"Att renovera kyrktuppen är

² 1lU HQ ÁXJD IDVWQDU PHQ IRUWIDUDQGH NDQ WD VLJ ORVV Gn KDU IlUJHQ WRUNDW SUHFLV ODJRP I|U DWW OlJJD Sn QlVWD ODJHU EHUlWWDU PHWDOONRQVHUYDWRU &DL =HWWHUVWU|P , KDQV YHUNVWDG OnQJW XWH Sn GHQ V|UPOlQGVND ODQGVE\JGHQ KDU 9DQW|UV N\UNDV N\UNWXSS UHQRYHUDWV

Att renovera en kyrktupp som är tre meter hög och belägga den med nytt 24 karats bladguld är inte vilket uppdrag som helst, inte ens för en konservator med 36 års erfarenhet. Det krävs många olika moment och åtgärder för att den sedan ska hålla i upp emot 100 år innan den behöver lyftas ner igen. Blästring, fyra lager färg och slutligen förgyllning. Det gäller att ha koll på de olika metallerna, aluminium och guld, så att det inte uppstår korrosion. I april lyftes tuppen ner från kyrktornet och anlände med kranbil till verkstaden. Därefter följde ett intensivt arbete ända tills den lyftes på plats igen vid midsommar. När vi besöker verkstaden har halva tuppen blivet belagd med bladguld. Att hantera de två tusendels millimeter tunna arken kräver ett särskilt handlag.

Är det ett stort ansvar att ta sig an ett sådant här konstverk?

– Ja, det är klart. Jag valde det här yrket för att jag vurmade för den här typen av uppdrag. Att få göra en kyrktypp är som körsbäret i tårtan. Ett uppseendeväckande föremål och lite extra roligt. Jag tycker mycket om att ha kyrkan som uppdragsgivare, det finns så mycket vackra objekt, säger Cai. Vaktmästare Ingemar Andersson som anlitat Cai, och följt med på besöket i verkstaden, instämmer i att det är något speciellt med tuppen, och församlingsbornas relation till den. – Engagemanget för tuppen är så stort. När vi tog ner den på torget kom många

fram och hade frågor. Alla som gick förbi var så engagerade, säger Ingemar.

Cai har lärt sig yrket som metallkonservator av sin morfar som var svets- och

smidesmästare, och redan som femåring började han hänga i verkstaden.

- Morfar kunde sitta och berätta i timmar om plåt och svetsteknik. Jag insåg redan som grabb att jag gillade estetik och vad handen kan utföra. Jag var också fascinerad av att leta efter Inkaguldet, läste om kungagravarna i Egypten och Tutankhamon. Så mitt intresse för gamla föremål började tidigt. Jag tror även att man bör ha en konstnärlig ådra och fallenhet för jobbet, säger Cai.

Vad är det som är speciellt med just det här uppdraget?

– Allt är speciellt. Bara att lasta av tuppen, och oron att något ska hända. Men jag har bra underleverantörer i alla led med transport, blästring och målning. När alla de momenten är klara så infinner sig lugnet, för det är då jag kan starta och skapa tuppens estetik och bestämma hur jag ska lägga guldet.

Det blir många och långa timmar i verkstaden, och det gäller att inte stressa.

– Man måste vara väldigt lugn när man lägger guldet, och det måste planeras noga. Jag går in i min egen lilla värld och njuter av att få ta hand om och skapa estetiken. Det är nästan som meditation när man håller på. Att få gå från jobbet varje dag och se det man skapat, att det går framåt och att det är svårt har alltid lockat mig, berättar Cai.

Det går att redan i verkstaden se hur elegant tuppen blir i sin nya guldskrud. Och guld är ett hållbart material. Men det finns saker som kan utgöra ett hot mot guldbeläggningen.

– Surt regn är inte bra. Men det största hotet är fågelbajs. Ett alternativ skulle kunna vara att strömsätta tuppen så att fåglarna får en elstöt när de sätter sig, säger Cai.

- Då får vi duva till lunch, säger vaktmästare Ingemar Andersson och skrattar.

Manskap och maskiner krävdes för att sätta tuppen på plats i kyrktornet när den monterades i slutet av juni.

Arken av bladguld är 8x8 centimeter stora och penslas försiktigt på.