Inte fan vill jag vara någon mediehipster

V ad har din stadsdel för identitet? Jo, det är en töntig men ändå relevant fråga i en stad där identitet betyder väldigt mycket för väldigt många. Det kvittar hur du jagar din lya – pappas eller bankens pengar, 125 år i kö, inneboende i en skrubb, ligga sig uppåt i bostadshierarkin – hur det än går suktar du efter en adress som lirar med den du är. Eller, för att vara ärlig: den du hoppas att andra ska se dig som.

Jag är inte skuldfri. Jag rynkar pannan när en kompis vevar igång om min adress Hägerstensåsen och hipsters. ”Neeej”, vrålar jag, ”ni tänker på Telefonplan som ligger bredvid! Telefonplan är hipsters och Konstfack, Hägerstensåsen är arbetarklass och tre stycken alkispizzerior!”. Sedan bränner jag på med utbildning, arbetslöshet, medelinkomst. Statistik där Telefonplan har mer guldkant än mina kvarter.

För inte fan vill jag vara någon jävla mediarbetande hipster (som jag vet att alla kring Telefonplan är). Jag vill vara ruff i ruffa kvarter. Att jag har en DN-ledarskribent i trappuppgången trumfar jag med att jag i veckan fick ringa polisen då en halvnaken stupfull man gick omkring på min gata och skrek efter polaren Leffe.

Därför åker mina ögonbryn i höjden när jag läser intervjun med den hyllade serietecknaren Mats Jonsson på sidan tio. Han bor vid Telefonplan (såklart) och har plitat ihop ett album om hur han slits mellan sin inre urnorrlänning från glesbygden och vardagen som en lättsam bohem i trendiga kvarter. Som exempel drar han att han motsätter sig att skaffa en typisk symbol för sus och dus-själen i Hägerstensområdet:

En lådcykel. Mats vägrar lådcykel, trots att han bor där han bor.

Och det hedrar honom. Men jag vill understryka att min del av stan inte är ett område för lådcyklar. De hör hemma i Bagis och Kärrtorp. Där kan de stanna. Så det så.