Hon satte sig på min väska på pendeln

Svar till ”Varför alltid mobilen i första hand”-skribenten.

Lustigt! Just den här personen har jag också träffat:

Det fanns många tomma platser på pendeln. Jag satte väskan på sätet bredvid mig och öppnade den. Letade efter min näsduk i väskan. Då kom personen, som själv kallar sig för ”kärring” och satte sig på min öppnade väska.

I sällskap hade hon en man, som flinande slog sig ner mittemot. Händelsen att hans sällskap satte sig på andras väskor föreföll inte ny för honom.

Vi tycker alltså att det är ett besvär att ha för vana att säga något som är ”en till intet förpliktigande fras”, exempelvis ”Kan jag sitta här?” Är detta inte sorgligt? Vi blir bara fler och fler människor. På vilket sätt ska vi markera det utrymme vi önskar ha.

Genom att vara tigande i det direkta mötet med andra alternativt tala om att det var så besvärligt att säga något och sedan skicka en insändare till tidningen?

Om vi verkligen vill att människor ska flytta på sina väskor, så blir effekten så mycket större, när vi själva är sociala. Det är väldigt enkelt att ha för vana att i lättsam ton säga ”ursäkta, kan jag sitta här”, utan att därför lägga någon extra vikt eller tyngd vid att ha uttryckt sig.

Gör vi detta omedvetet, så tar ju människor till sig att vi i Sverige är trevliga personer. Stockholmare

Publicerad förra veckan.