Minnet fungerar på mystiska sätt

I senaste numret av Direktpress tidningar vandrar vi nedför minnenas allé. I ett stort uppslaget reportage ber reportrar människor ute på stan att beskriva hur de minns Slussen som den en gång var. En av de som svarar är Lotta, 67 år.

Lotta beskriver levande hur hon köpte mjölk i lösvikt, hur bryggarvagnarna, dragna av hästar, levererade öl och att snabbköp inte fanns. Om Lotta verkligen är 67 år gammal så innebär detta att hon är född sent på året 1952 eller under första halvåret 1953.

Den sista hästdragna bryggarvagnen rullade på Stockholms gator 1952, det första snabbköpet öppnade i stan 1941 och försäljningen av mjölk i lösvikt upphörde i början av 1940-talet. När Lotta var bara ett par år gammal kom den första tetraförpackningen och innan dess såldes mjölk under många år i förslutna glasflaskor.

Kanske är det så att vi, när vi blir äldre, alltmer vill minnas sådant vi faktiskt inte kan minnas. I ett romantiskt skimmer tror vi oss se företeelser ur vår barndom som faktiskt inte existerade längre.

Om några få år är jag lika gammal som Lotta är i dag. Det enda jag tänker på när jag minns Slussen är den sönderrostade, urindoftande trafikcirkusen som fick stå kvar alltför länge.

Om några år är nya Slussen klar och nya generationer kommer att få nya minnen att lagra tills de en dag får en reporterfråga om vad de minns och då troligen börjar yra om högertrafikomläggningen som skedde mer än 50 år innan de föddes!