Strategisk krigslek som uppmuntrar till eftertanke
Goran Kapetanovi . Emilio Silva, Loke Hellberg, Malin Levanon, Meja Björkefall. 84 minuter. Medan barnfilmer i allmänhet tenderar att uppmuntra storslaget drömmande, gärna mot alla odds, handlar inte ”Krig” om fantasins utan om strategins kraft. Det är gissningsvis också första gången i filmhistorien som en huvudperson har ett idolporträtt på John Nash i pojkrummet. Nash fick ekonomi- priset till Alfred Nobels minne för spelteorier baserade på individens egennyttiga beteende.
Den innesittande bokmalen Malte i ”Krig” testar teorierna i praktiken när han flyttat till ett nytt bostadsområde. Mamma är glad för att Malte har hittat vänner, men vet inte att han knappast betraktar dem som mer levande än sina tennsoldater. Konflikten mellan kvarterets två gäng trappas upp när Malte iscensätter ett chicken-race med hjälp av rökbomber.
Malte lär sig förstås en läxa, inser att människor kan samarbeta och inte bara ut- manövrera varandra, men filmen har ändå en uppfriskande utgångspunkt. Och trots att vi får veta att Maltes pappa har lämnat familjen bortförklarar inte filmen Maltes känslokyla med konventionell psykologisering – han tillåts vara en olidligt lillgammal militärhistoriker. Filmen uppmuntrar den unga publiken att tänka själva, den ofrånkomliga sensmoralen åsido.
Goran Kapetanovi fick i vintras en Guldbagge för ”Min faster i Sarajevo”, som skildrar efterspelet till ett högst verkligt krig. I ”Krig” har han över- givit realismen för en Wes Anderson-aktig förhöjning, men gestalningen haltar. De olika turerna i argumentationsövningen blir alltför tvära och inte helt lätta att följa. De unga skådespelarna får tampas med ganska otympliga repliker. Det hindrar inte ”Krig” från att inspirera till fredssamtal utanför biografen.