Så slutade slaget om Kolmätargränd
Många är de byggnader, gator och gränder som försvunnit i Stockholm genom åren. Gamla stan har inte heller varit förskonat från förändring. 1945 revs hela fyra kvarter i samband med byggandet av Kanslihusannexet.
Några år tidigare hade riksdagen beslutat om rivning av kvarteren Minotaurus, Nessus, Lychaon och Cephalus med gränderna Stenbastugränd, Kolmätargränd och Klockgjutargränd. Kanslihuset vid Mynttorget hade växt ur lokalerna och platsen på andra sidan gatan ansågs lämplig för ett annex. Delar av kvarteren hade redan rivits i samband med breddandet av Myntgatan och många av husen var i dåligt skick. De var dessutom byggda på utfylld mark och grunden var inte helt stabil.
Politikerna hade inte räknat med något större motstånd från stockholmarna, men det visade sig vara helt fel. Det började som en protest från de närboende med journalisten Vera Siöcrona i spetsen och spred sig sedan till de breda lagren och ett massivt uppror som kom att kallas ”Slaget om Kolmätargränd”. Ur rörelsen bildades senare Hembygdsföreningen Gamla stan.
De som protesterade menade att det absolut borde gå att renovera de förfallna husen och flera förslag lades fram. De i grunden medeltida byggnaderna ansågs förstås kulturhistoriskt ovärderliga. I flera av dem fanns välbevarade målningar från 1500- och 1600-talen på väggar och tak. Carl Michael Bellman odödliggjorde platsen i Fredmans epistel nr. 34:
Skådom nu Kolmätar gränden,
Smal och smutsig, full med grus;
Rådstu-taket syns vid änden,
Sen blott krog och Jungfruhus;
Om det var gott om krogar och bordeller på Bellmans tid, fanns det desto fler vanliga invånare där på 1940-talet. Ett 80-tal boende riskerade förlora sina hem. Flera av dem gjorde sina röster hörda i skriften Gränderna
som inte vill dö. Så här skriver typografen B. Svensson:
” Skulle dom nu ta bort alla kvarteren här så skulle det bli stor sorg. Nog borde alla de höga gubbarna kunna hitta på en bättre lösning än att riva här hos oss. Vi vill bo kvar och alla goda stockholmare vill ha husen kvar, för gamla och fina det är dom och bra att bo i också.”
Alla protester var dock förgäves. Våren 1945 kom grävskoporna, rivningarna satte igång och slaget var därmed över. En tröst var ändå att husen mot Västerlånggatan bevarades och byggdes ihop med Kanslihusannexet och ingångarna mot gränderna finns ännu kvar med sina portaler. Det blev också intressanta resultat av de arkeologiska utgrävningarna som genomfördes på platsen, bland annat hittades spår av den äldsta stadsplanen.
Urvädersgränden (senare Stenbastugränd) från Riddarhustorget.
Många föremål togs också till vara till exempel medeltida träfat och sänken till fisknät.
Kanslihusannexet, med sin stora cirkelformade gård, ritades av Artur von Schmalensee. Det stod klart år 1950 och upptar idag en stor del av de gamla kvarteren kring Kolmätargränd.