Följ med in i jättehuset som blivit en spökstad
Halt! Här får ingen passera. Det döda industriområdet Lövholmen är bommat och låst tills grävskoporna kommer. I spökstaden fick vi en lektion i plundrandets evolutionsstege.
En svart hare skuttar över den spruckna asfalten. Småfåglar flyger in och ut ur de trasiga fönstren, och tystnaden bryts av en ruta som av sig själv kraschar ner från tredje våningen. Ur betongen tränger träd, buskar. På golvet i ett ekande kontor berättar en gulblekt DN-sida att ”kriget är slut i Bosnien”.
Här, på vägen från Liljeholmen till Gröndal, har det varit industriområde sedan 1800-talet. Sedan 1990-talet är delar av det tomt i väntan på en utveckling som sakta drar zombiestegen efter sig in i framtiden.
Skanska köpte sin portion Lövholmen 2006 för att bygga bostäder, kring 2 000 stycken. Tre gamla hus är märka för bevarande: Förbandsmagasinet, konstnärshuset Beckers som ska bli skola, samt Smedjan, som idag hyrs ut till angränsande
konsthallen Färgfabriken.
Resten ska puts väck, inklusive högsta punkten: färgfabriken, den med litet f, som syns långväga ovanför taggtråden. Med sin look av utbombad och nedklottrad ruin har den i åratal fått grannar att klaga på förslumning. Men snart ska de fem våningarna från 1960-talet ner på noll, en process som i bästa fall rullar igång 2019.
Gifter kan finnas kvar
Sedan ska man under två år sanera och riva – det måste göras samtidigt – allt som ska försvinna. Gifter finns i väggar och mark då man på Lövholmen både tillverkat färg och förvarat explosiva ämnen, och det går inte att bara dundra in och dra ner allt med rivningskulan.
Skanskas sikte för Lövholmen är långt inställt; en gissning är att det nya bostads- området är klart kring 2035. Detaljplaner ska förändras och kulturhistoriska värden omvärderas, då Stadsmuseet dragit ett brett grönklassande penseldrag över hela rasket. Och grannen Cementa ska ut ur sina fabriker så även de kan rivas och bli bostäder. När det rullar, då rullar också nya Lövholmen igång.
Koppartjuvar
Tills dess är det bara naturen och vandaler som tar sig friheter i Lövholmen. För trots trippelstaket och kameraövervakning bryter sig folk in på området. Värst var det för fyra år sedan. Då kom första vågen; tjuvarna som täljer kopparledningar.
– Titta, där har man lämnat en 15 kronor, skämtar Oskar Kurasz från Skanska, och pekar på rören från en utriven diskmaskin under vår rundvandring på fjärde våningen av Förbandsmagasinet.
Efter lågbudgetbovarna kom proffsen med kompetens att koppla ur ett helt ställverk. Idag är allt av värde plundrat och sålt, och det är klottrare och urbana upptäckare som blir påkomna mitt i olaga intrång.
Flera gånger i månaden klottersaneras de fasader som syns ut mot Gröndalsvägen, buskar rensas för att inte dölja farligt djupa hål, och de fallfärdiga kåkarna spikas igen gång på gång, för att förhindra att människor tar sig in och skadas. Ett av favoritnöjena är att ta sig upp på taken för att kasta ner flaskor och annat bråte. Eller bara att rent allmänt slå sönder saker och ting, något som försvårar den kommande saneringen av gifter.
– Det är en sak att man är nyfiken och tycker det är spännande. Men varför förstör man, funderar Kurasz. Christoffer Röstlund Jonsson