Styrkan i att många berättar är enorm
Stod på Sergels torg i söndags. Talen var fina och kloka men jag kunde inte stanna kvar.
Jag var 18 år och på väg hem från klubben Metropolis. I Tyska Brinken precis innan man svänger av mot Skomakargatan och mitt föräldrahem stod en man och vaktade. Någon sekund senare blev jag nedbrottad av hans vän i min port och våldtagen. Minns hans ögon.
En klassiker. Hade polisen hittat dem hade de åkt fast direkt. Där och då blev jag, som någon så fint uttryckte det på Sergels torg, ”den våldtagna dottern, vännen, systern”. Med allt vad det innebär av skam och skuld.
Minns även hur en drygt 30-årig kille som jobbade på en närradio jag och andra unga brukade lyssna på började mejla mig och fråga om jag hade haft sex. Var då precis fyllda 15 år. En tid senare bjöd han mig på en massa alkohol. Innan ringde han min mamma och lurade henne att jag skulle vara med i någon slags ungdomspanel med övernattning. Jag låg utslagen och naken i hans säng när han filmade.
Några år senare konfronterade jag honom. Han blev ledsen, sa han. Trodde relationen var ömsesidig.
Stod på de svartvita plattorna, såg unga och gamla, trötta, pigga. Ett par tusen. Tänk om #metoo funnits då.
Alla år jag inte kunde prata med någon om dessa händelser. Känslan sedan av att ”behöva berätta” för nya jag lärde känna, som om det vore det viktigaste i mitt liv.
Jag är bara en av alla som den senaste tiden vittnat om övergrepp och trakasserier. Men styrkan i att vi är så många som berättar är enorm. Och jag tänker aldrig mer skämmas över sådant andra utsatt mig för.
#metoo