle. Hos en slaktaränka fick Emma husrum och arbete som piga. Men så plötsligt förändrades tillvaron helt när Emma blev gravid och i januari 1887 födde en dotter, Hilma. Någon fader syntes aldrig till.
Emma tog hand om sin dotter. I närmare tre år blev hon kvar i huset och hade flickan boende hos sig. Men så en dag i mars 1890 tog livet återigen en ny vändning. Hilma placerades som fosterbarn på landsbygden och Emma tog arbete i Norge. Mor och dotter separerades.
Som förälder är det svårt att ens föreställa sig känslan av att lämna bort sitt eget barn. Ännu svårare måste det varit efter tre år tillsammans. Var det skammen som fick Emma att lämna bort sin dotter? Eller saknade hon de ekonomiska möjligheterna att ta hand om flickan? Att vara ensamstående mor på den tiden kan inte ha varit lätt.
Genom fortsatt letande i arkiven försöker jag förstå. Skorna tar mig till Oslo, där Emma gick bort 1942. Hon fick aldrig några fler barn och i dödsannonsen nämns bara en person. Kanske var Signe Brenni, i vars hushåll Emma arbetat under många år, också hennes närmaste vän. Det var hon som ordnade med bouppteckning, begravning och allt annat som hörde till.
”Inget beslut hon tog kan ha varit lätt.
KONTAKT MED SIGNES barnbarn gav inga nya ledtrådar. Bland kvarlåtenskapen fanns dock ett foto på Emma som ung. Hennes ögon ser sorgsna ut.
I en släktings album hittar jag en bild på Emma i Sverige. Någon gång på 1930-talet är hon på besök hos Hilma, som då är trebarnsmor till vuxna barn. Om det blev några fler besök vet jag inte, men det säger ändå något om deras relation. Emma saknade nog sin dotter hela sitt liv.
Att hon lämnade bort sitt barn är inget jag dömer henne för. Närjag nu forskat lite mer, förstår jag att inget beslut hon tog kan ha varit lätt.
”Innan du dömer ut mig och det liv jag för, ta och gå en mil i mina skor” sjunger Mauro Scocco. Det är lätt att tycka, lätt att klandra. Att sätta sig in i någon annans situation kräver engagemang och empati.
Alla nya skor är obekväma i början. Men de blir bekvämare med tiden.
Fredrik Mejster, släktforskare och medarbetare i Släkthistoria.
Nummer 1930-tal.
● Kyrkböckerna ger sällan så mycket mer uppgifter än namn och datum. Om du vill veta mer om vilka dina släktingar var, vad de gjorde under sin livstid och hur de var som personer behöver du lyfta blicken och leta på andra ställen. Sätt dig till exempel in i hur det var att leva som kvinna under en viss tid. Vilka lagar och regler styrde deras liv? Vilka händelser påverkade dem? Hur såg deras familjesituation och deras arbetsliv ut? Arkiv från kommun, landsting, domstolar och dagstidningar kan ge svar.
● De bästa svaren finns inte alltid nedskrivna. Släktingar, vänner och arbetsgivare kan alla bidra med uppgifter. I det fall de redan är avlidna får man istället hoppas på barn och barnbarn.