Mitt i Söderort Farsta Sköndal
Katarina Wennstam tar strid för 1890-talets kvinnor
Döda kvinnor förlåter inte inleder historisk deckarserie Z syfilis, prostitution – och mord. Katarina Wennstams nya historiska deckare innehåller mycket elände men även en rejäl dos kvinnokamp.
Övergrepp, olagliga aborter,
Döda kvinnor förlåter inte utspelar sig i 1890-talets Stockholm. Idén föddes när Katarina Wennstam flyttade in i en lägenhet på Krukmakargatan i kvarteret Mullvaden på Södermalm. Hon blev nyfiken på vilka som bodde där när huset var nytt. Huset byggdes i en tid då stadsdelen genomgick en förvandling i klass med rivningen av Klarakvarteren.
– Jag började gräva i arkiven och insåg att varje gård var som ett minisamhälle.
I de stora nya stenhusen hade man rinnande vatten och kakelugnar i varje rum, medan det på innergårdarna kunde bo tio personer i en etta: Stora familjer med inneboende i otäta gamla hus, berättar hon.
Katarina Wennstam vore inte Katarina Wennstam om hon inte hade fastnat särskilt för kvinnornas öden. Och männens övergrepp.
Dör på Wennstams gård
Hon upptäckte att de vanligaste brotten kvinnor dömdes för vid den här tiden var fosterfördrivning, barnamord eller barns utsättande, det vill säga att den nyfödda helt lämnas åt sitt öde på ett dass eller soptipp till exempel. Att tjänsteflickor blev gravida efter att ha utnyttjats sexuellt av sina manliga arbetsgivare var inte ovanligt.
Boken inleds med att en ung flicka hittas livlös i en blodpöl på just den gård där Wennstam själv bor. Året är 1896. Flickans tragiska öde blir förstås ett stort samtalsämne bland grannarna och sammanför fyra kvinnor ur olika samhällsklasser, en änkefru, en sällskapdam, en sömmerska och en tjänsteflicka.
– Dödsfallet använde jag om ett sätt för huvudpersonerna att mötas, eftersom kvinnor inte utredde brott på den tiden, säger Katarina Wennstam.
Det här var en tid då det ansågs farligt för kvinnor att tänka i onödan eftersom för mycket blod då gick till hjärnan istället för till livmodern.
– Det finns något spännande i att skildra hur männen ser ner på kvinnor. Jag drar fördel av fördomarna så att huvudpersonerna kan verka i osynlighet.
”Fint att de var så artiga”
För att återskapa dåtidens miljöer har Katarina Wennstam promenerat runt i kvarteren gamla fotografier i handen.
– Det är häftigt att ta en mer än 120 år gammal bild och ställa sig i en korsning. Man nästan hör spårvagnarnas plingande, hästarnas frustande och klappret över kullerstenarna. Det är samma gator vi går på i dag, mycket är sig likt men ändå så annorlunda, säger hon.
– Vid entrén till dagens Zinkensdamms IP började till exempel tobaksodlingarna. Där började landet.
Dialogen är förstås också en utmaning. Skriftspråket var – som hon uttrycker det – otroligt högtravande. Sättet man talade skilde sig avsevärt mindre.
– De svor nästan inte, sa på sin höjd ”fähund” och ”satan” Jag har velat hitta ett sätt att prata som är framåtdrivande. Det är ”fröken” hit och ”konstapeln” dit, vilket skapar en stämning. Visst, det är lite högtravande men lite fint att de var så artiga. Det kan jag sakna i dag.
Är det något som har överraskat dig i arbetet med boken?
– Att jag känner mig så nära mina huvudpersoner. Att jag identifierar mig så mycket med deras längtan och drömmar. Det är kvinnor som vill något mer än att bara gifta sig, föda barn och dö.
Det finns något spännande i att skildra hur männen ser ner på kvinnor.