Valaffischerna skriker högt – men säger inget

Så var de avtäckta. Valaffischerna som vart fjärde år tapetserar om stan med så mycket trevliga leenden och slagkraftiga slogans att väljarna inte vet var de ska vända blicken. Till slut känns det som att man måste koppla isär ögonen och hjärnan för att slippa bearbeta all information man bombarderas med. Men så här i början är det såklart intressant att analysera vad som faktiskt sägs på affischerna. I år? Inte så mycket faktiskt. Om man bortser från vissa specifika – ofta lokala – löften känns budskapen så utslätade att i princip alla kan skriva under på allt. För vem vill inte ha en bättre skola, ett samhälle där alla känner sig trygga eller ett Stockholm där alla ska få en chans?

När sen lätt jagade pressisar närmast urskillningslöst hör av sig till redaktionen i hopp om att vi ska lyfta deras senaste förslag – eller reaktion på någon annans förslag – vill man ibland bara skrika: Andas, tänk, agera. Jag förstår att de bara gör sitt jobb och att kampen om utrymmet är stenhård så här tätt inpå valet. Och syns man inte, så finns man inte. Men när målet snarare verkar vara ATT man vill säga något än VAD man vill säga så befinner vi oss till slut i en valspurt som nog varken gynnar den förvirrade väljaren eller partierna själva. I synnerhet inte om alla vill säga ungefär samma sak.

Men tyvärr verkar partiernas pr-maskinerier ha landat i väldigt likartade slutsatser inför det här valet. Lovar vi bara allt åt alla, skyller alla problem på någon annan och presenterar en enkel lösning (rösta på oss!) på alla utmaningar så ska det här nog gå vägen. Det känns både förutsägbart och tråkigt då alla partier faktiskt har massor av spännande, konkreta förslag de snarare borde lyfta och skryta om.